Emmerymedaljen åter i ropet

När Stiftelsen Sveriges Sjömanshus mångårige kanslichef Christer Nordling gick i pension i höstas hedrades han med Emmerymedaljen. Nordling har ett förflutet som kommendör i örlogsflottan. Gissningsvis är han därmed den förste med sjöofficersbakgrund som har hedrats med medaljen, som oftast brukar tilldelas högre befäl i handelsflottan. Nordling är också den som senast har tilldelats medaljen.

Emmerymedaljen brukade förr om åren nämnas i ett fåtal av Sjöfartstidningens personalianotiser: Den eller den befälhavaren sades ha tilldelats Emmerymedaljen. Det var uppenbarligen en viktig statusmarkering. Det väckte min nyfikenhet.

I tidskriften Utkik nr 1/2003 publicerade jag en längre bakgrund till medaljen, under rubriken ”Hr consuln Emmery i Dunkerken och hans arv till svenska sjöbefäl”. Emmerymedaljen fick också ett eget avsnitt i min bok Havets ord, som gavs ut av Breakwater Publishing 2014.

Medaljen delas formellt ut av Kungliga Patriotiska Sällskapet. Sällskapet stiftades 1766 och var de första åren ett utskott inom Kungliga Sällskapet Pro Patria, som belönar medborgerliga dygder. 1772 blev Kungliga Patriotiska Sällskapet självständigt. Uppgiften var att främja näringslivet och uppmuntra flit och yrkesskicklighet på olika områden.

Frédéric François Joseph Emmery var Sveriges konsul i Dunkerque; det gamla flamländska kaparnästet Duinkerke, som Frankrike hade tagit över 1713. Den Sällskapet närstående professorn Anders Gustaf Barchaeus besökte honom under en utlandsresa 1777–78. Det ledde till att konsul Emmery blev invald i Sällskapet 1779. I gengäld förband han sig att donera ungefär 50 riksdaler om året till en belöningsmedalj för ”utvidgande av konster, handel och sjöfart m.m.”. Medaljens ena sida visar ett slags maritimt inspirerat vapen samt Sällskapets namn på latin och bokstäverna E. F. Det senare har – möjligen felaktigt – tolkats som Emmery Fecit, ”Emmery lät göra den”.

Av en nyutgiven bok, Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och hedersbelöningar av Bengt Gustaf Jonshult, framgår att upphovsmannen själv ”wil wara okänd”. Men så småningom myntades ändå namnet Emmerymedaljen.

Premiären 1781 hade allt annat än fredliga förtecken. Medaljen skulle tilldelas den som gav det bästa tipset om hur kanoner kunde tillverkas av svenskt järn och bli av lika god kvalitet som de av andra metaller. Den andra medaljtävlingen kretsade kring framställning av harts och terpentin. Den tredje och sista tävlingen om Emmerymedaljen 1784 handlade om något så odramatiskt som export av svenska yllevaror.

Under de följande hundra åren tycks Emmerymedaljen ha utdelats ytterst sporadiskt, om det ens skedde överhuvud taget. Men från 1888 kom ”den emmeryska medaljen till utmärkelse för sjöfarande” i ropet, nu således som belöning för lång och trogen tjänst ”å fartyg eller eljest i sjöfartsnäring”.

I regel har det varit befälhavare och tekniska chefer som kommit i fråga för guldmedaljen. Det har även funnits en silvermedalj, som i teorin kunde utdelas till sjöbefäl i lägre befattningar. Men i praktiken förekom det knappast någonsin.

Initiativ till utdelning av Emmerymedaljen tas av rederiet eller motsvarande arbetsgivare – ej av Sällskapet, och inte på förslag från enskilda. Det ankommer också på initiativtagaren att förrätta själva utdelningen.

Under sexårsperioden 2014–19 har Emmerymedaljen delats ut elva gånger. Enligt Kungliga Patriotiska Sällskapet har rederiet Wallenius varit den flitigaste utdelaren.

Frédéric François Joseph Emmery själv gick ur tiden 1786. Tre år senare bröt Franska revolutionen ut. En annan Emmery från Dunkerque – hans ättelägg? – gjorde karriär i det nybildade Nationalgardet och belönades senare med Hederslegionen. Men det är en helt annan utmärkelse och en helt annan historia.

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.