[flowy_not_logged_in] [flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link] [/flowy_not_logged_in]
[flowy_non_subscriber] [/flowy_non_subscriber] [flowy_subscriber_only]deklarerade statsminister Stefan Löfven att mer gods ska flyttas från vägar till vatten, men reformerna har uteblivit. Det är olyckligt eftersom det finns stora miljövinster på att välja det miljövänliga transportalternativet, sjöfarten. Sjöfarten står inför stora reformer, låt därför Sverige gå i bräschen för en digitaliserad sjöfart.
Sverige är unikt med sina många vattendrag och långa kuststräcka. Trots det är kust- och älvsjöfart ett relativt outnyttjat transportmedel jämfört med andra industrinationer. För att få ner Sveriges utsläpp måste detta transportmedel öka i förhållande till konkurrenterna väg och järnväg. Faktum är att per tonkilometer släpper sjöfarten ut tio gånger mindre än en lastbil. Då ett fartyg kan lasta i snitt 300 gånger så mycket som en lastbil har Sverige allt att vinna på att satsa på sjöfarten.
Lotssystemet, som innebär att en sjöman med lokala kunskaper om sjöförhållanden, kommer ombord på det angörande fartyget, är ett mycket gammalt system som tjänat sitt syfte väl genom århundradena. Men idag har det till stor del spelat ut sin roll då navigation, rådgivning och eventuellt övertagande av roder kan skötas digitalt från land. Idag är det krav på att lotsar ska komma ombord på varje båt som gör ett anlöp för att i många fall endast bistå en skeppare som kan vattnen lika bra som lotsen själv. Detta är den enskilt största utgiften för att gå in i hamnar, och när det gäller älvfrakt är den största kostnaden att ta ombord en lots. Sträckan Göteborg–Vänern och tillbaka kostar 80.000 kronor och att bara angöra Göteborg kostar cirka 10.000 kronor.
För att göra det mer gynnsamt att välja sjöfart bör Sjöfartsverket få de ekonomiska resurser regeringen satsar på att digitalisera detta dyra och föråldrade system. Idag har alla fartyg ombord sådan uppkoppling att de kan navigera via digitala sjökort. Via denna uppkoppling borde kommunikation, rådgivning och även vid behov manövrering kunna ske från en kommandostation på land. Detta hade sparat stora resurser både för rederier och för staten.
Om vi ska få ner utsläppen och nå Parisavtalets mål behöver transportsektorn övergå till att välja sjöfarten i större utsträckning. För att Västsverige ska fortsätta vara en industri- och sjöfartsregion måste förutsättningarna bli bättre för våra rederier. Ett viktigt steg i detta är att låta digitaliseringen få sitt verkliga inträde i sjöfartsvärlden. Stefan Löfvens regering måste göra verklighet av de fina orden i regeringsförklaringen. Att stärka sjöfarten, som många gånger försummats, skulle gagna både Sveriges ekonomi och miljöarbete.
Hampus Hagman, riksdagsledamot Kristdemokraterna
Samuel Bråse, miljöpolitisk talesperson KDU Sverige
Kommentarer
Markus von Knorring
Det är bra att drömma och ha visioner, men jag tycker att skribenterna inte verkar ha någon förankring i verkligheten. Jag har arbetat till sjöss inom världens mest högteknologiska flotta, offshore-flottan på norsk sockel och där finns ännu ingen teknologi som kan ersätta sjömannen eller lotsen för den delen. Utvecklingen är i startgropen, man har projekt där det forskas på förarlösa fartyg och det finns eller har funnits en bransch som har råd att utveckla och betala för den (oljebranschen). Ett vanligt Supplyfartyg kan kosta ett par hundra miljoner, upp till en halv miljard att bygga och det är en utgift som rederiet måste väga mot kommande intäkter (från oljebranschen). Dessa fartyg har manöveregenskaper och teknologi som långt överskrider fartygen som normalt trafikerar svenska hamnar, då de är konstruerade för att kunna upprätthålla sin position vid oljeriggen i riktigt tuffa väderförhållanden.
Det många inte verkar förstå, även skribenterna i det här fallet är att vi inte har den vardagsteknologi som man drömmer om. Inte idag, inte imorgon, inte nästa år, inte närmaste decennier.
När skribenterna skriver att befälhavaren kan vattnen lika bra som lotsen så vill jag nämna att det idag redan finns ett väl fungerande förfarande där befälhavaren kan ansöka om PEC (Pilot Exemption Certificate), men framförallt så förvånar det mig att man som miljöpolitisk talesperson väljer att offra miljön genom att spara pengar på anlöpet. Här borde det finnas bättre politiska verktyg att ta till för att kompensera sjöfarten och bibehålla säkerheten och rädda miljön.
Det bör även poängteras att det inte endast är Sverige, Norge eller västvärlden som bedriver sjöfart. Svensk Sjöfarts andel av den globala handelsflottan är endast 0,1% och majoriteten av alla fartyg som kommer och går till svenska hamnar är utländska fartyg.
Ett fartyg och dess befälhavare med manskap förväntar sig lots och eventuellt bogserbåt i båda ändar av världen och den teknologi som skribenterna hänvisar till är inte i närheten av vad de drömmer om.
Senast igår, måndagen den 9e november år 2020 var jag ombord i ett kemikalietankfartyg byggt år 1979, samma år som Sony lanserade sin Walkman och första svenskarna köpte sig en VHS spelare.
Göran Andersson
Politikerna bör följa med på några fartyg som har lots ombord så finns det möjlighet någon chans att de kan förstå hur det fungerar. Då kanske vi slipper oseriösa debatt artiklar.
Artikeln är stängd för fler kommentarer