Fotograf: Mathias Luther

Kategori: Utbildning

Däcksvabbare eller befälselev

Paktiken ombord går lätt snett om praktikant och handledare inte förstår varandra.

[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

Prenumerera

Se alla erbjudanden.


[/flowy_non_subscriber]
[flowy_subscriber_only]inte förstår varandra.

– Den som vill bli däcksbefäl ska under sin utbildning jobba nästan ett år ombord. Praktiken ska vara handledd och ge praktikanten en god insikt i sina kommande arbetsuppgifter. Men man missar ofta målet, menar studiehandledare Stina Torvaldson vid Högskolan på Åland som utbildar både maskin- och däcksbefäl. 

Hon gjorde i fjol en pro gradu-uppsats vid Åbo Akademis pedagogiska fakultet om hur den fartygsförlagda praktiken fungerar. Hennes material var åtta datorstödda intervjuer med personer som handleder sjöfartspraktikanter ombord på finländska fartyg.

Hon fick faktiskt en svarsprocent på över 100. Förutom de sju utvalda ville ytterligare en handledare ombord på en av de sju båtarna svara. 

– Handledarna blev så glada att någon äntligen intresserade sig för det här, säger Torvaldson. 

För en tidigare proseminarieuppsats gjorde hon djupintervjuer med tre av skolans elever som varit ute på praktik, och det gav också viktiga indikationer om var skon klämmer. 

Subventionerad städning

På finländska fartyg är det vanligt att man uppfattar praktikanterna som billig arbetskraft, säger Torvaldson. Om de inte har fått reguljär anställning så betalar rederiet ingen lön, däremot betalar skolan till rederiet för mat och logi (242,20 euro per månad) och till handledaren ett arvode (150 euro/månad) för dennes jobb. 

– Vi har över hundra studerande och många av dem är ute långa perioder, så det blir ju hiskeliga summor småningom. Det är samhällssubventionerad arbetskraft.Men praktikanterna får sysslor som är långt under deras utbildningsnivå – städa, måla och feja ombord. 

– Det är manskapsjobb, det har inte med styrmansrollen att göra, säger Torvaldson. 

– När jag intervjuade handledarna, styrmän och överstyrmän så var det några som visade att de förstod att de inte riktigt fick handleda praktikanterna i styrmansjobbet, som de egentligen borde och ville göra. 

Ond cirkel

När praktikanten inte räknas in i besättningen kommer han eller hon inte heller in i gänget så lätt. Man får stå och se på, men inte delta. Stina Torvaldson betonar att det är stor skillnad på om man studerar på däckssidan eller på maskinsidan. 

– Maskinfolk blir lättare anställda så fort de har en behörighet. De säger att de verkligen fått vara med, jobba och ta i. Men på däckssidan finns det ett överutbud och alla kan inte få en plats som matros eller lättmatros. 

Handledaren reagerar sedan på det som verkar vara praktikantens dåliga motivation. Några av de åtta handledarna i Torvaldsons uppsats tvivlar generellt på praktikanternas ambitioner och intresse för yrket, och det blir en ond cirkel av misstro.

Handledaren kanske inte inser hur motigt det kan vara för praktikanten att försöka bli accepterad och hemmastadd ombord men inte få göra de uppgifter som utbildningen går ut på. Handledaren kan ha en ganska vag uppfattning om på vilken nivå praktikanten studerar och ska jobba.

– Det kan vara skillnad på motivationen hos en 16-åring som kommer från en yrkesskola och en 25-åring som kommer från oss och vet att den vill ha just det här yrket. Man drar lätt alla över en kam, säger Torvaldson.

Det finns också en helt dold agenda. Den officiella är att praktikanten skall lära sig yrket. Den dolda är att praktikanten bekantar sig med trevnad och förmåner på ett visst fartyg eller i ett visst rederi, och besättningen och rederiet i sin tur besiktigar praktikanterna som rekryteringsobjekt och eventuella blivande arbetskamrater. 

– I mitt eget huvud sorterar jag in dem i bra, dåligt eller värdelöst fack. Det är bra att komma ihåg då man i framtiden behöver folk eller får folk ombord, säger en av de handledarna i Torvaldsons studie.

– Så får man ju inte göra, säger Torvaldson. Man måste ha lov att misslyckas i början, både en och två och tre gånger, och ändå få ett yrke. 

Inga kadetter

Rederierna har en nyckelroll. Torvaldson jämför med hur praktikanterna som åker utomlands till tyska eller brittiska fartyg blir juniorofficerare så fort de kommer ombord, hur redarna inte bara betalar dem lön utan också resor till andra sidan jordklotet, sjukvård och försäkringar. 

Redarna i Finland borde ta ansvaret också för att praktikanthandledningen diskuteras och handledarna själva får lite handledning i sin uppgift t ex genom att få delta i de tvådagarskurser som årligen hålls i Mariehamn. Det finns kunskapsluckor.

I intervjustudien säger handledaren på ett fartyg att han egentligen inte vet mycket om STCW (som ju borde vara huvudinnehållet) och en annan att han inte vet om det finns något system för handledning ombord. Några är missnöjda med den praktikbok som skolan skickat med eleverna, men i det avseendet kan det bli bättre nu: skolan övergår till att använda ISF:s engelska praktikbok för alla befälspraktikanter.

[/flowy_subscriber_only]

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.

[mc4wp_form]