Landkänning: Duncansby Head

Pentland Firth, ”fjorden i pikternas land”, begränsas i väst av den brittiska huvudöns nordspets Dunnet Head och ”sälön” Hoys sydspets Tor Ness (på fornnordiska betyder Orkney ”sälöarna”). I ost begränsas sundet av Old Head, som är sydostspetsen på South Ronaldsay, och av den drygt 60 meter höga och nästan lodräta klippudden Duncansby Head.

Duncansby Head. Foto: Torbjörn Dalnäs

Den vetenskaplige mångsysslaren Klaudios Ptolemaios ‒ som verkade i Alexandria på 100-talet e.Kr. ‒ kände till Duncansby Head, som han kallade Verium promontorium. Förmodligen har udden fått sitt nuvarande namn till minne av den skotske kungen Duncan, som på 1000-talet mördades av sin fältherre Macbeth ‒ vilket så småningom gav Shakespeare en god story.

Men det som Duncansby Head är mest känt för är John o’Groat’s strax intill ‒ i dag en liten kulle i en liten ort med samma namn. Dagens britter talar om ”from Land’s End to John o’Groat’s” och menar då detsamma som vi med ”från Ystad till Haparanda” ‒ fast det hos dem ”bara” rör sig om 1.450 km.

John o’Groats. Foto: Torbjörn Dalnäs

Sitt namn har platsen fått efter holländaren Jan de Groot, som sägs ha fått skyddsbrev av kung James och slagit sig ned där på 1500-talet tillsammans med två bröder. Hans berömda hus påstås ha varit åttakantigt med åtta dörrar och åttasidigt bord där inne. Detta, enligt sägnen, för att undvika split mellan de åtta arvingarna.

En troligare orsak anses vara att han drev en färja mellan platsen och South Ronaldsay, och att resenärerna alltid skulle kunna gå in i väntrummet i lä, varifrån vinden än kom.

Långt tidigare än så, på 300-talet f.Kr, försökte den lärde Pytheas från Massalia (dagens Marseille) förgäves övertyga sina samtida om att hade gjort en resa till Britannia, där folket var vänskapligt, hade enkla vanor och drack en brygd gjord på korn som de kallade curmi. Ingen trodde honom.

Om det var norra Skottland Pytheas besökte, var det troligen de gåtfulla pikterna han skålade med. Dessa fick sin benämning av latinska picti, ”de målade”. De kan ha varit områdets första keltiska invånare, eller en med tiden ”keltifierad” för-keltisk folkspillra, kanske besläktad med de iberiska baskerna. På latin kallades de även caledonii av okänd innebörd – därav Caledonia, romarnas namn på det Skottland som de aldrig lyckades erövra.

Det namnet kom i ropet igen mot slutet av 1600-talet. De av ofred och hungersnöd hårt prövade skottarna ville frigöra sig från den mäktige grannen Englands monopol på utrikeshandeln. Lösningen skulle bli att skaffa egna kolonier. Company of Scotland Trading to Africa and the Indies bildades.  Det strategiska Panamánäset hägrade. Tusentals skottar lade sina besparingar på andelar i projektet. Fem fartyg utrustades i Leith och avseglade sommaren 1698 med 1.200 skotska nybyggare ombord. Destination var Golfo de Darién, som fick namnet Caledonia Bay. Nybyggarnas popålar fick stolta namn som Fort St. Andrew och New Edinburgh. Hela kolonin kallades New Caledonia. Men det blev aldrig något blomstrande lyckorike. Många dog till följd av tropiska sjukdomar, urskogens giftfauna och revirbevakande spanjorer. Redan 1700 var sagan all. Endast en handfull nybyggare kom hem med livet i behåll. Skottarna fick ytterligare en i raden av tragedier att lägga på minnet.

Namnet New Caledonia var nu åter ledigt; 1774 gav engelsmannen James Cook det åt den melanesiska ön Balade i västra Stilla havet, sedan 1853 franskbehärskad.

Perfidious Albion, det trolösa Storbritannien! Albion, ”höglänt ö” på keltiska, är det äldsta namnet på öriket. I dag förekommer det mest i högtravande sammanhang. I formen Alba är det namnet på Skottland på den moderna keltiska ‒ skotsk gäliska ‒som ännu talas av kanske uppemot 100.000 människor på Hebriderna och i Skotska högländerna (A’ Gaidhealtachd på deras vackra språk). Tillsammans med sina walesiska och iriska fränder har de nedlåtande kallats the Celtic fringe.

Britannia bör komma från det keltiska ordet brith, som betyder ”brokig” och syftar på den gamla sedvänjan att måla eller tatuera kroppen. Kanske var de ursprungliga britterna identiska med de gäckande pikterna.

Deras starkaste fäste var ön Britanniens nordligaste del; grevskapet Caithness ‒ vikingarnas Kataness ‒ där Duncansby Head ligger. Ness är ”näs”, men cait tros vara ett urgammalt piktiskt ord, vars betydelse förtonat i tidens töcken.

På 800-talet trängdes pikterna undan och assimilerades av de invaderande skoterna, ”vandringsfolket”. De var kelter, kom från Irland och gav Skottland dess namn (även om legenden vill koppla ihop Skottland med en egyptisk faraodotter vid namn Scota). Så småningom trängdes de i sin tur längre norrut av de germanska anglerna, som hade givit upphov till namnet England sedan de invandrat från halvön Angeln i Östersjön (nära Kiel).

Det finns också gott om exempel på nordisk närvaro i det nordligaste Skottland. Syd om Duncansby Head reser sig ruinen efter Bucholie Castle, där sjörövaren Svein höll till. Vid Freswick strax intill fann man 1937 lämningar efter en nordisk 900-talsby.

Skottland fick efterhand en huvudsakligen nordisk befolkning längs kusten i norr samt på de närbelägna öarna. Geografiska namn erinrar om det; exempelvis Cape Wrath längst i nordväst. Enligt ordboken betyder wrath ”vrede”; till synes passande med tanke på vädrets makter. Men egentligen är namnets ursprung det fornnordiska hvarf eller hverta i betydelsen ”vändplats”.

Ett annat exempel är staden Thurso, som ligger nära Dunnet Head. Troligen betyder namnet ”Tjurens å” snarare än att syfta på åskguden Tor. Orten, som gjort sig känd som British Railway’s ändstation i nord, var ända till 1263 centrum för det nordiska väldet i norra Skottland.

Den fruktade tidvattenvågen Merry Men of Mey har ingenting med maj månad att göra, utan med klippbanken Men of Mey Rocks mellan Dunnet Head och Duncansby Head. De glada männen slår till under den västliga tidvattenströmmen; det vill säga under ebb, tidsrymden mellan hög- och lågvatten.

Enligt traktens folktro kommer äktenskap som ingås under ebb ej att bära frukt. Dödsfall inträffar säkrast under ebb, födslar under flod.

Kommentarer

  • Henrik Karlsson

    Intressant igen!

Artikeln är stängd för fler kommentarer