”Göta älv, Vänerns avlopp till Kattegatt, 91 km. Kraftverk. Trafikled.”

Det är allt som står i min slitna Lilla Focus från 1975. Nio ynka landmil! Inte så imponerande; knappt längre än den sju och en halv landmil långa Neva, vid vars mynning Sankt Petersburg ligger.

Där finns för övrigt ytterligare en stadskärna som har designats av holländare – och i det fallet delvis byggts av svenska krigsfångar! Det finns miljöer längs Sankt Petersburgs kanalnät som visar en förbluffande likhet med dem längs Stora Hamnkanalen i Göteborg.

Men vattendragens längdmått är grovt missvisande. Nevans verkliga källa bör sökas uppströms via utbuktningarna Ladoga och Onega och deras tillflöden ute i de karelska ödemarkerna.

På samma sätt har moder Göta ett liv långt bortom Vänern, som bara är en utbuktning på vägen. Den som följer henne vidare uppströms hamnar först i Karlstad, där hon kallas Klarälven. Under det namnet leder hon norrut i en meanderslingrande fåra, vars nivåhöjningar omvittnas av orter som passeras; Forshaga, Munkfors, Hagfors…

Flodfåran drar upp genom norra Värmlands finnmark, dit svedjebrukande skogsfinnar utvandrade från Savolax på 1600-talet. Den drar vidare över ”Kölen” in i Hedmarks och Sør-Trøndelags fylken, där den byter namn till Klara eller Trysilelva. Via sjöarna Femunden och Rogen är Göta åter på svensk mark i sydvästra Härjedalen, där hon springer ur sin källa vid Käringsjön; på en tre kvarts kilometer högre nivå än vid mynningen.

Därifrån är det 72 landmil ned till Käringberget och Nya Älvsborg, där Älvsborgsfjorden och Västerhavet tar vid. Stora Londons magnifika Themsen är bara hälften så lång!

Varför Göta älvs källa kallas Käringsjön vill jag låta vara osagt; hur som helst har nog platsen ett äldre, numera bortglömt samiskt namn.

Med Käringberget förhåller det sig så här. Namnet syftar antingen på käring i betydelsen kummel – ett ålderdomligt sjömärke – eller kära kust, lägga kursen nära land; exempelvis när man rundar Käringberget. Föreställningar om att ”kärringar” brukade stå uppe på berget och spana efter sina hemvändande karlar på sjön har med andra ord ingenting med namnet att göra.

Älven är oumbärlig. I sitt övre lopp användes den ända till 1991 som flottningsled; en funktion som sedan dess har avlösts av somrarnas rogivande flottfärder för stresskadade stadsbor från när och fjärran. Under tiden de glider fram i någon enstaka knops fart kan de dryga ut kosthållet genom att fiska lake, sik och gädda.

I det nedre loppet finns exempelvis lax, abborre, ål och skrubbskädda samt karpfiskarna braxen, ruda och björkna, i mynningsvattnet även vitling och havsöring. Förr lär bjässarna stör och mal ha förekommit, båda med maxvikter på upp till 300 kilo!

Fisket i all ära, men väl så stor betydelse har Göta älv haft som transportled. Förr var älven segelbar upp till Lilla Edet. I vår tid är orten nog mest känd för papper till särskilda ända-mål, men ett ed är just en passage utmed vatten; en plats där man var tvungen att släpa båten på land, förbi en fors. Stora Edet var liktydigt med Trollhättan ännu längre uppströms.

Dessvärre har jag missat att besöka Älvängens repslagarmuseum, liksom Lödöse med dess tusenåriga historia. Hela sträckningen norr om Bohus fästning var förr ett pärlband av ett trettiotal skeppsvarv. Arvet vårdas på Lödöse Museum av Varfshistoriska Föreningen i Göta Älvdalen, ej att förväxla med Varvshistoriska Föreningen i Göteborg.

Medeltidens Sverige strävade västerut. 1473 var tiden mogen att flytta utposten Lödöse medströms till den punkt där Säveån löper ut i Göta älv.

1607 skulle det första egentliga Göteborg anläggas, vid Färjenäs på Hisingen. Kung Karl IX utfärdade ett privilegiebrev, där det även preciserades hur stadens vapen skulle se ut: ”Ett gult lejon på blå botten och tre vattendrag genom fältet.” Olyckligtvis har okuvliga Göta Lejon råkat bli högervänd, så att det heraldiskt sett kan tolkas som att han tar till harvärjan. Hur som helst är vattendragen Mölndalsån, Göta älv och Säveån. Det vackra vapnet syns ofta som flagga; exempelvis som gös på göteborgska fartyg och båtar.

(Även Karl IX:s Göteborg hade haft en föregångare, ett spirande samhälle intill Älvsborgs slott vid Klippan runt mitten av 1500-talet. Men framryckande danskar satte streck i räkningen, även där.)

Vid Ormo en kort bit in i Nordre älv vittnar ett märkligt byggnadsverk om Göta älvs kanske allra viktigaste funktion; den som ständig leverantör av livgivande färskvatten. Det är en skärmanläggning, som har till uppgift att begränsa den vattenmängd som leds in i Nordre älv. Extrema väderförhållanden skulle annars kunna få Västerhavets saltvatten att kunna tränga upp längs Göta älvs fåra . Vid Lärjeholm en bit medströms, där Lärjeån flödar ut i Götas huvudfåra, ligger nämligen Stor-Göteborgs råvattenintag. Därifrån leds vattnet till Alelyckans vattenverk och vidare till vattenreservoarerna Lilla och Stora Delsjön samt vattenverket Lackarebäck.

Det är inte enbart saltvattnet som kan vara ett hot. I Surte-Bohus samt Nol längre uppströms finns kemisk industri. Råvattenintaget i Lärjeholm stängs genast om något inträffar som kan äventyra vattenkvalitén. I stället leds garanterat rent vatten från Delsjöarna in i systemet. Som ytterligare en säkerhetsgaranti finns grannen Rådasjön, som är Göteborgs råvattenreserv. Man talar också om att göra Lärjeåns källa Stora Lövsjön till nödvattentäkt. Med dessa reservmöjligheter skulle staden klara sin vattenförsörjning under lång tid.

Kring Rådasjön utspelar sig minst två versioner av en antik vandringssägen, med rikedomens förgänglighet som tema. Slottsfrun på Råda säteri, kammarherre Magnus Lagerbergs hustru Tekla, påstås ha skrävlat om sin förmögenhet. Hon sägs ha tagit av en guldring från sitt finger och slängt den i sjön med orden: ”Lika säkert som att jag aldrig får tillbaka denna ring är det, att jag aldrig kommer att bli fattig!” Strax därefter höll paret bjudmiddag, med nyfiskad lax från Rådasjön på menyn. En skakad Tekla påträffade sin ring i laxen. Så gick det också som det gick. Konkurs och armod stod för dörren – sådan fisk i sådant vatten! Men historien har en skönhetsfläck. Tekla hann dö innan det barkade åt skogen 1897.

En snarlik version handlar om John Hall d.y. på Gunnebo slott, men här kan det ha rört sig om ett värdefullt fickur i stället för en ring. Hur som helst påstås hans kommentar ha haft samma högmodiga innebörd. Senare fångades en stor fisk, som visade sig ha dyrgripen i sin mage. Så gjorde unge John också en omvänd klassresa, från att 1802 ha ärvt ett omåttligt överflöd från fadern John Hall d.ä. till att knappt 30 år senare dö utblottad i en koja på rikets läsida.

Ett ordspråk lyder ”allt vatten vill till havet”, med innebörden att den rike blir allt rikare. Ett annat lyder ”man vet bäst vad vattnet är värt när brunnen är tom”. Göteborgarna är rika tack vare sin älv. De behöver aldrig gå över ån efter sitt omvittnat goda vatten. Men så väl ställt som i dag har det inte alltid varit.

Till en början tog göteborgarna sitt vatten direkt ur den nyanlagda stadens kanalnät. Vattnet lär snart ha blivit otjänligt till följd av avföring och annat avfall. Redan 1641 grävdes den kanal som skulle få namnet Fattighusån, med huvudsyftet att leda färskvatten från Mölndalsån in till den spirande staden. Inte heller den lösningen skulle vara i all evighet.

1692 skrev rådmannen Laurentius Böker till den inflytelserike vetenskapsmannen Olof Rudbeck. Han berättade om en rik vattenkälla, belägen ”högre än spetsen av kyrktornet här i Göteborg”. Med andra ord borde vattnet vara lättransporterat i en lutande vattenledning. Men det skulle dröja i nära hundra år innan en sådan kom till stånd. Under tiden fraktades vattenfat med häst och vagn in till staden, där den åtrådda varan såldes kannvis.

Tydligen förhalades Bökers idé av själve landshövdingen. 66 inflytelserika göteborgare vände sig då direkt till kungen med en ansökan om att få förverkliga vattenledningen. Gustaf III biföll deras ansökan.

Den som i dag tar sig till Kallebäck, mitt emellan Mölndalsån och Stora Delsjön, står snart framför källanläggningens stängda gallerport. Över en dörr därinne i dunklet skymtar en inskription: ”A Blackwood fecit aº 1787” Den brittiske vattenbyggnadsingenjören Andrew Blackwood hade tillkallats 1785 för att leda det avancerade arbetet. Bland annat skulle en drygt halvmilslång ledning av urholkade trästockar dras. Som material har både ek, asp och fur utpekats. Två tredjedelar av kostnaden lär ha täckts genom insamling bland stadens borgare, som under pågående sillrusch hade välfyllda penningbörsar.

Den 17 november 1787 var det äntligen dags att släppa på vattnet. Det råkade sammanfalla med att Gustaf III hade vägarna förbi. Därmed kunde kunglig glans spridas över tilldragelsen. Kungen accepterade nådigt att vattenådern döptes till Gustafs källa. Dock kallas den sedan länge Kallebäcks källa och inget annat. Strax intill står en gammal vattenpost, men ett anslag avslöjar att dess vatten numera kommer från det kommunala nätet. Källan ligger i en till synesfridfull lund, men skenet bedrar. Det som inte syns hörs desto mer; ett infernaliskt malande oljud från Boråsledens biltrafik.

Vattenledningen var en verklig revolution för de på den tiden 11.000 göteborgarna. Säkerligen flockades de entusiastiskt framför brunnshuset vid Kungsporten. 1816 förlängdes ledningen till Domkyrkan, där dricksfontänen finns kvar än i dag – numera försedd med vanligt kommunalt vatten från Göta älv.

Ledningsvattnet från Kallebäck förslog inte långt för den snabbt ökande befolkningen, och mycket återstod att göra. 1834 dödade koleran en av tio göteborgare. Den skotskättade läkaren Charles Dickson insåg att spridningen kunde ha med förorenat vatten att göra. Pappa Robert hade satsat storslaget på stiftelseägda arbetarbostäder, och Charles ville nu gå ett steg längre: Separata ledningssystem i varje hus för färskvatten och avlopp.

Mycket av detta kom till stånd tack vare stockholmaren Josef Gabriel Richert. På 1870-talet togs ett avloppssystem i drift. Samtidigt byggdes ledningssystemet från Kallebäck ut, parallellt med att Delsjöarna gjordes till stadens permanenta vattenreservoar. Richert hade egentligen förespråkat Göta älv i rollen som outsinlig vattenreservoar; en förutseende lösning som senare skulle förverkligas av hans son Johan Gustaf. Alelyckans vattenverk är bokstavligen sonens verk.

Göteborgs livsåder är evig och har stolt burit sitt namn ända sedan vikingatidens Gautelfr. Kanske är namnet ännu en göteborgsk dubbeltydighet: Fornfolket goternas älv som utgjuter stora mängder vatten.

Däri kan också en fara skönjas. Ett ökat vattenflöde från Vänern skulle inte bara öka rasrisken längs älvens fåra. I förening med en storm från sydväst skulle det även kunna vålla svåra översvämningar i Göteborg. Stormen Gudruns härjningar natten mellan den 8 och 9 januari 2005 var en väckarklocka. Vattennivån utåt älvens mynning höjdes halvannan meter och närmade sig den nivå där Tingstadstunneln hade kunnat vattenfyllas. Risken tros öka med den höjning av havsnivån som växthuseffekten väntas leda till.

Lösningen anses vara en förhöjd skoning längs vissa kajavsnitt, något slags barriär eller flyttbar fördämning vid Göta och Nordre älvs mynningar, samt kanske även en omlokalisering av vattenanläggningen någon mil längre uppströms Göta älv. Ytterligare en skyddsåtgärd vore att dra en tunnel från Vänern till någon av de bohuslänska fjordarna, för att avleda hotande vattenmassor ut i Skagerrak.