[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

Hamnarbetarförbundet har i alla år förnekats möjligheten att teckna kollektivavtal med Sveriges Hamnar, vilket resulterar i att våra medlemmar inte omfattas av fredsplikt. Detta är den lucka i lagen som VDn på Sveriges Hamnar skriver om i sitt debattinlägg. Den sedan 1920-talet gällande ordningen ”Svenska modellen” innehåller ingen lucka. Det är snarare en demokratisk säkerhetsventil. Att arbetsgivarsidan väljer att stänga ute Hamnarbetarförbundet som idag är stuveribranschens största fackförbund och organiserar en överväldigande majoritet av hamnarbetarna i ett antal av landets viktigaste hamnar (exempelvis Göteborg), gör ju att konsekvenserna av detta val kan uppfattas som oproportionerligt stora.

Under alla de år jag varit aktiv i förbundet så har samma erbjudande legat på bordet: Hamnarbetarförbundet accepterar att, tillsammans med Transport, skriva under stuveribranschens gällande centrala avtal som fullvärdig avtalspart. Ett trepartsavtal (likt t.ex. lärarkårens) med alla de skyldigheter och rättigheter som därmed följer.

Situationen på APM Terminals i Göteborg bottnar dock i bolagets egen personalpolitik och i sex avgörande lokala sakfrågor. Frågor som kan och borde lösas akut utan att trampa någon annan arbetstagarpart på tårna. Kraven från avdelningen gentemot APMT är enkla: Återgå till det förhållande som varit lokalt under många år. Ett förhållande med en väl fungerande förhandlingsordning, där lagar och regler efterlevts. En situation där avdelningens valda och utbildade skyddsombud erkänts av arbetsgivaren och arbetat tillsammans med Transports för att bidra till en säker arbetsmiljö på arbetsplatsen, ett upplägg som fungerat väl i 40 års tid.
Förhållandet mellan de kollektivanställda, deras fackliga organisationer och företaget har i många år varit förhållandevis gott. Hamnar är, som många känner till, speciella arbetsplatser. Företag som driver hamnverksamhet har med åren lärt sig att lyssna på de anställda och på så sett hittat de för kunderna bästa lösningarna. Olika typer av arbetsgrupper och förhandlingar leder nästan uteslutande fram till pragmatiska lösningar som alla kan leva med. För att detta ska vara möjligt krävs att företaget inte försöker blanda sig i arbetstagarnas organisationer. Fackliga företrädare väljs av medlemmarna, inte av företaget. När företaget försöker styra över de demokratiska processerna kan det inte gå annat än snett.

Företagsledningen har under ett drygt års tid fört en allt igenom fackfientlig personalpolitik. Man har raderat ut tjänstemännens lokala fackklubb och kraftigt försämrat för ledarna och de kollektivanställda. Påtryckningar som varit snubblande nära både individ- och föreningsrättskränkning har använts för att nå sitt mål. Så sent som idag meddelade man muntligen att man tänker dra in avdelningsordförandens sedan 4 år överenskomna fackliga tid. De har till och med tänkt sig att dra in den retroaktivt.

De anställda på APM Terminals vill inget annat än att få tillbaka den arbetsro som rått under många år. En arbetsro där fackliga rättigheter respekteras. En arbetsro där överenskommelser och lagar respekteras. En arbetsro som gagnar verksamheten och dess kunder.

Utan ett kollektivavtal mellan parterna måste man i Göteborgs containerterminal på kort sikt återvinna den moraliska fredsplikt som följer av att man förhåller sig välvillig mot varandra och hittar pragmatiska lösningar.

Eskil Rönér, förbundsordförande, Svenska Hamnarbetarförbundet

Synpunkter på debattartikeln? Skriv gärna en kommentar, men tänk på att vi som vanligt läser igenom och granskar alla inlägg varför det kan ske en viss fördröjning från det att du kommenterar tills det att kommentaren publiceras. Läs gärna också våra regler för kommentering. 

[/flowy_subscriber_only]