Ödet är nyckfullt. Den svenska sjömanskårens mest välkända konstnärer, göteborgaren Torsten Billman och stockholmaren Gösta Werner, föddes båda i maj 1909. Båda törnade in för gott 80 år senare, 1989. Dessförinnan var de verksamma till sjöss och på bildkonstens arenor. Olika temperament och intresseinriktning till trots borde de ha haft mycket att språka om, sjöbröder emellan. Ändå korsades aldrig deras vägar.
Detta bekräftades då jag träffade Gösta Werner för första och enda gången. Det var under dåvarande Svenska Maskinbefälsförbundets kongress i maj 1984, då den 75-årige konstnären hedrades med en kulturbelöning på 10.000 kronor. Gösta uttryckte sin stora glädje över att därmed ha fått sin allra första belöning från den maritima kretsen.
Gossebarnet Gösta föddes i Stockholm. På hans tionde år flyttade familjen till Örnsköldsvik, som blev hans uppväxtmiljö. Som ”utböling” utsattes han för det som långt senare skulle kallas mobbing, men den driftige ynglingen kontrade med att lära sig boxningens konst. En helt annan konstbegåvning hade ärvts av mor och morfar. Gösta stimulerades tidigt till att teckna och måla.
Efter realexamen började han arbeta, allra först på en missionsbokhandel. Sedan följde en anställning på ett sågverk. Gösta var ett slags tallyman, med uppgift att kontrollera leveranserna till inneliggande fartyg. Här rådde ständig intressekonflikt mellan parterna, och Gösta fick skopor av ovett från båda håll. Men intresset för skutorna och deras fjärran destinationer var väckt.
1927 gjorde ynglingen slag i saken och mönstrade ut som mässpojke i s/s Borg. Och fick genast ta itu med en veckas ovaskat porslin och bestick, liggande huller om buller i tolvliterspytsar. Men Gösta klarade det eldprovet och hans långa sjötörn löpte vidare; närmast som rydbergsgast och som jungman på legendariska barken Killoran.
Gösta Werner upplevde 1930-talets depression i USA, där han och oräkneliga andra sjöbröder periodvis tvingades gå ”på bommen”. Emellertid tog han styrmansexamen 1933 och sjökaptens-dito 1935.
Efter krigsutbrottet inkallades Gösta till Flottan – men sadlade snart om till Flygvapnet, där han utbildades till meteorolog. 1943 gjorde han sin sista törn som yrkessjöman, som 2:e styrman på malmfartyget s/s Hugin. Hennes trad var ”Dödskusten”. Gösta upplevde den allierade bombningen av Hamburg. Fartyget och besättningen klarade sig hem helskinnade.
Därefter tog hans håg till konsten över. Gösta studerade hos Isaac Grünewald, som hade sin ateljé högst upp i Sjömansinstitutet vid Stadsgården i Stockholm. Han fortbildade sig i Paris, där han debuterade på en grupputställning 1950.
På 1960-talet hittade han tillbaka till sjömanslivet. Han fann sina egenhändigt illustrerade dagböcker från den tiden och började måla av sig livet till sjöss. Stilen påminner om sjömanstatueringar. Hans verk på canvas – segelduk – får oss att med fantasins hjälp förnimma hamnarnas dofter, de som numera är inneslutna i fyrkantiga containrar. Motiven spänner över allt mellan mörka stormnätter på havet och hamnlivets sinnliga nöjen, av sjöbroder John E Persson mycket träffande kallade kolorerade skepparhistorier.
Trots – eller tack vare – sina strapatser genom livet tycks Werner ha varit en glad gamäng och livsnjutare; kanske en bildkonstens Evert Taube, om än med oändligt mycket längre sjötid än denne. Gösta skapade också ett flertal litografier som tolkar Everts sjömansvisor. Antagligen möttes sjöbröderna mer än en gång på den stockholmska waterfronten.
1959 skaffade Gösta Werner sig en ateljé på österlenska Örnahusen. Där slog den i Ö-vik uppväxte stockholmspojken på sätt och vis rot, antagligen lockad av bygdens starka maritima arv.
1980 deltog den väderbitne konstnären och sjökaptenen i isbrytaren Ymers arktiska forskningsexpedition. Han reste också down under till Australien, den enda kontinent han inte hade beseglat under sina sjömansår. Dagen efter hemkomsten seglade han lugnt in i den sista hamnen.
Kommentarer
Petter
Finns – eller har åtminstone funnits – ett museum tillägnat Werner i Simrishamn.
Artikeln är stängd för fler kommentarer