Träd har något evigt över sig. Släktled förgår men trädet består som ett stumt vittne, fast förankrat i myllan och tålmodigt strävande uppåt himlen. I våra förfäders världsbild står asken Yggdrasil i världens mitt, liksom det som förmodligen var förebilden, hinduernas rosenäppleträd jambu. Oavsett art representerar trädet trygghet i en kaotisk värld.
Vid världens skapelse dödade Oden urjätten Ymer. Av jättens blod blev hav. Köttet fick bli torra land. På stranden göt Oden liv i en ask och en alm. De blev de första människorna; mannen Ask och kvinnan Embla.
De tre hängalmarna vid korsningen Älvsborgsgatan-Ostindiegatan i Majorna, i det maritima Göteborgs hjärta, har en märklig dragningskraft. Deras grenverk är lika trassliga som uppvindade garnnystan. Varje gång det finns en stund över vid besöken i min gamla hemstad går jag dit och tar en ny bild. På så vis fryses årstidernas skiftningar.
Till exempel hösten, som är en tid av skönhet och förgänglighet. Japanerna talar om kôyô, ”klarröda löv”, och längtar ut i naturen för att njuta av det färgsprakande skådespelet. Det kallas momijikari, ”leta lönn”, men kan lika gärna syfta på almen.
Jag besöker åter almarna på Ostindiegatan i slutet av september 2022. Men mina bilder blir inte bra, eftersom det pågår fastighetsarbeten i den närmaste omgivningen. Därför återger jag även en äldre, mera naken version från annan årstid.
Varje träd har en själ, en trädande som kallas vård och skänker sina skyddslingar lycka, välfärd och livgivande regn. Det är gårdens eller familjens skyddsande som har tagit sin boning där, och att fälla eller skada vårdträdet vore mycket ödesdigert. Just almen är vanlig som vårdträd i Småland. Planterades hängalmarna vid Ostindiegatan 13-15 av någon smålänning i förskingringen?
Man kan också plantera ett livsträd vid ett barns födelse, som en trofast punkt under jordelivets skiftningar. Det är inte riktigt samma sak, men i Japan vårdade man länge den sympatiska seden att plantera en Paulownia då ett flickebarn föddes. När flickan hunnit bli giftasvuxen var kejsarträdet, som det kallas, lagom stort. Av virket, som innehåller naturliga substanser mot mal, tillverkades en byrå där hon kunde förvara sin hemgift.
Hängalmen kommer varken från Småland eller Ostindien utan från den skotska hamnen Dundee vid Firth of Tay. Där i trakten uppstod den som en förädlad art, sprungen ur en skotsk skogsalm som kallas wych elm, ”häxalm”. Sedan urminnes tid har almen använts som foderväxt, bränsle och timmer över hela Storbritannien.
Almens virke är märkvärdigt hållbart, under förutsättning att det hålls ständigt vått eller ständigt torrt. På 1600-talet anlades ett rörsystem av alm för Londons färskvattendistribution. När det grävdes upp 300 år senare var det helt intakt. Stadens gamla Waterloo Bridge var byggd 1817, och när den skulle rivas 120 år senare visade det sig att brofundamentets almpålar fortfarande var friska. (Dagens Waterloo Bridge invigdes först 1942.) Det sägs att den 410 år gamla Rialtobron över Canal Grande i Venedig vilar på ett fundament av mer än tusen almpålar.
Det vackert ådriga almvirket uppskattas av möbelsnickare och har kommit flitigt till bruk i fartygsinredningar. Men också till kölen på större fartyg. Till smärre båtar som måste dras upp ur vattnet duger det inte. Det är hållbart om det får ligga i saltvatten men murknar i fuktig luft. Alm har också använts till roder samt till skovelhjul på hjulångare. Almens bark har även använts vid tillverkning av tågvirke.
Almen representerar också lekamlig spis. När vi läser om missväxtåren förr då man åt barkbröd är det oftast almens innerbark som åsyftas. Tyvärr dör trädet då barken skalas av. Annars kan den växa till 30 meter och bli ett halvt årtusende gammalt.
Men det största hotet mot almen är inte människan utan en svamp som sprids av almsplintborren. Svampen kom till europeiska hamnar med hitfraktat amerikanskt almtimmer och har sedan dess utplånat en betydande del av Europas almbestånd. Svampen ger sig även på almens nära släktingar som zelkovan, vilken också varit flitigt använd till skeppsbyggnad.
Konstigt nog har almen namn om sig att vara lömsk och ondskefull. Kanske beror det på att almgrenar lätt knäcks i höststormarna och kan ramla ner i skallen på folk.