Taiwans nordspets heter Fuguei-jiao, Kap Fuguei. Bland icke-kinesiska sjöfarare är udden fortfarande känd under namnets japanska uttal, Fukikaku. Båda namnformerna skrivs med tecken som betyder ”det rika och ädla hornet”. Ett alternativt namn är Tapien Point, som syftar på en rödlila verbenablomma. Udden ingår i det bergiga distriktet Shimen, ”Stenporten” – med japanskt uttal Sekimon.

Just där möts Taiwansundet och Östkinesiska sjön. I ostsydost ligger den närmaste japanska ön Yonaguni. Från grannudden Sandiao-jiao alias Kap San Diego – Taiwans ostligaste punkt – sägs ön vara inom synhåll i siktigt väder. Yonaguni är den yttersta utposten av Ryukyuöarna och Okinawa län.

Ost, sydost och nordost därom breder Filippinska sjön ut sig. Den avgränsas i väst av Filippinerna, Taiwan och de japanska öarna, samt i ost av Marianerna med angränsande pärlband av öar. Randhavet sammanfaller med Filippinerplattan, som skaver mot den eurasiska plattan i väst och Stillahavsplattan i ost. Det förorsakar frekventa jordbävningar och får vulkaner att mullra.

Efter japanernas seger i det kinesisk-japanska kriget 1894-95 införlivades Taiwan i det spirande imperiet Dai-Nihon, ”Stor-Japan”. Redan 1897 invigde japanerna en 14 meter hög järnfyr på Kap Fukikaku. Den skadades svårt under andra världskriget och ersattes av en liknande svartvit konstruktion i betong. Lyshöjden är 31 meter.

Fyren på Kap San Diego tändes 1935. Den uppvisar en tydlig japansk design, är 16,5 meter hög och har en lyshöjd på 101 meter.

Strax nordost om Kap San Diego ligger de japanskt behärskade Pinnacle Islands eller Klippöarna; åtta obebodda småöar, vars japanska namn Senkaku är en direkt översättning av det engelska namnet. Kineserna kallar dem Diaoyu eller Fiskets öar. Kinas uppfattning är att öarna har varit kinesiska ända sedan medeltiden, medan Japan hävdar att de var terra nullius – ägda av ingen – innan de 1895 formellt införlivades i Okinawa län.

Klippöarna följde med när USA, landets ockupationsmakt efter andra världskriget, 1972 återlämnade Okinawa län till Japan. USA konstaterar att Klippöarna står under japansk administration och omfattas av det japansk-amerikanska försvarssamarbetet. Däremot tar USA inte ställning till öarnas slutgiltiga statstillhörighet.

Japanernas uppfattning är att Kina – och Taiwan – gjorde anspråk på öarna först 1968, då man konstaterade att det kunde finnas ansenliga olje- och gasfyndigheter i farvattnen.

Dessutom tillmäter Kina öarna strategisk betydelse. Tillsammans med Taiwan – som USA-generalen Douglas MacArthur kallade ”ett osänkbart hangarskepp” – ingår de i vad kinesiska militärstrateger betecknar som ”den första kedjan av öar”.

Den lilla ön Pengjia, som västerländska sjömän förr brukade kalla Agincourt, är en taiwanesisk militär utpost nord om huvudön. Pengjia ligger på endast 14 landmils avstånd från Klippöarna. Öns fyr från 1909 är 26 meter hög och har en lyshöjd på 146 meter.

Taiwan erbjuder många exempel på namnförbistring. Vilka kinesiska skrivtecken som än används anses dess namn kunna härledas till det malajiska sirayafolkets namn Tayouan på en holme just utanför öns sydvästra del, där holländarna 1624 etablerade sitt fäste Fort Zeelandia (dagens med fastlandet hopväxta Anping).

Redan 1544 hade portugisiska sjöfarare ”upptäckt” ön, vars skönhet renderade den namnet Ilha Formosa, Den vackra ön. Ända in i vår tid har Formosa funnits kvar som ett alternativt namn på Taiwan.

Varför det spanska namnet San Diego på en taiwanesisk udde och fyrplats? Det har med öns historia att göra. Den är inte så kinesisk som kinesiska nationalister gärna vill tro.

År 1626 ankom en spansk-portugisisk flottenhet till byn Caquiunauan, dagens Fulong. (De iberiska grannarna hade 1580 bildat union under den spanska kronan.) Byn låg på den udde som nu fick namn efter ett katolskt helgon.

De fortsatte åt västnordväst, längs öns norra kust, tills de nådde en naturlig hamn som de döpte till Santissima Trinidad eller San Salvador, dagens hamnstad Keelung. De etablerade även Fort San Domingo, dagens Tamsui, som ligger väst om nordspetsen Kap Fuguei.

Syftet med Spaniens kolonisering av norra Taiwan var att utmana den tidens ärkefiende Nederländerna, som två år tidigare hade etablerat sig på öns södra hälft. Holländarna å sin sida strävade efter att erövra den spanska besittningen Filippinerna i syd. 1642 lyckades de kasta ut iberierna från norra Taiwan. Deras huvudsyfte i regionen var emellertid att bedriva lönsam handel med Kina och Japan.

Vid holländarnas ankomst 1624 befolkades Taiwan nära nog uteslutande av malajättade folkgrupper. I vår tid har urinvånarna reducerats till två procent av öns befolkning på 23 miljoner.

En av malajgrupperna är ketagalan i trakten mellan Kap Fuguei och Kap San Diego. De har förlorat sitt malajiska modersmål, men deras legender från en avlägsen forntid berättar om ett ursprung på en fjärran ö. Där terroriserades deras förfäder av ett monster, som till sist fick dem att fly till havs. Efter en äventyrlig seglats hamnade de på Taiwan.

Den kinesiska massinvandringen inleddes redan under holländarnas styre. Kolonialmakten uppmuntrade den och lockade rentav med fri resa och utrustning. Syftet var att få igång jordbruket, vars produkter skulle bidra till handeln med grannländerna.

Kina befann sig i en brytningstid. 1644 störtades den flerhundraåriga Ming-dynastin. Den manchuiska Qing-dynastin tog över. En Japanfödd pirat och Ming-lojalist fortsatte att bekämpa de nya herrarna. Han gjorde sig förtjänt av hederstiteln Guoxingye, ”Landsfadern”, vilket de med manchuregimen allierade holländarna förvanskade till Koxinga.

1661 retirerade Koxinga över Taiwansundet med tiotusentals man och flera hundra skepp. I början av 1662 hade han erövrat huvudfästet Fort Zeelandia och återstoden av den holländska kolonin, vars siste ståthållare var svensken Frederick Coyett. Nu kunde Koxinga utropa sig själv till kung över Formosa. Eller Tungning, som han kallade sitt rike. En halvjapansk pirat stod för det allra första kinesiska styret på ön.

Strax därefter dog Koxinga, endast 39 år gammal. Sonen Zheng Jing tog över tronen och satsade allt sitt krut på manchuregimen i Peking. Men efter hans död 1683 kapitulerade Formosa till manchu-Kina. Massinvandringen tog ny fart.

Öns malajiskättade urbefolkning behandlades brutalt av de nya herrarna, men 1771 fick de en oväntad allierad. Den polsk-ungerske greven och äventyraren Maurice-August Benyowski hade förvisats till Kamtjatka för stämplingar mot den ryska kejsarinnan Katarina II. Varmare latituder lockade, och via Ryukyuöarna tog han sig till Formosa i spetsen för ett hundratal sympatisörer. Tillsammans med de malajiska huvudjägarna drev de bort kineserna från öns östra delar. Men Benyowski var rädd om sitt huvud och vågade inte riktigt lita på sina nyvunna vänner. I grevens tid drog han vidare till nya äventyr på Madagaskar, som råkar vara de malajiska folkens västligaste utpost.

1884 utbröt det fransk-kinesiska kriget, som egentligen handlade om kontrollen över Annam (mellersta delen av dagens Vietnam). Kriget spred sig till norra Taiwan, där franska styrkor intog hamnen Keelung. Mot sig hade de inte enbart överlägsna kinesiska styrkor utan även tyfus och kolera, som krävde huvuddelen av deras förluster. Om det vittnar uppemot 700 gravar på Keelungs franska kyrkogård, som är det enda minnet från Frankrikes nio månader långvariga brohuvud på Taiwan. I juni 1885 var sagan all. Men detta mellanspel följdes med stort intresse av en ambitiös granne i nordost, som tio år senare skulle införliva Taiwan i Dai-Nihon, Stor-Japan. Den halvsekellånga ockupationen pågick 1895-1945.

Den kinesiska massinvandringen till Taiwan fortsatte från december 1949, då kommunisterna hade erövrat hela fastlands-Kina och utropat sin folkrepublik. Den gamla regimen installerade sig nu på Taiwan, som tillsammans med några småöar utgör det som återstår av Republiken Kina.

Ett exempel på töväder mellan parterna är att diskussioner förs om en uppemot 18 landmil lång tunnel under Taiwansundets smalaste del. Den skulle bli tre gånger så lång som tunneln under Engelska kanalen.

Fotnot: Texten är även publicerad i Tidskrift i Sjöväsendet nr 1 2016.