There’s fog in the Channel: The Continent is isolated. Det sturska talesättet kunde luftas i England när färjetrafiken över Kanalen tillfälligt stoppades. Men det blev inaktuellt 1994, då Eurotunneln mellan Folkstone och Calais invigdes.
Den engelska folksjälen har kallats insulär i betydelsen självtillräcklig – en stämpel som brukar sättas på öfolk. Författaren George Bernhard Shaw talade om engelsmännens ”insulära självhärlighet”, men så var han också irländare.
En del engelsmän – och kanske även skottar, walesare och nordirländare – drömmer sig nog gärna tillbaka till fornstora da’r, då britternas handelsflagg red ensign vajade över alla hav och solen aldrig gick ner över Imperiets vidsträckta beståndsdelar.
Det senare gäller egentligen än i dag, eftersom Storbritannien fortfarande behärskar en rad mindre öar i Karibien, Sydatlanten, Stilla havet och Indiska Oceanen.
Ytterligare ett avlägset brittiskt territorium ligger just på den ringaktade Kontinenten, nämligen Gibraltar. Där råder stor oro över vad som skall hända vid ett eventuellt Brexit, ett brittiskt utträde ur Europeiska Unionen till följd av folkomröstningen den 23 juni. Via moderlandet långt uppe i nord ingår Gibraltar i EU, samtidigt som man har ett komplicerat förhållande till det forna moderlandet Spanien.
Som brittiska medborgare har gibraltarianerna rösträtt i torsdagens folkomröstning. En opinionsundersökning ger vid handen att valdeltagandet blir massivt, och att nio av tio kommer att rösta för att Storbritannien stannar kvar inom EU.
Mycket står på spel för territoriet. Genom det brittiska EU-medlemskapet har Gibraltar fri tillgång till en inre marknad som täcker en halv miljard människor, samtidigt som man i egenskap av så kallat skatteparadis lockar till sig mängder av utländska företag. De branscher som dominerar är finansiella tjänster, försäkringar och online-spel. En inofficiell näring är en mycket omfattande cigarettsmuggling.
På Main Street vajar red ensign från Registry House. Gibraltar har sitt eget skeppsregister, ännu så länge inom EU (vilket Spanien inte håller med om). Dit lockas ”den kloke och ansvarsfulle redaren” med skattefördelar under förtroendeingivande brittisk flagg. Territoriet är också bunkerstation för passerande fartyg.
Vidare anses EU:s regelverk ge ett visst skydd mot spansk närgångenhet. Det i allt annat än utrikespolitik och försvar självstyrande territoriet befarar att gränsen åter skulle stängas vid en seger för Brexit. Omkring 10.000 arbetspendlare tar sig dagligen till Gibraltar från angränsande delar av Andalusien. De är en förutsättning för att hjulen skall snurra. Man befarar även att gamla tankar på en delad spansk-brittisk överhöghet över Gibraltar skulle aktualiseras.
Gibraltars brittiska historia inleddes 1704. Till övervägande delen var det holländska legoknektar som intog Gibraltar åt en brittisk eskader. På så vis ville man hyfsa till sitt anseende efter en i övrigt resultatlös expedition. Folk hemmavid gjorde sig först lustiga över ”erövringen av ett öde berg” men insåg snart klippans strategiska betydelse. I Utrechtfördraget 1713, som avslutade spanska tronföljdskriget, tillerkändes Storbritannien för all framtid Gibraltar (se även mitt blogginlägg ”Låtsas vara svensk” den 3 mars 2015). Sedan dess är Gibraltar en brittisk blindtarm på Spaniens kropp.
1939 hade fascistgeneralen Franco erövrat hela Spanien – med undantag för Gibraltar. När britterna på hösten förklarade Nazityskland krig ansåg Franco tiden vara mogen. Gibraltar skulle återtas! Men Churchill hotade med att i så fall ta Kanarieöarna. Planen ställdes in och Spanien iklädde sig rollen som ”icke krigförande”. Vilket inte hindrade tyskarna från att installera sig i gränsorten La Línea de la Concepción. De förberedde ”Operation Felix”, Hitlers egen erövringsplan mot Gibraltar. Men Franco backade ur ännu en gång. Annars hade Sundet blockerats och vändpunkten vid el-Alamein aldrig ägt rum!
Numera ryter Gibraltar ofta till mot sitt forna moderland. Orsaken är ständiga incidenter i bukten mellan kolonin och grannhamnen Algeciras. Territoriets polis- och kustbevakningsbåtar ingriper mot vad man ser som spanskt tjuvfiske inom Gibraltars – av Spanien ej erkända – territorialvatten.
Fortsättning efter kartan.
Det är inte svårt att inse att spanjorerna finner det förödmjukande att en främmande makt biter sig fast på en del av fosterjorden. Det är som om Ryssland i flera sekler skulle ockupera Kullaberg och därmed kontrollera Öresund. I dag skulle nog många britter gärna dra sig ur kolonin. Men inte genom att återlämna den till det gamla moderlandet, mot de 30.000 gibraltarianernas entydiga vilja.
En självständighet värd namnet försvåras av att man på sina 6 km², varav kalkstensklippan tar merparten, knappast ens har plats för koloniträdgårdar. Vad skulle man leva av? Dock borde Spanien kunna acceptera en EU-garanterad autonomi för Gibraltar – ett slags ”Syd-Andorra” i fördjupat samarbete med Campo de Gibraltar, grannbygden på andra sidan.
En ytlig iakttagelse är att gibraltarianerna – även kallade rock scorpions – kan vara lite svåra att komma in på livet. På en pub sökte jag kontakt med några av dem med hjälp av standardknepet fotboll. Jodå, man har egna lag. Och något slags serie. Matcherna spelas på Victoria Stadium intill flygplatsen och gränsen. Jag frågade om det sker något utbyte med lag från el Campo:
– Of course not, we are British you know..!
Varpå de fortsatte att tala sitt vardagsspråk med varandra: Det spanskdominerade blandspråket llanito, som har tydliga engelska och även andra inslag.
Gibraltareños är ättlingar till genuesiska skeppshantverkare, kvarblivna britter, malteser, portugiser samt katalaner från Menorca (som var en brittisk koloni under större delen av 1700-talet). När britterna och deras legoknektar tågade in lär flertalet spanjorer ha flytt. Numera arbetar åtskilliga där men bor kvar på ”sin” sida. Det spanska inslaget fylls dock på genom att många gibraltareños finner sina gemåler i el Campo (var och en som närmare beskådat Andalusiens unga damer förstår varför). Därtill finns en hel del indiska köpmän. Vidare ett tydligt inslag av sefardiska judar. Många generationer efter att deras förfäder fördrevs har de återvänt till det Sefarad, hebreiska för Iberiska halvön, som de bevarat i sina hjärtan. Berbisk-arabiska muslimer ingår också i Gibraltars till synes harmoniska folkmosaik; inte enbart gästarbetande män utan storfamiljevis. Numera har de en egen ståtlig moské nära Europa Point längst i syd.
Där – 49 meter över havet – reser sig en fyr, byggd 1838-41 och förbättrad åtskilliga gånger sedan dess. Fyren är den enda utanför de brittiska hemmavattnen som drivs av det engelsk-walesiska fyrväsendet Trinity House (Skottland och Isle of Man har sitt eget Northern Lighthouse Board, medan Nordirland delar fyrväsende med republiken Irland).
På Europa Flats’ västsida reser sig fyrens föregångare: Helgedomen Vår Fru av Europa. Den är uppkallad efter Nuestra Señora de Europa, en av de titlar som katolikerna tillägnat jungfru Maria, i kapellet representerad av en helgonbild av henne och jesusbarnet.
Ursprungligen var Europahelgedomen en moské. Omedelbart efter att de muslimska morerna slutgiltigt kastats ut härifrån 1462 fick den sin kristna prägel. Kristna sjöfarare gjorde det till en sed att salutera när de passerade. Ofta stannade de till och lämnade gåvor. Därigenom tryggades försörjningen av olja för belysning; både vid helgonbilden och uppe i tornet, till vägledning för sjöfarten. För franska sjömän blev Maria Notre Dame de bon voyage, Vår Fru av den goda seglatsen.
Gibraltar var utsatt för ständiga attacker från muslimska pirater, ofta lotsade av ex-kristna avfällingar. Europahelgedomen skövlades svårt 1540. Men det verkliga dråpslaget kom när britterna och deras legoknektar tågade in 1704. De plundrade och skändade helgedomen på det mest primitiva vis. Helgonbilden skadades och kastades i sjön men bärgades av en lokal fiskare.
Britterna använde kapellet som vaktkur. Helgedomen förföll alltmer. Under andra världskriget var den lagerlokal och efter krigsslutet var det tänkt att den skulle rivas. Den skonades dock, och 1967 kunde Vår Fru av Europa till allmänt jubel återvända till sin fina, vita helgedom på Europa Flats. 90 procent av gibraltareños är katoliker.
Europa Point är egentligen inte Gibraltars allra sydligaste spets. Det är Dead Man’s Beach ett 50-tal meter åt sydväst. Där, nedanför Europa Flats’ befästningsvallar, finns en klunga väl inhägnade bostadshus. I buskvegetationen dominerar den röda middagsblomman; ytterligare en invandrare från Afrika. De köttiga bladen, som ser ut som grönfärgade pommes frites, är blommans egen vattenreservoar. Den iberiska sydkusten drabbas ofta av akut vattenbrist.
I forntiden gav feniciska sjöfarare klippudden namnet Kalph, ”urholkad”, som av romarna modifierades till Mons Calpe. Namnet ingår – tillsammans med tre befästa torn och den symboliska nyckeln till Medelhavet – i det vapen som drottning Isabella tilldelade området för fem sekler sedan. Men då var dagens arabiska namn sedan länge etablerat; Djebel Tariq, ”Tariqs berg” – uppkallat efter den berbiske krigaren Tariq ibn-Ziyad som ledde den muslimska invasionen år 711.
Titanen Atlas dömdes till att stå längst i väst och bära världen på sina skuldror. (Mercator avbildade honom så på sina kartor. Sedan dess kallas kartverk Atlas; i pluralis på tyska die Atlanten.) Atlanten betyder ”havet bortom Atlas”. Med tiden förstenades titanen och blev Atlasbergen, som på den tiden sträckte sig upp i Spanien. Det var Herakles som bände upp en passage och placerade sina stoder på ömse sidor: Calpe i nord och Abila i syd.
Romarna kallade därför sundet Fretum Herculeum. Det sträcker sig från Gibraltar till Trafalgar (arab. Tarf al-Gharb, ”gräns i väst”) och från Ceuta till Kap Spartel. Sträckan är 65 km, mot Öresunds 100 km. Å andra sidan är Öresunds minsta bredd 4 km vid HH-leden mot Gibraltarsunds ca 13 km mellan Tarifa och Cires. Spanien och Marocko när planer på vad som i så fall blir världens djupast placerade tunnel, som mest 400 m under havsytan. Den blir 38 km lång från Punta Paloma väst om Tarifa till Kap Malabata ost om Tanger.
Bygget skulle kosta miljarder dollar. Apropå det anses dollartecknet $ symbolisera just Herakles’ stoder och farleden dem emellan.
Svenska pirater kom faktiskt hit på vikingatiden, tillsammans med många fler danskar och norrmän. Till exempel år 858, då skandinaverna erövrade Gibraltars grannhamn Algeciras och brände ned stora moskén. En del av deras 60 skepp korsade det de kallade Njörvasund för fortsatta härjningar i Blåland, deras namn på Afrika.
Kanske råkade de ofrivilligt bilda skola i nejden, med några seklers fördröjning. De muslimska morerna kastades ut från Iberiska halvön men gav snart igen som sjöburna kapare. De kallades korsarer och deras nordvästafrikanska kärnområde benämndes Barbarkusten eller Barbareskstaterna.
Korsarerna var skickliga sjömän, men frågan är om inte de fredliga fenicierna var ett strå vassare. På återfärd in genom Gibraltarsund kunde de trotsa Levanter och andra ostvindar genom att rigga ballongsegel under skrovet och därmed utnyttja den ytström som från Atlanten drar in i Medelhavet.
Vid Cabo Tarifa/Punta Marroqui är herr Levanter i sitt esse! Fågelvägen ligger det europeiska fastlandets sydspets tre landmil västsydväst om La Línea, men den slingriga bussfärden dit längs böljande matorralmarker tog halvannan timma. Ovanför Tarifa har en skog av vindkraftverk skapats. Här möts Atlantens och Medelhavets väderpotentater till en lustiger dans. Platsen är ett svårslaget blåshål och därför ett verkligt Mecka för vindsurfare.
Den av morisk charm präglade staden fick sitt namn av Tarif ibn Malik, som år 710 rekognocerade i det som då kallades Iulia Traducta. Året därpå störtades våra släktingar västgoternas spanska rike. En lång period av enastående kulturella och vetenskapliga framsteg under arabiska och muslimska förtecken inleddes. De med västgoterna besläktade vandalerna hade långt tidigare svept fram likt en stormvind och krossat den romerska provinsen Baetica i syd. De drog snabbt vidare till Afrika, men regionen bär alltjämt deras namn: Vandalicia – al-Andalish – Andalucia.
Rubrikens symboliska orosmoln över Gibraltar finns i verkligheten. När ostvinden Levanter ligger på sänks temperaturen dramatiskt. Fuktig luft drivs uppför den branta klippan och kondenseras till ett karakteristiskt moln just där.
Fotnot: Delar av texten bygger på mitt Gibraltar-reportage i Utkik nr 1 1998.