Det var en mäktig syn när Rexbolagets bulkfartyg Husarö sommaren 1963 närmade sig Hudson river och passerade Frihetsgudinnan på Liberty Island. Från marken till högerhandens fackla är det 93 meter! I den stunden kände den 17-årige mässuppassaren att han verkligen hade kommit ut i stora vida världen.

2021 skulle jag vilja göra en liknande insegling till Mumbai. Då invigs en dubbelt så hög staty på en holme i inloppet till den västindiska jättehamnen, vars namn 1500-talets portugisiska sjöfarare hade förvanskat till Bombay.

Men först åter till Frihetsgudinnan.

New Yorks Statue of Liberty var en officiell fyr 1886-1901, då statyn hörde till United States Lighthouse Board. Mycket riktigt heter statyn egentligen Liberty Enlightening the World, ”Frihet som lyser upp världen”. Men facklans fyrsken är ett minne blott sedan drygt ett sekel.

På sockeln återges den amerikansk-judiska författarinnan Emma Lazarus sonett The new Colossus. Titeln anspelar på en annan jättestaty: Kolossen på Rhodos, som anlades kring 300 f.Kr. och förstördes i en jordbävning 226 f.Kr. Här följer ett citat från den andra strofen, i fri översättning:

”…Ge mig dina trötta, dina fattiga,

dina hopträngda massor som längtar efter att få andas fritt,

dessa stackars spillror från din myllrande strand.

Skicka dessa, de hemlösa, de stormpinade till mig;

jag lyfter min lykta bredvid den gyllene porten.”

Frihetsgudinnans ord har på sistone citerats flitigt, i ljuset av USA:s nye president Donald Trumps påbud om att utestänga muslimska resenärer och deportera andra icke-medborgare till Mexico. Tyska Der Spiegel publicerade rentav en omslagsteckning, som föreställer Trump med en blodig kniv i ena näven och Frihetsgudinnans bloddrypande huvud i den andra, detta till slagordet AMERICA FIRST.

Det finns ytterligare en pikant detalj kring statyn, som var Frankrikes gåva till USA. Skulptören Frédéric Auguste Bartholdi var en flitig resenär i Egypten. Inför invigningen av Suezkanalen 1869 efterlystes förslag på en lämplig fyr. Bartholdi designade en enorm staty bestående av en rejält insvept kvinna som håller en fackla, fyrens ljuskälla. Hans arbetsnamn på skapelsen var ”Egypten bringar ljus åt Asien”. Förebild anses ha varit en lokal, sannolikt muslimsk bondkvinna.

Bartholdi fick aldrig se sin kanalfyr förverkligad. Men när en jättestaty började planeras vid inloppet till New York dammade han av sina ritningar från Suezprojektet. Byggarbetet kunde påbörjas i början av 1870-talet. Sedan 1886 har invandrare välkomnats till USA av en ursprungligen egyptisk bondkvinna…

Men i själva verket fanns det, historiskt sett, ingen ständigt vidöppen gyllene port in i USA. Periodvis var dörren stängd för exempelvis katoliker, sydeuropeer och kineser, samt folk från Mellanöstern, Sydasien och Sydostasien. Det ställdes också krav på försörjningsförmåga och god vandel, samt mental och kroppslig hälsa.

Frihetsgudinnan var länge världens högsta staty. Men 2008 invigdes Vårtemplets Buddha i den ostkinesiska inlandsprovinsen Henan. Med sin tron av lotus och en byggnad som utgör sockel mätte den vid invigningen 153 meter, varav själva statyn 128 meter.

Sedan 1967 finns en konkurrent till Frihetsgudinnan om andraplatsen, om endast själva statyn och inte fundamentet räknas. Den 85 meter höga kvinnostatyn Fosterlandet kallar i ryska Volgograd är ett minnesmärke över slaget vid Stalingrad, som staden hette på den tiden. Fältslaget ägde rum augusti 1942 till februari 1943.

”Limhamns-Jesus” i Rio de Janeiro heter egentligen Cristo Redentor (Kristus Frälsaren). Med sina blygsamma 30 meter, plus fundamentets åtta meter, är statyn på fjärde plats på listan över världens hittills högsta statyer. Men beaktas bör att den med sin position på den 710 meter höga bergsknallen Corcovado, ”Puckelryggen”, är betydligt närmare högre makter än övriga konkurrenter. Smeknamnet och myten om att statyn skulle vara byggd av betong från Limhamn spreds bland svenska sjömän. Sanningen är att endast materialet till statyns åtta meter höga fundament kom från Limhamn.

Den nu planerade statyn på en holme någon distansminut utanför Mumbai har en helt annan karaktär än en välkomnande kvinna eller fridfulla Buddha- och Jesusgestalter. Desto mer i så fall  med den svärdviftande kvinnliga hjälten i Volgograd. Här handlar det om hinduisk nationalism.

Chhatrapati Shivaji, som levde på 1600-talet, var en regional krigarkung i delar av nordvästra Indien; ungefär motsvarande delstaten Maharashtra, där Mumbai är huvudstad. Shivaji kämpade tappert mot det muslimska Mogulrikets härskare i Delhi och har sedan dess fått bära en hjältegloria i hinduernas ögon. Kulten av honom har fått näring av att det hindunationalistiska partiet BJP styr såväl nationen som delstaten. Det finns redan ett stort antal statyer till Shivajis ära, både i Mumbai och annorstädes.

Den 190 meter höga bronsstatyn kommer att visa Shivaji med höjt svärd, ridande på en stegrande häst. Ett bidragande skäl till placeringen ute i havet uppges vara att Shivaji grundade den första örlogsflottan på den indiska subkontinenten.

Kostnaden för statyn har beräknats till motsvarande fem miljarder kronor. Många av Mumbais 20 miljoner invånare lär anse att de pengarna i stället borde vikas för förbättrad sjukvård, undervisning och infrastruktur i staden. För den summan skulle man också kunna anlägga ett konstbevattningssystem för regionens bönder, som ofta drabbas av torka.

Dessutom protesterar det anrika fiskarfolket koli, som hävdar att bygget och vågsvallet från båttransporterna av tiotusentals dagliga besökare kommer att ödelägga lekområden för exempelvis havsbraxen och makrill. Koli-folket har som skyddsgudinna modersgestalten Mumba, som fått ge namn åt deras stad.

Fotnot: Under Svenska Ostasiatiska Kompaniets glansår hade Bombay, som hamnen då ännu kallades, en hel del svenska anlöp. 1959 invigdes Scandinavian Seamen’s Centre av statsminister Tage Erlander. Sveriges dåvarande Indienambassadör Alva Myrdal var också på plats. Svenska Missionsförbundet stod för den operativa verksamheten, men det var Handelsflottans Välfärdsråd, den tidigaste föregångaren till dagens Sjömansservice, som bekostade lokalerna liksom ett fordon för fartygsbesökaren. Verksamheten pågick till 1977, då den upphörde till följd av vikande svenska anlöp.