Livet på Mallorca i november är lugnt och stillsamt. Vissa dagar kan vara sommarvarma efter svenska mått mätt, andra höstruskiga. Badviken Cala Portals Nous på öns sydvästra del är tom på folk, sånär som på en ensam svensk flanör och en lika ensam mås, som surfar i svallvågorna på spaning efter lunch under vattenytan.
Naturen har tagit time-out, men trädgårdens vackra bougainvilleor blommar oförtrutet vidare i violett. De är invandrare från Amazonas och bekymrar sig inte om Gamla världens naturlagar. Trillingblommorna, som de också kallas, är uppkallade efter den prominente franske sjöfararen Louis Antoine de Bougainville, som var samtida med sin ännu mer namnkunnige skotskättade kollega James Cook.
Själv fördriver jag en del av min tid här med att läsa om spanska, snarare än att ‒ som jag borde ‒ plugga språket.
Spanska är ett viktigt språk. Sett till alla dem som har spanska som modersmål är det näst störst i världen; hästlängder efter ettan standardkinesiska men före storheter som engelska, hindi/urdu, malajiska/indonesiska och arabiska. Till följd av Spaniens tidigare koloniala försyndelser har uppemot en halv miljard människor i fem världsdelar spanska som förstaspråk!
Dit kan man nog räkna mina barnbarn här på Mallorca, även om de talar flytande svenska med mor, mormor och morfar. Men de talar alltid sin pappas modersmål spanska med varandra.
Som ung sjöman lärde jag mig en del uttryck av spanska och latinamerikanska skeppskamrater. Dit hör nonsens-frasen sueco pirata finito la plata. Eller mera praktiska saker som pas a tierra, ”gå iland”.
Jag visste att vi sjömän kallas marineros. Ett annat uttryck är lobo de mar, som bokstavligen betyder ʺsjövargʺ men motsvarar vårt ʺsjöbjörnʺ. Däremot hade jag ingen aning om att sjösäck heter petate marinero på spanska. Därav uttrycket liar el petate ‒ ”packa ihop och ge sig av” i betydelsen dö.
Enligt mina ytliga intryck är spanska ett mycket nyansrikt och målande språk, som jag tänker lära mig mer av. Ta till exempel uttrycket ester en la higuera, ”att stå vid fikonträdet”. Det betyder att stå och drömma, vara frånvarande. Kärleksakten mellan man och kvinna lär, gissningsvis utifrån mannens macho-perspektiv, kunna kallas me he pasado por la piedra, ”gå igenom stenen”. Eller llevar al huerto a alguien, ”att ha besökt trädgården”.
På spanska finns även det märkliga uttrycket hacerse el sueco, ”låtsas vara svensk”. Med tiden har det fått innebörden ”spela dum”. Troligen har uttrycket med spanska tronföljdskriget 1701-14 och den tidens svenska sjöfart på Medelhavet att göra. Sverige var den enda europeiska sjömakten av rang som stod utanför kriget. Vid passage genom nålsögat Gibraltarsund kunde stridstupparnas fartyg falskeligen föra svensk flagg. Man låtsades vara svensk. (Läs mer om detta i mitt blogginlägg den 3 mars 2015.)
Den sydostasiatiska frukten pisang har råkat göra sitt segertåg över världen under det afrikanska namnet banan. Men inte i Spanien och flertalet av övriga spansktalande länder. Efter att ha handlat frukt på egen hand här på Mallorca vet jag att banan heter plátano. Andra avvikande exempel är att apelsin heter naranja och äpple manzana.
Jag gissar att dessa frukter har andra namn på öns katalanska dialekt ‒ mallorquín. Men för tillfället är det spanskan som står mig i hågen.
Väl här förändras mina matvanor, med dragning åt den omvittnat nyttiga medelhavskosten. Det blir olivolja på frukostmackan i stället för smör eller margarin. Därtill vitlök, utan att behöva ta hänsyn till luktkänsliga medpassagerare på svenska färdmedel, samt sallad och skivad tomat. Mackan kröns av en skiva kalkonkött ‒ jag avstår konsekvent från rött kött men är inte vegetarian ‒ och lite lokalproducerad ost. Frukosten fullbordas med yoghurt, lite färsk frukt och sencha, grönt te från ett annat land som är vår familj närstående: Japan.
Spanjorerna ʺtävlarʺ för övrigt med japanerna om att bli äldst i världen. Det finns teorier om att detta kan ha något med både kostvanor och la siesta att göra. En liknande tradition förekommer i Japan, under beteckningen hirune.
Det kan inte hjälpas, under besöken här frossar jag i langostinos cocidos, som är ett slags kokta havsräkor. Gärna nedsköljda med en spansk cerveza.
De oliver jag har som tilltugg till Spaniens goda rödvin kallas, med ett arabiskt låneord, aceitunas. Jag föredrar de rödbruna oliverna, vars färg vittnar om att de är skördade mitt under skördesäsongen (de gröna är från början av säsongen). Däremot undviker jag de svarta från säsongens slutskede, eftersom de kan misstänkas vara än mer svärtade med hjälp av kemikalier som järnglukomat.
Det driftiga sjöfararfolket fenicierna introducerade olivträdet här på ögruppen Balearerna, troligen redan på 700-talet f.Kr. Olika folkslag har kommit och gått men har ofta lämnat bestående arv efter sig. Som feniciernas oliver, romarnas vinrankor och de muslimska morernas mandlar, almendras.
Mera tveksamt är väl huruvida nutidens turisthorder kommer att lämna några som helst spår efter sig. Demonstrationer har förekommit mot massanstormningen, både här och på det spanska fastlandet. Självfallet finns det öknamn på turisterna. Gästande nordeuropeer kan lite nedlåtande kallas guiris, som egentligen syftar på den gulblommiga växten ärttörne. Gissningsvis har det med deras ofta blonda kalufser att göra. Ett annat öknamn, företrädesvis avseende britter som blivit rödmosiga av sol och ädla drycker, är langosta (”hummer”). Fransmän och fransyskor har förärats ett alldeles eget öknamn, gabachos respektive gabachas, med en finstilt antydan om bristfälligt språkuttal.
Xarnegos är de katalanskspråkigas öknamn på inflyttade landsmän från andra spanska regioner. Dessa lär kontra med nidtermen polacos riktad mot de katalanskspråkiga. Vad säger den polska regeringen om det tilltaget?
Om jag själv skulle råka bli kallad guiri tar jag det nog med jämnmod, trygg i vetskapen att jag är här på släktbesök och inte som turist.