En juicepressare berättar

Att i slutet av 60-talet mönstra på en amerikabåt för att se världen kan liknas vid nutidens jorden-runt-luffande. 

Morgon, 17 juni 1968, darrande knän och Amerikakajen i Göteborg, Mina drömmars kvinna ligger och väntar på mig. En skönhet på 23 tusen välformade kilon! M/S Gripsholm, here I come! Imponerad stannar jag framför landgången, framkallar mod och promenerar morskt fram till besättningskontoret för att presentera mig. En manlig kontorist, i blå stilenlig uniform, kastar en hastigt värderande blick på mig – och slänger till mig en nyckel och ett grönt kort

– Hytt 54, C-däck, skriker den uniformsprydde. Rakt in i örontrumpeten.

Jag blir satt i ett arbetslag med uppgift att bära madrasser. Alla gamla passagerarmadrasser skall bäras i land och ersättas av nya. Ett otympligt arbete, som pågår under en veckas tid. Därefter blir jag placerad i akterpentryt, som penteribiträde. Min jungfruresa börjar dramatiskt – med ett attentat! Trossarna kapas under natten och båten driver till havs.

I sista stund upptäcks sabotaget och båten återbördas till kajen. Min anställning på Svenska Amerikalinjen har fått en flygande start.

En klarblå och alldeles molnfri morgon står jag på maindeck och tittar förundrat på de hundratals människor, som är församlade på kajen. Musikkåren är på plats och spelar sentimentala avskedssånger. Det är handvinkningar med vita näsdukar och lyckönskningar till vänner och bekanta ombord. 

Sakta och försiktigt stävar så M/S Gripsholm under den pampiga Älvsborgsbron ut mot öppet vatten. Överfarten till New York ägnas sedan åt att bekanta sig med de andra besättningsmedlemmarna, dricka öl i besättningsbaren och att sova. Efter åtta sjödygn glider vi så inunder den långa, respektingivande Verrazano-Narrowsbron, passerar en dimmig frihetsgudinna och lägger till vid pir 97 på Manhattan. I New York, städernas stad. Det känns stort!

Ett antal tuffa, bredaxlade, amerikanska tjänstemän rusar ombord. Med buller och bång. Gapar och skriker. Med pistolerna i hölstren och frenetiskt tuggande tuggummi. De kommer in till oss i besätttningsbaren med hotfulla utseenden, där vi placeras i kö. Nu börjar de att fotografera oss, en i taget. 

Vi får lämna våra fingeravtryck och därefter försvinner de, lika hastigt som de kommit. Tre timmar senare återkommer de med speciella landgångstillstånd. Ja, till de flesta av oss vill säga. Det visar sig att tre besättningsmän inte får gå iland över huvud taget. Varför? Någon har blivit straffad för narkotikahantering och någon har tillhört en kommunistisk organisation. Där rök myten om det fria Amerika.

Vi är fullkomligt maniska och rusar i land, som kalvar på grönbete. Tar oss upp från 57:e gatan till Broadway, beser Rockefeller Center, besöker Jack Dempseys bar och går förbi Times Square – som jag ju så ofta sett i amerikanska filmer. Ystra studsar vi vidare för att supa. För att supa in så mycket atmosfär vi någonsin kan. Vi tittar in på världens största varuhus, Macys. Åker upp i världens högsta byggnad, Empire State Building och njuter av utsikten.

Därefter bär det iväg till FN-huset och guidad visning. Svensken Dag Hammarsköld, den tidigare generalsekreteraren, går som en röd tråd genom historien. Stoltheten att vara svensk vet inga gränser. Kvällen avslutas sedan i Greenwich Village med massor av musik, klubbar och hippies. Då jag går till sängs den natten får jag knappast igen ögonen. De är nämligen fortfarande stora som tekoppar.

Innan vår första kryssning har vi lottdragning vem som skall bli nattpentryman. Ingen är intresserad av att arbeta ensam på natten. Varför? Jo, på den föregående kryssningen är ständig rivalitet mellan den hetlevrad ”förste-mannen” i det aktra pentry en turk och ”nattmannen,” en grek. Ända till en natt, då turken smyger upp till pentryt och slår en kofot i huvudet på greken – som omedelbart avlider. Då jag går på mitt första arbetspass sitter blodfläckarna fortfarande kvar i taket. Som någon slags fånig sjötradition.

Gissa vem som drar nitlotten och får jobbet? Just precis, men det är inget jag behöver ångra. Vad det innebär? Jo, att pressa apelsiner och grapefrukt. Arbetstiden är från klockan ett på natten till klockan sex på morgonen. Allt för att passagerarna skall få så färsk juice som möjligt till sin frukost. 

Därefter kokar jag 150 liter kaffe i två pentryn och skär upp det bröd, som beräknas gå åt. Dessutom skall jag med en liten specialkniv skära runt grapefruktklyftorna. Frukostgästerna skall bara behöva att vända på grapefrukten, som då skall ligga i små, prydliga högar på tallriken. Skall det vara service så skall det.

I början tar arbetet med apelsinerna hela natten, men efter ett tag, då jag fått upp farten, börjar jag allt senare. Då arbetet är gjort är jag ledig. Perfekt! Eftersom vi oftast avgår på natten innebär det nya arbetet att jag nästan alltid är först i hamn och, vad som är ännu viktigare, sist ombord. 

I vissa ”viktiga” hamnar fuskar jag dessutom lite grand. Då pressar jag upp massvis med juice dagarna före och kan då vara helledig vid just det hamnbesöket. Juicen blir ju inte dagsfärsk på det viset, men herregud … Rio exempelvis kanske jag bara kommer till en enda gång i mitt liv. Lite skäll får man väl ändå tåla!

Det finns åtta däck på båten, varav C-däck är reserverat för besättningen. Där finns våra hytter i första hand. Tvåmanshytter med var sin slaf, ställda ovanpå varandra. En fastskruvad lädersoffa, två garderober, ett skrivbord och ett tvättställ ingår även i rummets uppsättning. 

Vi har egen matsal, ett fritidsrum med träningsredskap, ett bordtennisbord och så besättningsbaren då förstås. Det är vår stora mötesplats, där vi spelar schack, kort, gitarr, dragspel och dricker öl.

Livet på Gripsholm är något alldeles speciellt och fungerar som ett litet samhälle i sig själv. Här finns allehanda affärer; NK, Ferdinand Lundqvist, skrädderi, kiosker, damfrisörer, kosmetik, egen radiostation, massageinstitut, nattklubbar, tvättinrättning, restauranger, legitimerad läkare och sjuksköterskor, bageri, tryckeri och naturligtvis en radiostation för utväxling av telefonsamtal till världens alla hörn. Ja, det är absolut ingenting som saknas.

Vi i besättningen arrangerar bridge-, whist- och schackturneringar, som påbörjats så snart vi lämnat New York. Biografsalongen visar aktuella filmer, som många gånger inte ens haft premiär i Sverige. Ibland får vi förseglade paket filmer från olika travtävlingar, där vi också kan satsa lite pengar på vinnarna. 

Det är en otrolig aktivitet ombord, nästan lika mycket för besättningen som för passagerarna. Allt från folkdansuppvisningar, maskerader till uppträdanden och dans till levande orkester. Det är gym, bordtennisturneringar och i olika hamnar deltar vi i båtens stolta fotbollslag. Vad mer kan man önska sig?

 

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.