Känsö – en riktigt sjuk historia

Göteborg 400 år del 2
Foto: Torbjörn Dalnäs

Känner du igen namnet Känsö? Folk på de mera tättbefolkade grannöarna Brännö och Styrsö gör det, liksom alla göteborgare som brukar segla i Södra skärgården på somrarna. Namnet brukar förknippas med gammalnordiska kaun, som betyder ”bulnad” och syftar på öns rundade bergsformationer. En annan förklaring är att den gamla betesholmens namn kommer av kionner, ett dialektord för kreatur.

Egentligen heter ön Stora Känsö, med holmen Lilla Känsö som ett friliggande bihang i ostsydost. På väg in mot bryggan passeras Känsö Rönnskär, som är en privatägd liten plätt med en prydlig bostadsfastighet. Rönnskär har även kallats Förkerta Världen, kanske sedan någon råkat hamna där efter att ha hållit felaktig kurs i Snobbrännan (sjömansuttrycket förkert syftar just på ”fel väg”).

Författaren Viktor Rydberg kallades ”den försupne hamnbusen från Göteborg” av någon fisförnäm kollega men kom i själva verket från Vätterhamnen Jönköping. När Viktor var fem år dog hans varmhjärtade, polskättade mor Hedvig i en koleraepidemi. Året var 1834 och personalen på Känsö karantänsstation slet för högtryck. Knappt 20 år senare skulle den unge studenten Viktor själv extraknäcka som informator där ute på ön.

Farsoten hade sitt ursprung längs Ganges stränder och spreds via sjöfarten. 1830 härjade den i Frankrike, 1831 hade den nått de ryskbehärskade östersjöhamnarna och 1831-33 Danmark och Norge. 1834 hemsökte den Göteborg, som då hade drygt 20.000 invånare. Koleran skördade en tiondel av dem. Intill ett parkeringshus på den slingriga S:t Pauligatan i Örgryte står en anonym minnessten med 1834 som enda inskription. Den visar platsen för en kolerakyrkogård efter den epidemi som just det året krävde tusentals göteborgares liv.

Det var den ständiga risken för farsoter som gav Känsö dess unika funktion. Mellan 1500 och 1657 härjades Sverige 24 gånger av pesten. Mot slutet av 1500-talet införde kung Johan III bestämmelsen att anlöpande fartyg skulle ligga kvar på redden en tid, tills myndigheterna kunde förvissa sig om att de var smittfria. Det var det första exemplet på något som liknade karantän i Sverige.

Så småningom blev det inspektioner ute på redden. Om inte skepparen kunde uppvisa ett rent sundhetspass, det vill säga intyg om att den förra hamnen var smittofri, skulle fartyget läggas i karantän på särskild plats i 40 dagar.

Foto: Torbjörn Dalnäs

Varför just 40, som ju ordet karantän kommer av (italienska quaranta)? Ragusa – dagens kroatiska Dubrovnik – införde redan 1377 de första kända bestämmelserna om isolering av resenärer från pestsmittat land, men där var det 30 dagar. 1485 lär Venedig ha blivit allra först med 40 dagar, som har med både inkubationstider och talmystik att göra. I det gamla Grekland skulle en nyförlöst kvinna isoleras i 40 dagar. Noaks ark flöt 40 dygn i syndafloden. Lika länge varade Moses vistelse på Sinai berg och Jesu ökenvandring. Den kristna fastan är 40 dagar lång och en tid av rening.

Venedigs pestsjukhus inrättades av kyrkan Santa Maria di Nazaret och kallades därför Nazareto. Namnet förenades med Bibelns sjuke fattiglapp Lasaros till ordet lasarett, som egentligen avser just epidemisjukhus.

För de engelskspråkiga associerar termen mera till spetälskesjukhus, förutom att lazaret även är en sjömansterm för proviantrum ombord. Deras vanliga ord för sjukhus är hospital, som hos oss snarare associerar till sinnessjukhus och dessutom har givit upphov till sjukdomstermen spetälska.

Andra kända karantänsstationer var den i Marseille, som hade monopol på levanttrafiken, och den för örlogsflottan i grannhamnen Toulon. Just i de hamnarna härjade pesten 1720-22. Det började då Grand Saint-Antoine den 25 maj 1720 återkom till hemmahamnen, från levantinska Tripoli via Livorno. Med ombord fanns en försåtligt smygande fripassagerare: Yersinia pestis. Samma bakterie hade några sekler tidigare orsakat digerdöden, även då med Marseille som inkörsport!

Det var en bedrövlig historia. Ett tiotal ombordvarande hade dött under resan, men i Livorno utfärdades ändå ett rent sundhetspass. Vid skeppets ankomst till Marseille sägs faran ha tystats ned uppifrån maktens korridorer, av hänsyn till den hägrande lasten. Följden blev en fruktansvärd epidemi, som snart spred sig över hela Provençe. Facit: 100.000 döda, varav minst en tredjedel i själva Marseille.

När nyheten nådde Sverige inrättades vår första egentliga karantänsstation på Käringön utanför Orust. Men den låg alltför långt norröver och flyttades snart till Kalven, som är en av Öckeröarna.

Så hände inte så mycket förrän 1770, då rapporter nådde Sverige om nya farsoter i turkiska och polska hamnar. Vargö håla omedelbart syd om Känsö utsågs till platsen för en av fem karantänsstationer i riket. Men just där brukade ostindiefararna stanna till. Det ledde till att man i stället började snegla mot Känsö, som var obebodd och hade goda skyddade ankarplatser. Den då trädlösa ön ägdes av Brännöborna och användes mest som betesholme och torvtäkt.

1771 stod öns första karantänsanläggning klar; ett hus för personalen och ett magasin för rening av importgods. Men redan året därpå drogs stationen in. Byggnaderna överläts till Grönlands Compagniet. Utöver valfångst sysslade detta bortglömda Göteborgsföretag även med sälfångst, en näring som förr kallades robbenslageri.

Karantänsstationen ersattes av trankokeri och sillsalteri. Ett minne från den tiden är öns äldsta bevarade stuga anno 1800; ett tunnbinderi som så småningom blev bageri och ännu längre fram mangelbod samt marketenteri för kustartilleristerna. Tunnbindare Smith och hans familj blev Känsös första kända bofasta människor.

Fiskevattnen formligen kokade av sill. Till fångsterna krävdes stora mängder salt, som importerades från Medelhavet. Dit hade gula febern spridits från Latinamerika, och nu var det fara värt att sjömännen förde med den hit. Karantänsstationen återupprättades och fungerade i provisoriska lokaler från 1805. Samtidigt började man projektera för en fast och ändamålsenlig anläggning. Byggnadsarbetena kunde påbörjas 1816. Invigning skedde våren 1819, och verksamheten pågick utan avbrott ända till 1922. Formellt upphörde den först 1934.

Foto: Torbjörn Dalnäs

Känsö ligger rätt ost om Vinga – så nära allfarleden men ändå så långt borta! Den legendariska karantänsstationen har varit stängd för vanligt folk i mansåldrar; militärt område sedan 1935 och därtill fridlyst.

Förtöjning sker vid den lilla hamnens träbrygga, där hela härligheten uppenbarar sig längs en pir tvärs över en vik. I mitten står det stora pestsjukhuset med valv undertill. Där roddes den sjuke in för att hissas upp till våningsplan, som till och med var utrustade med vattenklosetter. Nu ser jag svanar som fridfullt simmar omkring framför ”akutintaget”.

En bit österut står det betydligt mindre observationssjukhuset, som gav en tids konvalescens åt den som konstaterats vara smittfri. I pirens båda ändar finns stora magasinsbyggnader, där lasten skulle rökas eller tvättas ren från smitta. Efter 1885 utfördes rengöringen ombord i fartygen, och under tiden fick besättningarna bo iland. Därför gjordes västra magasinet om till observationspaviljong för dem.

Vid bryggan står en unik liten fyrkantig byggnad, antagligen den enda bevarade i världen av sitt slag: Stationens parloir eller mötesplats. I berghällen utåt vattnet finns förtöjningsringar. Talesmän för smittmisstänkta fartyg tog sig iland till parloirens ostsida, åt pestsjukhuset till. Till den andra, ”friska” sidan kom personal, myndighetspersoner eller fartygens redare. Inuti avgränsas parloiren av galler och en tvärgående ränna. Där brändes renande svavel för att hindra smitta att sprida sig, så nog rörde det sig om svavelosande meningsutbyten! Dokument som behövde utväxlas måste först doppas i ättika…

På den ”friska” västsidan leder en trappa upp till en utkikspost, som bärs av träpelare.

På öns högsta punkt med fri sikt utåt Vinga reser sig landmärket Känsö torn, som hör till de ursprungliga byggnaderna. Viktor Rydberg tog sig gärna hit. Just här bör han ha hämtat inspiration till dikten Den flygande holländaren i 28 åttaradiga strofer, som av kollegan Lars Forssell har kallats den svenska poesins vackraste ballad:

Det finns ett skepp, som går och går,
men aldrig går i kvav;
kaptenen många hundra år
har drivit kring på hav…

…Och allra högst i purpurfärg
med gyllne vingars prakt
står fågel Fenix på sitt berg
och håller trogen vakt…

…och väktaren på Vinga fyr
han vet vem seglarn är,
som svävar fram, där brottsjön yr
bland månbeglänsta skär.

Det var under somrarna 1852 och 1853 den unge studenten Viktor Rydberg tjänstgjorde som informator för karantänskassören Svalanders söner. Vid en skyddad vik neråt Vargö sund står ett lusthus, som han lär ha använt som skrivarstuga. Men det finns knappast några belägg för påståendet att han skulle ha skrivit succéromanen Singoalla just här.

I skuggan av en idegran nära lusthuset finns en ensam grav bland nypon och ormbunkar. Där vilar sedan 1818 värmlänningen Olof Ericsson. Han var ett slags verkmästare vid bygget av karantänsstationen och hann nästan se den fullbordad. Strax intill reser sig ett minnesmärke över honom och hans berömda söner: Idésprutan John Ericsson som emigrerade till USA, där han bland annat skapade den dittills bäst fungerande fartygspropellern liksom ångbåtsmaskinerier och inbördeskrigets bepansrade tornfartyg Monitor; samt den metodiske ingenjören Nils Ericson, som har kallats den svenska järnvägens fader men även konstruerade vattenvägar som Saima kanal och Trollhätte kanal.

1857 upphävdes Öresundstullen, som Danmark hade uttaxerat i 428 år. Det gjorde det möjligt för Känsö att bli en internationell karantänsstation, ”porten till Östersjön”. Redan 1858 slöts avtal med Danmark, Ryssland och Mecklenburg-Schwerin, samt med tvillinghamnarna Lübeck-Travemünde. Inga fartyg släpptes in utan sundhetsbevis från Känsö.

På Känsö är det glest mellan bebyggelsen. Väl upptrampade stigar genomkorsar ön och leder i sydväst till den ordinarie begravningsplatsen, som felaktigt har kallats ”kolerakyrkogård”. Där vilar mest karantänsanställda och deras anhöriga, samt några sjömän som drunknat i farvattnen runt ön. Enstaka sjömän som dukat under för någon farsot lär ha begravts på Buskär halvvägs till Vinga. Men vanligen sänktes offren i havet, vid grundet Sänkberget utåt havet till.

Kanske är det en välsignelse att Känsö har hållits stängd för allmänheten. På så vis har öns miljöer kunnat bevaras, förskonade från sommarinvasioners slitage. Bland annat finns här en unik flora, som förts hit med fartygen, och ett ovanligt rikt fågelliv.

Fotnot: Mitt besök på Känsö gjordes 2002, då också bilderna togs. Förhoppningsvis har parloiren piffats upp sedan dess.

Kommentarer

  • Lars Brödje

    Hej Torbjörn, tack för ännu en intressant och allmänbildande krönika. Dock, när man skriver om Känsö kanske man också skulle nämna hur Känsö hamnade i Kronans händer, och varför det fortfarande är på detta viset. Det är verkligen en sedelärande historia.
    All the best
    Lars

  • Lars Ericsson

    Intressant läsning. Tror det var på Känsö jag som 15-åring 1953, deltog i en befälsutbildning. Har fortfarande lukten kvar i näsan av svavel och minnet av att ha krälat i vattenfyllt dike. John Ericsson är en släkting till mig. Hälsar till Lars Brödje, som kommenterat din skrift, vi seglade till sammans på Finnrose 1981.
    Lars E

  • Henrik Forsgren

    Tack för en mycket intressant artikel. Många frågetecken rätades ut. Här var jag en del under sent 70- och tidigt 80-tal, som en del av värnplikten på KA4. Ön med sina byggnader och sin historia är mycket intressant och väcker många tankar och funderingar.

  • Christer Carlsson

    Känsö fridlyst .Nu smäller det så att till och med folket på Fotö hör av sig och undrar vad som sker .Nu skall det anläggas en handgranatbana i det som är fridlyst också .
    Viktor Rydberg var inte så produktiv under sin tid på ön.Han blev inhyst i karantänsbostaden ,som nu är nerbränd ,i ett litet kyffe på andra våningen och längtade från ön ,men en koleraperiod gjorde att Känsö isolerades och han blev kvar längre än han ville.Utöver dikten finns en fin akvarell där han suttit på Kvällhatten och gjort .Min farfars mamma skröt att de sovit i samma rum men med 25 års mellanrum .

  • Nisse Schmidt

    Intressant läsning av en skrivare som jag tidigare följde betydligt mer regelbundet.

  • Helena van Hoof

    Tack, den fina dikten hade faktiskt gått mig förbi. Hoppas att den starka legenden om flygande holländaren lever kvar – som motpol till all nutida högteknologi.

  • Ove Eriksson

    Spännande läsning. Påminner mig om Mari Hermanssons roman Pestön, där Känsö fått stå modell. Uppgifterna i din artikel stämmer väl med MH:s beskrivningar av sin Pestö.

Artikeln är stängd för fler kommentarer