Madama Butterfly

Även familjen Siebolds öde lär ha bidragit till det som skulle bli Madama Butterfly. På den samtida japanske konstnären Kawahara Keigas målning syns bland andra Philipp Franz och Otaki-san tillsammans med deras lilla dotter.

I november visas Madama Butterfly på Kungliga Operan i Stockholm. För vilken gång i ordningen har jag ingen aning om.

Urpremiären för denna Japan-inspirerade opera hölls i februari 1904 på La Scala i Milano – och blev ett utvisslat fiasko. Kompositören Giacomo Puccini arbetade snabbt om operan, och vid nypremiären i Brescia i maj samma år vändes fiaskot till en enastående publik- och kritikerframgång.

Termen ”japaneseri” (japonaiserie) myntades av den franske 1800-talsförfattaren Charles Baudelaire och syftar på den tidens exotism och dragning till det japanska, som påverkade en rad västerländska kulturyttringar. Ett särskilt kittlande motiv var den japanska kvinnan med korpsvart hår, porslinshy, mandelögon och körsbärsmun.

Exotismen späddes på av den franske sjöofficeren Julien Viaud, som blev en framgångsrik författare under pseudonymen Pierre Loti (en förvrängning av tahitiskans roti, namnet på den stiliga men dödligt giftiga rosenlagerblomman). Hans roman Madame Chrysanthème (1887) har kritiserats för kvinnoförakt och en fördomsfull oförmåga att förstå det japanska kynnet. Ändå tillhör den det idégods som formade Madama Butterfly.

Operan skildrar mötet mellan den amerikanske sjömannen Benjamin Franklin Pinkerton och hans moatjé Chōchō-san, vars namn betyder just ”Fröken Fjäril”. Hon tjänstgör på ett tehus (en dåtida täckmantel för bordell) i Nagasaki. Tycke uppstår. Chōchō-san låter sig döpas och paret gifter sig. Pinkerton seglar iväg men lovar återvända till henne. Chōchō-san föder en son. Pinkerton återvänder, nu i sällskap med en amerikansk hustru och med det enda syftet att föra hem sonen till USA. Chōchō-san begår harakiri eller seppuku (”skära magen”), som vid denna tid felaktigt kunde översättas happy dispatch (”lycklig avfärd”).

Pinkertons för- och mellannamn leder till en möjlig förebild i verkigheten; fänrik William B Franklin i USS Marion, som låg i Nagasaki 1892 och 1893. Där är det troligt att han träffade tehusflickan Chō-san, varvid de tu blev ett par. Innan fartyget avseglade lär han ha lovat att återvända till henne. Chō-san födde deras barn men fick vänta förgäves på sin sjöman.

Den amerikanska missionärsfrun Jennie Correll i Nagasaki berättade om Chō-sans oblida öde för sin bror, författaren John Luther Long. 1898 publicerade han berättelsen Madame Butterfly i en amerikansk tidskrift. Dramatikern David Belasco tog till sig storyn och kryddade den med det avslutande självmordet. 1900 satte han upp den som skådespel, först i New York och därefter i London. Där råkade Puccini se pjäsen, och på den vägen är det.

Till följd av inbyggda kulturkrockar har operan Madama Butterfly knappast vidrört särskilt många japanska hjärtesträngar. Desto mer gripande är den 15-åriga tjänsteflickan Okichis öde. Enligt eftermälet hade hon tvingats bli den 52-årige amerikanske konsuln Townsend Harris’ konkubin. Detta för att den japanska regimen ville hålla den mäktige inkräktaren på gott humör. Han vistades i Japan 1856-62.

Den olyckliga Okichi bodde i Shimoda på Izuhalvön och straffades av grannarna med öknamnet Tōjin, ”Utländskan”. (Det skrivs med samma inledande tecken som Karayuki-san,”Fröken Kinaresenär”; den rådande beteckningen på de myriader unga fattiga japanskor som på den tiden blev tvångsprostituerade över hela Sydostasien.) Hon dränkte sin sorg i sake och till sist sig själv i floden.

Desto lyckligare lär relationen ha varit mellan den 27-årige tyske läkaren och botanisten Philipp Franz von Siebold och hans 16-åriga hustru Otaki-san. Siebold hade kommit till den holländska handelsstationen Dejima i Nagasaki 1823; ett halvsekel efter sin svenske kollega, den banbrytande botanisten Carl Peter Thunberg (”Japans Linné”). Men på nyåret 1830 tvingades han lämna sin älskade hustru och sin blott tvååriga dotter. Siebold hade ertappats med att försöka smuggla ut hemligt kartmaterial och kastades nu ut ur landet.

Först efter 30 långa år kunde Siebold återvända till Japan, där han vistades 1859–62 och åtminstone periodvis återknöt kontakten med sin familj.

Honom och de namnlösa sjöfarare som skötte transporten har vi att tacka för de mängder av prydnadsblomster, som nu nådde Europa via sjövägen från Japan. Däribland den praktfulla hortensian (ajisai), i vars vetenskapliga namn hans älskade hustru lever vidare (Hydrangea macrophylla ’Otaksa’). Dit hör även den kejserliga nationalblomman kiku (krysantemum), som hade fått ge namn åt Pierre Lotis kurtisan.

Även familjen Siebolds öde lär ha bidragit till det som skulle bli Madama Butterfly. På den samtida japanske konstnären Kawahara Keigas målning syns bland andra Philipp Franz och Otaki-san tillsammans med deras  lilla dotter.

Kommentarer

  • Jan Berglöw

    Alltid lika spännande och berikande att läsa din blogg. Tack Torbjörn!

Artikeln är stängd för fler kommentarer