Unzen mullrar om märkligt drama

Sommaren 1991 rådde stor dramatik i Japan. Vulkanen Unzen – Den molnomhöljda bergsguden – fick sitt första stora vredesutbrott sedan 1792. Den reser sig på Shimabarahalvön nära Nagasaki på Kyushu, den sydligaste av de fyra stora japanska öarna. Utbrottet orsakade ett så kallat pyroklastiskt flöde av brännhett, snabbflytande vulkaniskt material. 43 liv krävdes. Tiotusentals människor evakuerades.

Ändå var det en måttlig katastrof vid en jämförelse med utbrottet 1792. Då kollapsade en dom av lava. Det ledde till att en lavin av vulkaniskt material drog genom staden Shimabara och ut i Ariakebukten, där en tsunamivåg utlöstes. Den värsta vulkanrelaterade katastrofen i Japans historia krävde uppemot 15.000 människoliv. 

Exakt 250 år tidigare hade ett sekellångt drama med kristna förtecken inletts, just i trakten kring Unzen. 1542 gick ett portugisiskt skepp på grund vid Tanegashima, en mindre ö strax syd om Kyushu. Sjöfararna Fernão Mendes Pinto, Diogo Zeimoto and Cristovão Borralho förstod att de hade funnit Cipangu, som Marco Polo hade hört berättas om och som Columbus trodde sig ha nått när han klev iland på Kuba.

Det var Portugals och Europas första kända kontakt med Japan. Redan året därpå kom de första handelsmännen, och innan 1540-talet var till ända fanns de första missionärerna på plats, med den ryktbare baskiske jesuitpatern Francisco Xavier i spetsen. Strax efter sin ankomst till Kagoshima konstaterade han:

”De människor som vi hittills träffat på är de bästa som ännu upptäckts, och det förefaller mig som om vi aldrig bland hedningarna skulle finna ett folk som kan mäta sig med japanerna. Deras uppträdande är mycket gott, de är goda i största allmänhet och inte elaka; de är män av vidunderlig heder och prisar hedern över allt annat i världen…”

Det Japan portugiserna kom till befann mitt i den kaotiska perioden sengoku jidai, ”landet i krig”. Det var en brytningstid då många längtade efter förändring. Länsherrarna på Kyushu välkomnade till en början namban-jin, ”de sydliga barbarerna”. Kanske mest av allt för att de var utrustade med begärliga hakebössor och musköter. Sådana kopierades och masstillverkades. Krigskonsten effektiviserades och byggnationen av befästa slott påskyndades. Skjutvapnen ledde ironiskt nog till ett enat Japan, som snart skulle kasta ut innovatörerna.

Jesuiterna riktade målmedvetet in sig på samurajer. Flera länsherrar omvände sig till kristendomen, som de till en början uppfattade som ännu en buddhistisk sekt. Givetvis lät de kollektivansluta sina undersåtar.

De portugisiska jesuiternas spanska konkurrenter, företrädesvis franciskaner och dominikaner, strömmade så småningom till från Manila. De inriktade sig på välgörenhet bland sjuka och utstötta. Sådana nymodigheter som sjukhus väckte sympatier bland vanligt folk.

Det dröjde inte länge förrän ett par hundra tusen japaner bekände sig till den nya läran. Samtidigt spred sig en skepsis hos militärdiktatorn shōgun och hans trogna mot nymodigheten.

Men de kristna skulle stärka sin ställning ännu en tid, framför allt på Kyushu. Jesuiterna anlade Nagasakis hamn och behärskade i praktiken staden och dess omgivningar. De behärskade även handeln mellan Japan och Kina.

Något av en vändpunkt kom 1596. Det spanska skeppet San Felipe led sjönöd, gick på klipporna vid Shikoku – den minsta av de fyra huvudöarna – och fick sin last beslagtagen av de lokala myndigheterna. Lotsen Francisco de Olandia hotade dåraktigt nog med Spaniens maktambitioner, de spanska munkarnas förberedande roll inför ett maktövertagande och – säkerligen tomt skryt – de kristna japanernas egentliga lojaliteter. Bud om hotelserna nådde shōgun, som svarade snabbt. Sex franciskanmunkar och 20 japanska lekmän fördes till Nagasaki, där de korsfästes: Nijuroku seijin, de 26 martyrerna.

Jesuiterna kunde verka ännu en tid. Rester av deras påverkan finns än i dag kvar i det japanska språket; exempelvis kirishitan efter portugisiskans cristão (kristen), tabako (som portugiserna introducerade), karuta för spelkort, pan för bröd, maträtten tempura, samt sockerkakan kasutera (av castilla). Arigato, ”tack”, är misstänkt likt portugisernas obrigado med samma betydelse, men det är en ren tillfällighet. Detsamma gäller likheten mellan det japanska flicknamnet Mariko och det kristna namnet Maria.

Den kvinnliga huvudrollen Mariko i romanen Shōgun, som utspelar sig vid denna tid, har som förlaga den kristna adelsdamen Gracia Hosokawa. Den engelske lots som hon hade en kärleksaffär med, möjlig endast i romanen, heter John Blackthorne. Det är inte troligt att verklighetens lots, William Adams, ens träffade Gracia-san. Verklighetens 37-åriga sexbarnsmor, som bar namnet Tama innan hon genomgick det kristna dopet, dog det år Adams kom till Japan.

Adams hjälpte britter och holländare in på den japanska scenen; i många japaners ögon en annan sorts namban-jin som passade dem utmärkt. Nykomlingarna föreföll vara ointresserade av politiska intriger och kristen mission, som alltmer betraktades som samhällsfarlig. Det som intresserade dem var lönsam handel. Adams försatt för sin del inga tillfällen att av politiska skäl svartmåla portugiserna och spanjorerna i Japan.

1614 utfärdade shōgun ett påbud. Kristendomen stämplades som ett hot mot landets religioner, nationens säkerhet och den moraliska ordningen. Utrensningarna ökade i intensitet. Portugiserna kunde dock fortsätta bedriva viss handel från Dejima, en konstgjord ö i Nagasaki som de förvisats till.

Slutet på Japans kristna århundrade inträffade just på Shimabarahalvön 1637–38. Invånarna led under den lokale länsherrens hårda förtryck. De reste sig under den kristne ynglingen Masuda Shirōs ledning och ockuperade slottet Hara. Shimabara no ran, Shimabaraupproret, var ett faktum.

Vid denna tid infördes också nya lagar, som förbjöd japaner att resa utomlands och dem som redan var utomlands att resa hem.

De upproriska uppgick till närmare 40.000 man, som kämpade under kristna slagord och banér. Efter tre månader och svåra förluster på båda sidor var allt över. Enligt en uppgift gjorde de upproriska kollektivt självmord genom att tända eld på slottet Hara, men enligt andra massakrerades de till nära nog siste man.

Dessförinnan hade holländarna visat sin lojalitet med regimen genom att, från skeppet De Ryp, bombardera sina japanska trosfränder från sundet utanför Shimabara.

Nu tvingades portugiserna lämna även Dejima. Om de återvände skulle deras skepp brännas och de själva dödas. Så skedde verkligen 1640, då portugiser anlände från Mação för att blidka shōgun med gåvor. Några överlevande returnerades till Mação med budskapet att fortsättningsvis inte ens tänka på Japan.


Den nationella isoleringen, sakoku, blev total i 215 år – sånär som på en starkt begränsad handel som tilläts på Dejima för holländska och kinesiska skepp (och viss regional handel med Korea via ön Tsushima, samt med kungariket Ryukyu i syd). 1641 flyttade holländarna till Dejima från ön Hirado, där de tidigare hade installerat sig. Deras mest påtagliga kulturella påverkan är nog sötpotatisbrännvinet shōchū, som de lärde japanerna att destillera.

Britterna, som hade hoppat av handeln 1623, visade åter intresse. De avvisades, sedan det kommit till japanernas kännedom att den brittiske kungen hade gift sig med en portugisisk prinsessa.

Även en handfull svenskar besökte Japan under denna tid, givetvis under den falska förespeglingen att de var holländare. En bok om adelsmannen Frederick Coyet bär titeln Den förste svensken i Japan, men det är inte sant. Coyet anlände till Deshima i Nagasaki den 4 november 1647 som kolonialtjänsteman i holländsk tjänst. Redan den 8 augusti samma år hade en annan holländsk ostindiefarare ankommit till Deshima med den svenske sjömannen Johan Olofsson Berg ombord. Vi vet i stort sett ingenting om hans vistelse i Japan, men han förtjänar ändå credit som den förste kände svensken i landet. Senare i livet adlades han och fick namnet Bergenstierna, för sina insatser i flera sjöslag mot Sveriges fiender hemmavid.

Andra tidiga svenska besökare i Japan var Anders Toresson, Nils Mattsson Kiöping och Olof Eriksson Willman. Kanske även en gäckande person vid namn Peter Salan, som lär ha blivit landsförvisad från Sverige för någon förseelse. I likhet med Berg/Bergenstierna var de alla sjömän som seglade för VOC, det holländska Ostindiska Kompaniet. Stockholmarna Johan Schedler och Aegidius Hartman skall också ha besökt Japan kring 1650, men alla fakta om dem tycks ha förtonat i tidens töcken.


Det var en ödets ironi att ungefär lika många offer som under Shimabaraupproret krävdes drygt 300 år senare, 1945. Atombomben ”Fat Man” missade Mitsubishivarvet i Nagasaki. I stället blev det en fullträff på den kristna kyrkan i förorten Urakami, känd som ett kristet fäste.

Där liksom på Shimabarahalvön, de närbelägna Amakusaöarna och ytterligare ett par isolerade trakter runt Kyushu uppenbarade sig livs levande kristna japaner när så åter blev möjligt under 1800-talets senare hälft. Dessa kakurei kirishitan, dolda kristna, hade under många generationer behållit sin tro i lönndom, med hjälp av buddhistiska symboler. Det finns ytliga likheter mellan de båda religionerna; exempelvis radband, levande ljus och rökelse.

Dessutom kan den nestorianska kyrkan, vars mission nådde Kina på 600-talet och snart hade mycket stora framgångar, ha påverkat den kinesiska och därmed även den japanska buddhismen. Inte minst gäller det Jodo-shu, Det rena landets skola. Anhängarna längtar till Det västra paradiset – en uråldrig parallell till det östliga Edens lustgård?

Japans hemliga kristna var långt från Eden. När någon av dem togs på bar gärning kunde straffet bli att skållas till döds i Unzens ångande helvetesöppningar.

Många brukar vallfärda till Unzen nu om våren för att se trakten brinna av azaleor, och om hösten för att njuta av de eldröda lönnlöven. 1792 och 1991 var det Den molnomhöljda bergsguden själv som sprutade eld. Kanske är han identisk med de japanska öarnas gigantiska malfisk, som kröker rygg i ilska över människornas dårskap, med jordbävningar och vulkanutbrott som följd.

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.