Den 15 augusti infaller årets surströmmingspremiär. Strömmingsfisket längs norrlandskusten har varit mycket magert, men förhoppningsvis kan de hängivna konnässörerna ändå njuta av sin doftstarka favoriträtt. Min skröna som följer bygger på en verklig händelse men är på sjömansskrönors vis tämligen utbroderad och försedd med fiktiva namn. Licentia poetica, ”den artistiska friheten”:

Hemmadoft i bortahamn

Doften spred sig snabbt via ventilationssystemet och luftkonditioneringen; ned i maskinrummet, upp genom skylighten, ut över båtdäck och vidare med sjöbrisen in över Karmels sluttningar, där den blandade sig med väldoften från klipprosorna och styraxträden. Sjöfåglarna andades intresserat in den plötsliga luktsensationen innan den brännheta och kvalmiga ökenvinden ‒ sharav ‒ fångade upp den och förde den med sig in över den israeliska hamnstaden Haifas centrala delar. Där tog den miljövårdsengagerade allmänheten uppbragt kontakt med medierna och stadens myndigheter för att klaga.

Ombord på m/s Särkland öppnade förstekocken Anders Älvstrand byssventilen för att vädra. En kraftig luftstöt drog ut genom den vidöppna ventilen på akterkant om midskeppsbyggnaden; ut över akterdäck och de avluckade lastrummen och ned på kajen. De raggiga, herrelösa katterna som hamnområdet vimlade av slutade leta efter magasinens övergödda råttor och sniffade i stället lystet upp mot Särkland. Människorna på kajen sniffade också, men rynkade äcklat på sina näsor, som var röda av Goldstar Beer och Medelhavets sol.

Kranskötarna tittade ut från sina upphöjda positioner, stuveriarbetarna och deras förmän pratade i mun på varandra och tallymännen rev sig förvånat i håret. Himlavalvet förmörkades av en jätteflock sjöfåglar,

‒ Vad fan kan det vara, har dom rutten fisk i lasten?

Ännu värre svordomar uttalades, oftast hämtade från det på mustiga uttryck mycket rika arabiska språket.

Målet för svordomarna var Särklands befälhavare, skåningen Axel Månsson. Oberörd vandrade han omkring på däck, rökande dagens femtioelfte cigarrett, och kontrollerade lossningen av virke och maskindelar från Höga Nord. Han märkte att något var på tok bland stuveriarbetarna, som blängde mörkt på honom, men vad det var hade han ingen aning om.

Plötsligt tågade två bistra och uniformerade herrar uppför fallrepet och fram till kapten Månsson. Quarantine! Han tittade förvånat på dem. Särkland hade ju inklarerats flera dagar tidigare. Hela besättningen var vaccinerad mot smittkoppor och kolera, och han hade lämnat en hälsodeklaration.

‒ Shalom! sade en av dem högtidligt och sträckte fram handen.

‒ Shalom själv, hälsade kapten.

‒ Jag heter Shalom, kapten. Doktor Menachem Shalom.

‒ Good afternoon, doctor! sade kapten lite vresigt. Vad har ni på hjärtat?

‒ Kapten, ni har skrivit under den här hälsodeklarationen, sade doktor Shalom och plockade fram ett A4-papper ur portföljen. Här deklarerar ni att ni inte har någon föda i lasten. Men våra telefonväxlar blockeras av folk som ringer och klagar över en fruktansvärd stank som sprider sig över staden, och hamnarbetarna säger att det är härifrån stanken kommer. Så nu tänker vi göra en inspektion. Om det visar sig att ni har försökt dölja något för oss…

Kapten lutade huvudet bakåt och drog in ett djupt andetag genom näsan.

‒ Ja, ta mig fan! sade han. Det luktar minsann rutten fisk. Konstigt att jag inte har märkt det tidigare. Men jag kan ta gift på att vi inte har något annat än virke och maskindelar i lasten, precis som jag har deklarerat.

Han försökte lokalisera stanken. Som en spårhud vittrade han åt alla håll och väderstreck. Stanken blev svagare ju längre akteröver han kom. Det måste alltså vara förut någonstans. Så fick han en snilleblixt. ”Byssan!”, tänkte han. ”Kockfan!”

‒ KOCKEEEN! röt han så ursinnigt att det hördes från poopen till backen och från toppbryggan till kölsvinet.

En mistlur skulle ha blivit grön som styrbordslanternan av avund.

Kocken, som var en ångermanlänning av den trygga och lågmälda sorten, torkade av sina händer på den solkiga handduk han använde som förkläde och gick utan brådska fram till kapten med ett frågande uttryck i ansiktet.

‒ Vad är det om, kapten? Om B52:an som kapten fick till lunch smakade pyton så var det int’ mitt fel. Skicka ombord sådan gammal självdöd kalkon…

‒ Vad är det som luktar skit inifrån byssan??? morrade kapten.

‒ Int’ är det nåt som luktar skit i byssan! svarade kocken hövligt men med ett hårt tonfall. Det skall jag säga kapten, det är rent som i ett laboratorium där och några kackerlackor hade det tamejfan int’ funnits så länge jag har varit ombord!

‒ Men kanske är det surströmmingsburkarna som jag tog med hemifrån kapten tänker på? undrade han efter en kort stunds tystnad. Så här var det. Jag la burkarna under diskbänken i byssan och sen glömde jag av dem. Men det är ju lite varmt här, och i förmiddags exploderade en halvkilosburk. Den andra burken var redan rund som stintans bröst, så jag öppnade den också. Sen kom jag överens med dom andra i ekonomin om att vi ska ha ett litet surströmmingsparty nu i kväll. Hökarn ska också vara med…

‒ Kanske vill kapten också smaka? tillade han generöst. Såna läckerheter har ni väl int’ i dom där Göingebygderna..?

‒ Skulle aldrig falla mig in att äta sån skit! försäkrade kapten ilsket.

Han, kocken och de båda myndighetspersonerna gick in i byssan. Mycket riktigt! Där i en rostfri, vattenfylld bunke på diskbänken låg surströmmingarna. Kocken höll stolt fram bunken och visade dess innehåll.

‒ Det är ju helgerån egentligen, men det var av hänsyn till dom andra som jag la surströmmingarna i vatten. Dom amatörerna tror att det blir mer aptitligt så, liksom. Men hemmavid äter vi direkt ur burken, strömmingen är ju allra go’ast när den badar i sitt eget spad. Men det är ju mums så här också. Ska jag rensa en så att herrarna får smaka?

Utan att vänta på svar plockade han upp en strömming och sträckte fram den under deras näsor. Myndighetspersonerna vitnade under den klädsamma solbrännan och kapten fiskade upp en näsduk som han täckte sin kran med. Till kockens förvåning rusade de alla tre ut på däck i expressfart.

Efter att ha hämtat sig en stund marscherade kapten med de tre andra i släptåg uppför lejdarna till stewardskontoret. Där satt ekonomiföreståndare Sten Andersson, även han norrlänning till börden, och undrade vad han skulle beställa av skeppshandlaren. ”Bröd och ägg, frukt och grönsaker, kanske lite färsk fisk, det får räcka!”, tänkte han. Det knackade resolut på dörren och in stegade kapten och hans båda följeslagare.

‒ Hör du hökarn, är det sant som jag hör att ni tänker äta surströmming här ombord i kväll?

‒ Javisst, svarade Sten Andersson och log. Det känns väl på doften?

‒ Doften..? Stanken menar du! Hur som helst förbjuder jag det…

‒ Det kan du inte, sade steward lugnt. Sen när tror du att du kan bestämma vad jag och min personal gör eller äter på fritiden?

‒ Nåväl, sade kapten bistert efter att ha kippat efter andan en stund. Men var hade ni tänkt att hålla till nånstans?

‒ På punschverandan utanför manskapsinredningen, bordet under suntältet.

‒ Hmmm. Herrarna här är från Quarantine och dom vill veta vad surströmming är för nånting egentligen. Det kan du nog förklara bättre än jag.

‒ Så gärna… Sätt er, mina herrar. A beer?

‒ Ni förstår, började han, det är en gammal sed i norra Sverige att äta surströmming. Förr var det fattigmans kost men nu anses det vara en delikatess…

Doktor Shalom tittade upp från anteckningsblocket och rynkade ögonbrynen. ”Delikatess… Ofattbart!”, tänkte han.

‒ Ja, en delikatess! repeterade steward som hade lagt märke till den tvivlande uppsynen. I era Moseböcker står det att man får äta sånt som har fenor och fjäll och lever i vattnet. Surströmming är inget annat än vanlig lekströmming som fiskas om försommaren. Först får den ligga i salt i ett dygn eller två och därefter gälas den och läggs i en lake som består av en fjärdedel salt och tre fjärdedelar vatten. Där får den ligga till slutet av juli, då den förpackas i plåtburkar som börjar säljas vid surströmmingspremiären den tredje torsdagen i augusti…

‒ Och det var då kocken köpte sina två burkar, tillade han leende. Och nu tycks strömmingarna vara ordentligt mogna, eller hur? Var det något annat ni ville veta.

‒ Ofattbart! sade doktor Shalom på hebreiska till sin medarbetare. Att det finns folk som frivilligt äter sånt… Men såvitt jag förstår är det inget vi kan göra åt saken, så låt oss komma härifrån så fort som möjligt!

De tog avsked och skyndade sig att komma nedför lejdarna och fallrepet och komma så långt bort från m/s Särkland som möjligt. Kapten däremot satt fortfarande kvar hos Sten Andersson. Han försökte övertala steward att stoppa tillställningen. Men varken böner eller hotelser hjälpte.                    

‒ Förresten har du luad ål i kylskåpet. Till skillnad från surströmming är ål förbjuden föda. Enligt Moseböckerna, alltså…

”Djävla upplänningar”, tänkte kapten. Han gick upp i sin daghytt, slog igen dörren, hällde upp en whisky och tände en cigarrett. ”Jag skiter i det här och går iland”, tänkte han och började klä av sig för att ta en dusch. Just då knackade det på dörren.

‒ JAAA, kom in!

Det var tredjestyrman, som övervakade lossningen denna söndag. Nu hade han ett skräckslaget uttryck i ansiktet.

‒ Kapten, det står ett helt koppel journalister och fotografer på fallrepet och vill komma ombord. Jag har sagt till vaktman att inte släppa ombord dem…

‒ Det är bra, det är BRAAA! Säg åt dem att dra åt helvete. Fattar dom inte det så varsko andremaskinisten om vatten på däck…

Under tiden hade kocken hunnit stänga byssventilen, så att lukten ute på däck nu var något svagare. Han hade förberett allt. Mandelpotatisen var kokt. Det norska tunnbrödet var framplockat. Bordet var dukat. Snapsen var lagom avkyld.

‒ ‒ ‒

‒ Nu skålar vi för Mjällom här hemma på norrlandskusten, föreslog kocken. Han höjde snapsglaset upp mot måsarna, som fortfarande cirklade över Särkland.

‒ Det är därifrån burkarna kommer…

Mitt på bordet stod bunken med surströmmingarna. Men van hand demonstrerade kocken hur man rensar dem. Med ena handens nypor höll han i ändan av fiskbenet och med gaffeln i den andra drog han lekande lätt av själva filén, som han stoppade in i truten med ett saligt ansiktsuttryck.

‒ Mmmm, den är fin, årets fångst!

Steward, som också var en van surströmmingsätare, var nästan lika snabb. Men salongsuppasserskan Lisa, befälskalle Sten, manskapskalle Olle och hökarhalvan Fabian började försiktigt efterapa kockens rensningsmetod. Sedan tog de små bitar av strömmingen tillsammans med lök och mandelpotatis på gaffeln och försökte hålla andan samtidigt som de stoppade in lasset i munnen. Det var surströmmingspremiär för dem alla fyra.

Kvällsskiftet hade nu tagit över lossningen nere på akterdäck. Det blev mörkt inom loppet av en halvtimme. Stella Maris-fyren på Karmelberget visade vägen för de sjöfarande och Bahá’itemplet visade stolt sin upplysta guldkupol. Fler och fler ljuspunkter syntes.

Nästan hels den övriga besättningen hade nu hunnit gå iland. De enda undantagen var de som måste arbeta: Tredjestyrman, andremaskinisten, trikarn och en av matroserna. Kanske satt de övriga på någon uteservering uppe i stan och kände en liten fläkt av den surströmmingsmättade sjöbrisen.

Sjöfåglarna drog in över m/s Särkland i anfallsvåg efter anfallsvåg och släppte sina bomber. Inte på festdeltagarna, de skyddades av suntältet, utan på stuveriarbetarnas huvuden och nakna ryggar. Snart såg akterdäcket ut som ett guanolager. Kvällsskiftets arbetare hade redan på eftermiddagen hört talas om Särklands mystiska last. Nyheter sprider sig snabbt bland hamnens folk. Dessutom hade de känt en odör ända till sina bostäder. Men när de kom ombord hade kocken redan stängt byssventilen. ”Det här var ju inte så farligt”, tänkte de då. Men när surströmmingen nu hade kommit ut på punschverandan lade sig doften som ett lucksegel över akterdäck. Arbetarna nere i femmaluckan började knorra och svära.  De som stod uppe på däck knöt nävarna mot ekonomipersonalen, som nu hade nått fram till den fjärde snapsen.

Kocken, som hade tjuvstartat med dryckjom under eftermiddagens förberedelser, började bli full som ett vårdike. Plötsligt tappade han sin trettonde surströmming. Den hamnade rätt mellan benen på kortkortklädda Lisa, som satt mellan de båda rivalerna kocken och steward. När hon fick den slemmiga fisken mot huden på de nakna lårens insida skrek hon till och for upp som skjuten ur en kanon. Steward, som trodde att det var kockens ena hand som varit ute på vandringståg, ilsknade till och delade ut en präktig råsop.

De högljudda skriken från punschverandan blev signalen som fick lossningsarbetet att helt stanna upp. Stuveriarbetarna, som nu tyckte att stanken nu hade blivit helt outhärdlig, höll ett improviserat möt. De som jobbade nere i lastrummet klättrade upp på däck. Förmännen slog resignerat ut sina armar. Shvita, var ordet på allas läppar. Strejk!

‒ Dom säger att dom lägger ner arbetet om inte stanken genast försvinner, sade en förman till tredjestyrman.

‒ Sorry, det är inget jag kan göra! svarade tredjestyrman. Dessutom har både kapten och överstyrman gått iland.

Ett lämmeltåg av strejkande stuveriarbetare var redan på väg nerför fallrepet. De tänkte inte jobba mer den kvällen, i varje fall inte på m/s Särkland.

Den gamle man som var anställd som vaktman under hamnanlöpet flyttade sig försiktigtvis åt sidan. En förman försökte stoppa de uppretade arbetarna och övertala dem att gå tillbaka till arbetet. Förgäves. Han föstes åt sidan.

‒ På en sån båt? I helvete heller!

Det blev så småningom helt tyst ombord. Surströmmingsdoften tunnades ut alltmer och var snart helt försvunnen. Det enda som bröt mot tystnaden var ett stilla ulkande från en ensam man som stod lutad mot sjösidans reling. Kocken höll på att mata Medelhavets fisk med sin hemtrakts surströmming.

‒ Att man alltid ska bli så full av surströmming! filosoferade han för sig själv.