Kattegatts maritima skattkammare

Göteborg 400 år del 7
Foto: Torbjörn Dalnäs

Jag kände till Hönökakan, men var själva Hönö låg hade jag inte den blekaste aning om. Detta trots att jag föddes i Göteborg, tillbringade skolåren i Bohuslän och i övre tonåren åter blev göteborgare. Sanningen att säga var jag mer bekant med den grekiska övärlden än med Göteborgs norra skärgård! Ändå passerade jag ön en mängd gånger ombord i ett dussintal fartyg; om styrbord på utgående och om babord på hemgående.

Hönö ligger i den södra delen av Öckerö kommun, som vid sidan av Gotland är den enda helt havsomflutna kommunen i Sverige (Öland består av två kommuner, och Vaxholm utanför Stockholm har även en fastlandsdel). Öckeröarna breder ut sig likt en väldig vågbrytare, till skydd för Göta älvs och bifloden Nordre älvs mynningar, samt ön Hisingen däremellan.

Öarnas kommersiella centrum Klôva (vanligen stavat Klåva) ligger i lä för höststormarna på Hönös södra del och var en gång Sveriges största fiskehamn. Namnet syftar på det klev – den bergsskreva – som ger hamnen dess skyddade läge. Ändå anlades hamnen först en bit in på 1900-talet. Dessförinnan lär Klôva ha varit en gudsförgäten håla, befolkad av ett antal fattiga strandsittare. Men på 1950-talet trängdes bokstavligen hundratals fiskebåtar i Klôva, som är den självklara positionen för ett fiskemuseum.

Fiskemuseet Hönö Klôva visar sig alls inte vara något mischmasch, där glada amatörer staplar prylar ovanpå andra prylar. Det är ett levande och intresseväckande museum, som pedagogiskt speglar öbornas stolta sjöfarartraditioner. Understundom sker det med hjälp av illusionsmakeri, som när vi siktar GG970 Novi nere på havets botten. Som sig bör dominerar fisket, men här finns även dokumentation om Rederi AB Brevik och andra representanter för ögruppens handelsflotta.

Den tid är borta när det fanns ett femtiotal trankokerier och ett trettiotal sillsalterier på öarna. Men fisket är fortfarande en levande näring. Därför har ett Fiskegymnasium startats på udden Björnhuvudet på Öckerö, som är kommunens administrativa centrum. Där har man också experimenterat med torskodling.

Namnet på den med Hönö sammanlänkade grannön, ögruppen och hela kommunen syftar på de ekar som förr var vanliga här ute, innan man byggde fartyg av dem eller eldade upp dem som bränsle på trankokerierna. På lilla Grötö ost om Hönö – Grödöen på öbornas sydbohuslänska mål – finns fortfarande en del av den gamla ekskogen bevarad.

Grötö syftar för övrigt på gryt i betydelsen stenig mark; en terräng som enligt legenden beror på att forntidens jättar kastade stenbumlingar på varandra. I ett röse vid Döingeviga (i fri översättning ”Strandgastviken”) finns de jordiska kvarlevorna efter brittiska sjömän som omkom i farvattnen år 1900. Havet ger och havet tar.

Öborna är vana vid stormar, verkliga likaväl som symboliska. Det blåste upp till en av de senare på 1960-talet, då planer avslöjades om att dra en rörledning från Rya på Hisingen till undervattensskäret Hällan väst om Hönö. Göteborgsregionen skulle på detta fiffiga vis göra sig av med sitt samlade avloppsvatten: 1.000.000 kubikmeter per dygn! Miljöskandalen kunde avvärjas efter de tredskande öbornas kraftfulla reaktioner.

Däremot finns oumbärliga rörledningar för öbornas livgivande färskvatten, som måste köpas från storebror Göteborg.

Ett utdraget och infekterat tvistefrö är det om en fast broförbindelse – som skulle lösa av Vägverkets färjor till och från Lilla Varholmen på Hisingsidan. Färjeleden öppnades 1962. Det var en tid då fisket hade minskat kraftigt. Öarnas fiskare började i stället söka sig till Volvo och andra arbetsplatser inne i Göteborg. Länge fanns ösidans färjeläge på Öckerö, men 1981 flyttades det till Pinan på nordöstra Hönö. Sedan 1967 finns även en färjeled mellan Lilla Varholmen och Bohus-Björkö.

I november 2001 hölls den första folkomröstningen bland öborna, och exakt fyra år senare den andra – båda med samma resultat: Två tredjedelar mot en fast broförbindelse och en tredjedel för. Endast på Rörö, Hyppeln och Källö-Knippla – kommunens glesbygd längst i nord – finns ett kraftfullt stöd för bron. Skälet lär vara att arbetspendlarna därifrån gärna skulle vilja slippa den ena av sina två färjeleder längs vägen.

Företrädare för föreningen Mot Bättre Vetande (MBV) har pekat på en oönskad konsekvens, om broprojektet trots allt skulle förverkligas. Det skulle röra sig om en bro med 18 meters seglingshöjd mellan Hästevik på Hisingen och Bohus-Björkö, samt en med 25 meters seglingshöjd mellan Björkö och Öckerö. Farlederna Björköfjorden och Stora Kalvsund skulle därmed spärras för föreningens egen Astrid Finne, likaväl som för hennes medsystrar Atlantica, Gratia, Havden, Kvartsita, Lady Ellen och andra. I stället skulle de tvingas segla utomskärs.

Föreningens dubbeltydiga namn skall naturligtvis inte tolkas som att den uttalar sig mot bättre vetande, utan i stället att den strävar i riktning emot detsamma. Öckeröbaserade MBV grundades 1978 och kom igång med seglarkurser för ungdomar 1984, från början med galeasen Hawila som flytande bas. Senare tillkom en ursprungligen norsk räddningskryssare, donerad av en man vars dotter Astrid Finne hade omkommit till havs. Efter en sejour som svenska Sjöräddningssällskapets Östergarn fick skutan pietetsfullt nog tillbaka skeppsnamnet Astrid Finne.

Kring mitten av 1990-talet kläckte MBV:s salta entusiaster nya idéer, som snart skulle falla i god jord. De hade fått ögonen på en överårig fraktskuta, som på ålderns höst gick med spannmål i närliggande vatten. Hon och en syster hade löpt av stapelbädden i Oskarshamn redan 1940–41 för att tjäna Rederi AB Tellus. Redaren, konsul Arthur Wingren, hade två döttrar som fick ge namn de båda motorseglarna: Borgila (som sedan länge njuter sitt otium vid Söder Mälarstrand i Stockholm) och Gunilla.

Den bakgrunden förklarar varför Gunillas galjonsfigur, föreställande skutans namne skeppsredardottern, är sedesamt påklädd. Traditionellt brukade fartygens galjonsfigurer annars göras så lättklädda som möjligt inom anständighetens tänjbara ramar, ofta med ena bröstet blottat. Orsaken var att en naken kvinna ansågs kunna få en rasande storm att bedarra.

Föreningen tog initiativ till det som skulle bli Den seglande gymnasieskolan (DSG). Fartyget inköptes, genomgick en ordentlig föryngringskur på Ö-varvet och uppenbarade sig 1999 som stolta, tremastade barken Gunilla – nu Sveriges största seglande skepp! Eftersom den ursprungliga galjonsfiguren bevaras ömt på Sjöfartsmuseet i Oskarshamn lät man göra en exakt kopia, som nu pryder hennes stäv.

Barken ägs av Rederi AB Gunilla men chartras av kommunstödda DSG, som också sjösattes 1999. Vanlig gymnasieutbildning på hemmaplan – granne med Fiskegymnasiet – varvas med årliga, tre månader långa atlantseglatser i t/s Gunilla, vars titel betyder just training ship. Det innebär att DSG även fungerar som sjömansskola. Grunden läggs för fortsatta studier till däcks- eller maskinbefäl i handelsflottan, för dem som fattar bestående tycke för sjölivet.

Projektet Gunilla är ett exempel på fruktbart samspel mellan samhälle, näringsliv och ideella krafter. Ett tiotal maritima stiftelser tillhör dem som ställt upp; däribland Stiftelsen Sveriges Sjömanshus, Stiftelsen Göteborgs Sjöfartshotell och Sjömanna-Sällskapet.

Men låt oss återvända till Fiskemuseet Hönö Klôva, som drivs av idealister i Föreningen Kusttraditioner. Även de har anledning att vara stolta över det de byggt upp. En av klenoderna är ett ubåtsperiskop som besökaren kan speja ut över havet i. Det är inte alls långsökt här på Fiskemuseet. Ubåten Ulven förliste i farvattnen utanför Hönö krigsåret 1943. Museet har en unik dokumentation om katastrofen, som krävde 33 människoliv. Detsamma har man om tyska U843, som sänktes i farvattnen den 9 april 1945.

Apropå kriget det kan det tyckas besynnerligt att museet inte har en särskild avdelning om öns egna söner, som hamnade utanför Skagerrakspärren och försåg britterna med råvaran till deras fish ’n chips kriget igenom. Däremot har museets mångårige allt-i-allo Dag Edvardsson och hans medförfattare Georg Åberg med ett kortare avsnitt om dem i sin bok Dom hade inget val (1985), liksom Terje Fredh i sin Döden lurar under ytan (1999).

Foto: Torbjörn Dalnäs

Det lär ha rört sig om sammanlagt 18 fiskare ombord i Hispano och Lillvor av Hönö samt Ragnhild av Styrsö. Mellan sina farofyllda, fyra veckor långa sjötörnar i isländska vatten höll de till i Aberdeen eller i den lilla fiskehamnen Buckie nordväst därom. 

De kom hem helskinnade efter krigsslutet. Många andra öbor gjorde det inte. Till deras minne restes en sten 1943. Dess nuvarande plats är mellan Öckerö gamla kyrka och den nya kyrkan, invigd 1906.

Den gamla kyrkan byggdes på 1400-talet, då den ersatte en träkyrka från 1200-talet på samma plats. Möjligen fanns där ännu tidigare ett asatempel, där vikingarna blotade till sina gamla gudar innan norske kungen Olav den helige mönstrade ut dem. I skepnad av helgonet Sankt Olav finns han bevarad som träskulptur från tidig medeltid, tillsammans med en annan träskulptur föreställande jungfru Maria med Jesusbarnet.

Om forna brytningstider vittnar även Sällskapet Vikingatida Skepp, som driver knarren Vidfamne och ledungsskeppet Starkodder. Båda pryder kajen vid Fiskemuseet Hönö Klôva när de inte är ute och luftar sig i farlederna.

Allt var inte alltid frid och fröjd efter nyordningen. Lokalhistorikern och författaren  Carl Rudolf A:son Fredberg berättar i Det gamla Göteborg om en präst som efter predikan i Öckerö gamla kyrka söp sig full och slog ihjäl en skeppare!

Från Öckerö går färjan Burö till ön Kalven, vars namn signalerar att den är ett bihang till den betydligt större grannen Bohus-Björkö. Av hävd brukar den kallas Kalvsund, efter de omgivande farvattnen: Stora Kalvsund i väst och Lilla Kalvsund i ost. På andra sidan framträder Björkös sydspets Framnäs och Segelsällskapet Frams anläggningar, som förr var ytterligare ett i ögruppens pärlband av sillsalterier.

På Kalvens högsta punkt står det som länge var skärgårdens mest iögonfallade landmärke, tills Öckerö nya kyrka tog över den rollen. Válen är en korsprydd, pyramidformad båk från 1844 (eller 1855). Vale är bohuslänska för varde med betydelsen sjömärke och egentligen samma ord som i vårdkase (exempelvis i namnet Lilla Varholmen).

Kalvsunds vale har även har tjänstgjort som tullutkik, inte utan skäl. Nejden har stolta lurendrejartraditioner, personifierade av storsmugglaren Ernst Bremer (lurendrejare betyder just smugglare). 1927 installerade sig Bremer ståndsmässigt med fru och barn i en stor, elegant sillfabrikörsvilla på Kalven. Men lyckan där blev inte långvarig. På hösten 1928 åkte han fast och dömdes så småningom till 18 månader på Härlanda. Om hans öden och äventyr berättar Per Ehnebom i Bremer – spritsmugglarkungen (nyutgiven 1991).

Fiskarsonen Ernst var en tvättäkta hôtte, infödd öbo från Öckerö. Ursprungligen bar han efternamnet Eliasson, vilket vittnar om släktskap med Breviks redarfamilj. Under sin karriär förfogade han över sammanlagt 16 eller 17 flytetyg, som i flertalet fall lär ha varit snabbare än tullens enheter. Allra snabbast var en gammal tysk torpedbåt som susade fram i närmare 30 knop. Samlingspunkt tycks en position vid grundbanken Herthas flak på internationellt vatten sydost om Skagen ha varit. Därifrån dirigerade Bremer framgångsrikt stora mängder smuggelsprit till det av restriktioner drabbade Sverige och det vid denna tid officiellt helt torrlagda Norge.

Bremerska Villan gick mångskiftande öden till mötes, bland annat som pensionat. Därför går den under namnet ”Panget” bland öborna. Sommartid lockar ägaren med kafé och utställning i ”Bremers rum” på bottenplanet. Men den radiomottagare av märket Scantic som ingår i smugglarens hemmiljö visar sig vara från åren efter andra världskriget, då han sedan länge bodde inne i Göteborg.  Smugglarkungen seglade in i den sista hamnen först 1985, 99 år gammal.

Panget vid Lilla Kalvsund är också ett stumt vittne om det drama som utspelades på Stora Brottet ostsydost om Vinga natten till den 6 november 1911. I full orkan förliste norska fyrmastbarken Svolder. Att döpa ett norskt fartyg efter platsen för ett sjöslag som Norge förlorade var väl ändå att utmana ödet! Vingalotsarna gjorde en hjältemodig insats och räddade hela besättningen på 24 man. Året därpå byggdes villan på Kalven – åtminstone delvis med bärgat virke från Svolder.

Möjligen sågs haveristen som en bönhörelse. Det lär ha funnits en tradition på öarna att be Gud att välsigna kusten med vrak. Ibland lär man rentav ha hjälpt honom på traven med villeldar längs stränderna.

Den gamla brittiska smuggelcentralen Fotö  ligger längst i syd av Öckerö kommuns bebodda öar. Ön förbinds sedan 1993 med Hönö via Fotöbron. Ett kort stycke in på Hönösidan ligger Engelsmännens hage, som brukar tillskrivas rollen som britternas trädgårdstäppa under låtsaskriget 1811. Kan den inte i stället ha varit deras gravplats, dit avlidna fördes från lilla Fotö och flottstyrkan runt Vinga?

Där någonstans på sydöstra Hönö ligger en rik skatt begravd sedan tusen år! Det började med att ett handelsskepp gled in på Danafjord med kurs på gattet mellan Hönö och Grötö. Där lurpassade rovgiriga vikingar i två drakskepp. De anföll och slog ihjäl de fredliga sjömännen. Hövdingen rövade med sig en järnkista fylld med gyllene smycken och omätliga rikedomar. På hemgående siktades andra skepp, så hövdingen satte kurs på närmaste strand. Skattkistan fördes iland och grävdes ned i ekskogen. Hövdingen stupade snart i en ny strid. Det sägs att nattliga seglare kan se ett flämtande ljus och höra mumlade röster från den platsen. Det är hövdingen och hans män som vakar över skatten…

Skattkistan har aldrig påträffats, och få lär känna sig manade att försöka finna den. Öarna är inte rika på materiella ting, och det var länge sedan havets glittrande silverfyndighet – sillen – gick till i gränslöst överflöd. Men de utgör en svårslagen skattkammare när det gäller maritima traditioner och maritim kultur.

Hur förhåller det sig förresten med Hönökakan? Åkes Hembageri, som 1960 flyttade in till Torslanda på Hisingen, svävar inte på målet i sin reklam: Det finns bara ett original och det är Åkes Olssons äkta Hönökaka anno 1934! Sommargäster från Göteborg – tjôttar kallade – lär ha myntat namnet Hönökaka.

I själva verket bakade var och varannan fiskarfamilj sina egna Hönökakor; dels platta rågkakor med hål (för torkupphängning), och dels en vit och mjuk finvariant bakad på vetemjöl. I likhet med de skånska sjöfararnas kavring hade rågvarianten till uppgift att hålla som basmat för sjömän och fiskare under långa sjötörnar. Sommargästerna höll sig nog till finbrödet.

1923, elva år innan Åke Olsson bakade sin äkta Hönökaka, klev fiskaren Albert Eliasson iland och sadlade om till brödbagare. Hans bageri har också tillskrivits äran för Hönökakan, antagligen med minst lika stor rätt som Åkes.

Ytterligare ett påstått startår för Hönökakan är 1904. Osvuret är bäst.

(Tipsa mig gärna om detaljer som kanske har råkat bli inaktuella utan min vetskap!)

Kommentarer

  • Jonas Evertsson

    Angående ”den enda helt havsomflutna kommunen i Sverige” så måste väl Tjörn och Orust räknas dit med? För övrigt bra texter du skriver!

  • Torbjörn Dalnäs

    Du har alldeles rätt, Jonas. Orust och Tjörn är självfallet ö-kommuner. Men de ligger helt nära inpå det bohuslänska fastlandet. Jag tänkte mera på bokstavligen havsomflutna kommuner ute på öppet vatten, Kattegatt respektive Östersjön.

  • Lennart Fougelberg

    Gunilla – Sveriges största seglande skepp är 49,44 m och väger 405 GT. Stålskrov väl?
    Ostindiefararen Götheborg är 47,54 m och väger 788 GT. Lär vara största seglande träfartyget i världen?

Artikeln är stängd för fler kommentarer