På söndagen inföll höstdagjämningen. Då längtade jag tillbaka till min hustrus ursprungliga hemland, Japan. Enligt min erfarenhet är hösten landets allra mest angenäma årstid. Men ett återbesök där just nu får äga rum på minnets redd.

Egentligen har Japan sex årstider. Den ostasiatiska regnperioden är en av dem, och samtidigt ett av många exempel på hur årstidernas växlingar har präglat kulturen. Regnperioden ligger inklämd mellan den långa våren och den bastuvarma sommaren. Normalt infaller den ungefär från mitten av juni till mitten av juli.

I Japan kallas den tsuju eller baiju. Namnen skrivs med identiska tecken, som betyder plommon- eller aprikosregn. Perioden sammanfaller med att plommonaprikosen ume är i färd med att mogna. De ännu gröna frukterna skördas, torkas och läggs in med salt och bladmyntan shiso till den i det japanska köket oumbärliga ingrediensen umeboshi – eller blir råvara till den ädla drycken umeshu, som anses lindra vintrarnas halsont.

Vintern styrs av Ostasiens nordvästmonsun, som blåser in från det asiatiska fastlandet. Där göds den av kalla sibiriska högtryck. Monsunerna har fått namn av arabiska mausin, som betyder just års­tid. De är ihållande vindar som blåser från land på vintern och från havet på sommaren. Egentligen är monsunerna utdragna land- och sjöbriser i kolossalformat, med världens tak Himalaya som motor.

På sin väg över Japanska sjön suger vintermonsunen upp fukt, som vid mötet med huvudön Honshus bergskedja – Japanska Alperna – kondenseras och faller ned i form av stora mängder snö på öns västsida. Därför brukar den utsatta regionens tvåvåningshus ha en extra ytterdörr på övervåningen.

Dagarna blir längre och den kontinentala luftmassan värms upp. Vinterns kalla högtryck börjar vika undan till förmån för spirande lågtryck som kommer och går. Vindarna ändrar riktning. Sydostmonsunen vaknar till liv. Den förmedlar doser av tropisk värme utifrån Stilla havet. Våren är här. Ibland ledsagas den av en häftig storm som kallas haru ichiban, ”vårens första”.

Vårens ankomst tillkännages av den skönsjungande cettisångaren uguisu, som vilseledande nog brukar kallas Japans näktergal. Traditionellt kopplas den unga våren samman med körsbärsblommans framträngande över landet; med början längst i sydväst i början av mars och final på nordön Hokkaido två månader senare. Överallt samlas människor under körsbärsträden för att festa och njuta av den flyktiga blomsterprakten, som lokalt brukar vara högst en vecka. Men körsbärsblomman sakura är inte först på plan. Plommonträdet börjar blomma redan i februari. Den vädermässigt ostadiga våren varar från månadsskiftet februari-mars till någon vecka in i juni.

Regnperioden tsuju föds i mötet mellan Stilla havets luftfuktighet och det asiatiska fastlandets kyligare luftmassa. Den front som bildas böljar fram och åter tills den varma högtrycksryggen utifrån Pacific tar överhanden och tvingar kalluften att retirera åt nord-nordväst. Uteblivna tsuju-regn kan leda till torka och missväxt, förr med hungersnöd som självklar följeslagare.

Vädret påverkas även av västra Stilla havets dominerande havsströmmar; den kalla Oyashio eller Kurilströmmen och den varma Kuroshio (”Svarta strömmen”), som motsvarar Golfströmmen hos oss. Oyashio ser till att sjöfarten på Vladivostok lär behöva isbrytarassistans vintertid, trots att hamnen ligger på samma måttliga latitud som La Coruña i Spanien.

Regnperioden upphör abrupt, som om någon högre makt vrider på en kran. Sommaren tar vid – med temperaturer och en luftfuktighet som snabbt når tropiska nivåer. Den enda lindringen brukar bestå av kustens sjöbris samt sporadiska åskväder, med lite nederbörd som brukar kallas nåde- eller lyckoregn. Man talar om taishō, ”stora värmen”. Årstiden benämns även dojō. Ordet skrivs med tecken som betyder ”bruka jorden” men brukar översättas dog days, ”rötmånaden”.

När den varma sydostmonsunen utifrån Stilla havet börjar försvagas kring månadsskiftet augusti/september uppstår en ny regnperiod, som kallas shūrin eller akisame, ”höstregn”. Normalt varar den september månad ut. Samtidigt är det högsäsong för den handfull taifuner som varje år brukar vika av nordvart och slå till mot Japan. Det präglar också denna extra årstid mellan sommaren och den verkliga hösten.

Taifun skrivs med tecken som betyder ”plattform-vind”. Taifunerna är tropiska cykloner som föds långt ute över Stilla havet och får näring av den energi som den varma havsluften alstrar. Taifunen vållar stor förödelse när den med full kraft slår in över land. Den åtföljs av förödande skyfall och enorma vågor som leder till översvämningar och jordskred. Katastrofen blir enorm, vilket vi dessvärre kunnat följa i nyhetsflödet från Ostasien de senaste dagarna.

Med jämna mellanrum vaknar El Niño, ”Jesusbarnet”. Detta väderfenomen uppstår när passadvinden och den kalla Humboldtströmmen försvagas och varmt havsvatten tränger in mot Sydamerikas västkust i stället för att föras västvart av havsströmmarna. Följden brukar bli en katastrofal nedgång i fiskebestånden utanför Peru och dess grannländer och kraftiga regn med översvämningar på den peruanska landbacken. På Stilla Havets andra, sydvästra sida brukar El Niño vålla torka, missväxt och väldiga skogsbränder. Väderförhållanden i andra delar av världen påverkas. I Japan brukar fenomenet kopplas samman med en ökad risk för våldsamma taifuner.

I månadsskiftet september/oktober varslar himlens cirrusmoln om att hösten är i antågande. Den fullmåne som infaller närmast höstdagjämningen kallas the harvest moon eller skördemånen. Innebörden är universell. I månens klara sken kan bönderna fortsätta bärga skörden. Det är också hög tid för den estetiska gruppaktivitet som kallas tsukimi, ”skåda månen”.

Mot slutet av hösten kan japanerna njuta av koharu biyori, ”lillvårens vackra väder”, som skulle kunna liknas vid vår brittsommar. Det är en ljuv tid då bondeårets vedermödor är överståndna och lönnlöven får naturen att flamma rött.

Det är nog dit jag drömmer mig, nu på minnets redd.