Det lilla västafrikanska landet Gambia med sina 1,9 miljoner invånare och en yta motsvarande Skånes har hamnat i blickfånget. Här sträcker sig Afrikas märkligaste gränser i väst-ostlig riktning, längs den flod som givit landet dess namn. I nord och syd därom breder grannlandet Senegal ut sig. Denna geografiska röra har skapats av forna kolonialmakter. Däribland en av våra närmaste grannar.

Långt uppe nordnordost om Gambia löper den litauisk-lettiska floden Venta ut i Östersjön. Mynningshamnen Ventspils lär vara Östersjöns nordligaste isfria hamn. Men på den tyskbaltiske storhertigen Jakob Kettlers tid kallades både den och floden Windau. Här låg huvudhamnen för Europas mest bortglömda kolonialmakt, Kurland, som ungefär bestod av dagens Lettland söder och väster om Riga. Huvudstad var Mitau, dagens lettiska Jelgava, en bit inåt landet.

Den polska vasallstaten Kurland var i praktiken ett självständigt hertigdöme. Under sin glansperiod under 1600-talet leddes det av storhertig Jakob, som var en mycket driftig personlighet med ett brett internationellt kontaktnät. Han hade obegränsad tillgång till ek och tall och anställde holländska skeppsbyggmästare som byggde en veritabel stormaktsflotta åt honom. Antagligen berättade de om Abel Tasmans just genomförda segling runt Australien. Jakob hade storvulna planer på att snabbt kolonisera sydkontinenten!

Dock nöjde Jakob sig 1651 med bitar av dagens Gambia. Däribland hans huvudfäste Ilha de Santo André, som senare döptes om till James Island och sedan 2011 kallad Kunta Kinteh Island. Ön ligger en bit uppströms längs Gambiafloden.

Författaren Alex Haleys förfader Kunta Kinteh, tillika huvudperson i hans hyllade bok Rötter, sändes som slav till USA. Troligen skedde det från James Island. Därav namnskiftet på ön.

Tidens bärande affärsidé var triangelhandel. Varor hemifrån byttes mot afrikanska slavar, som fraktades till Amerika för att slita på bomulls- och sockerplantagerna, vars produkter sedan fraktades hem till Europa. Alltså behövde Jakob även en amerikansk koloni. 1654 föll valet på ön Tobago i det sydostligaste Karibien. Men säg den lycka som varar beständigt. 1658 tog den invaderande grannen Sverige effektivt ner Kurland på jorden, och ute i imperiet kastade sig mäktigare kolonialmakter hungrigt över uppstickaren.

Byggnadsminnen på Kunta Kinteh Island vittnar än i dag om Jakobs koloniala äventyr. Ön har utnämnts till världsarv av Unesco.

Ett annat av Gambias arv från Höga Nord var piratradioskutan Cheeta 2 (ex norska 450-tonnaren Mosken). För att göra en lång historia kort köptes hon 1962 av piratradiodrottningen Britt Wadner, som drev Radio Syd. Myndigheterna stretade emot med antipiratradiolagar. Fru Wadner fick rentav sitta av tid på kvinnofängelset Hinseberg.

1966 upphörde den båtburna piratradion helt i Skandinavien. På kringelikrokiga sjövägar hamnade Cheeta 2 så småningom i det just självständiga landet Gambias huvudstad Bathurst, som 1973 döptes om till Banjul. Radio Syd fick licens för lokala sändningar från fartyget, som nu var fast förtöjt. Skutan hade i princip seglat färdigt, förutom en ödesdiger sista seglats någon gång på 1980-talet.

Efter ett tag flyttades Radio Syds sändare och antenn iland. Sändningarna fortsatte med samma signaturmelodi: Evert Taubes Så länge skutan kan gå, som hade hängt med ända sedan starten hemma i Öresund. Det nu antennlösa fartyget fick en ny roll som restaurang och diskotek, med fast position vid piratdrottningens hotell Wadner Beach i Banjul.

1987 seglade Britt Wadner själv in i den sista hamnen, 72 år gammal. Något år dessförinnan hade hennes trotjänare Cheeta 2 slitit sig från förtöjningarna under ett tropiskt oväder och gått på en sandbank vid Gambiaflodens mynning. Möjligen kan vrakrester efter henne fortfarande siktas där ute. 2001 lär Radio Syd ha tystnat, sedan antennen rasat samman.

Men allt detta är kuriosaartade futiliteter jämfört med det som sker i dagens Gambia.

Fotnot: Hamnbilden visar storhertig Jakobs slott i Ventspils, där han lät bygga och utrusta fartyg för sina koloniala äventyr. Fartygsbilden visar Cheeta 2, som slutade sina dagar på Gambiafloden (en längre exposé över flytande piratradiostationer ges i mitt blogginlägg den 11 maj 2015).