Det rullar på för sjöfarten

Finns det en gemensam nämnare mellan våra förfäder vikingarna och de nutida sjöfarare som driver världshavens vinthundar i tävlingen Volvo Ocean Race?

Det skulle i så fall vara drivkraften att trotsa extrema väderförhållanden och oförskräckt ge sig ut på haven.

Men kung Gustaf II Adolf tänkte nog mera på utrikeshandel, och kanske även på sjökrig, när han gjorde sitt bevingade uttalande: Rijkets wälfärdh, näst Gudh, beståår på Seglatz och Skepzfarten.

Någon gång på 860-talet skulle den svenske vikingen Gardar Svavarsson ta sig till sin hustrus hemtrakt Suderöarna, de numera skotska Hebriderna. I det vilda Pentlandsund kom han ur kurs och drev åt nordväst. Därigenom råkade han upptäcka en till synes öde ö, som han kallade Gardarsholmi. Önationen blev senare känd som Island.

Ungefär samtidigt tog sig andra vikingar igenom det de kallade Njörvasund (Gibraltarsund). De skövlade Mallorca, vars moriska styresmän kallade dem al-madjus (arabiska för ”hedniska varelser”). Något tidigare hade deras fränder utplånat den frisiska handelsmetropolen Witla från kartan samt brandskattat Antwerpen och Rouen.

Men det vore ohistoriskt att enbart se vikingarna som sjövilda bärsärkar. De var även nationsbyggare, handelsmän och skickliga sjömän.

Vikingafärderna i västerled dominerades av danskar och norrmän, medan svearna var mer inriktade på egna tåg i österled. Via Neva eller Dvina och andra inre vattenvägar tog de sig djupt in i det de kallade Gårdarike, dagens Ryssland, Belarus och Ukraina.  Ett annat vikinganamn på det väldiga området var Svíþjóð hin mikla, ”Stora Sverige”.

Sveavikingarna for ända ner till Svarta havet och vidare till Orienten, som de kallade Särkland (av arabiska sharq, ”öster”). Mellan närliggande floder och förbi forsar rullade de sina drakskepp på timmerstockar.

det-rullar-pa%cc%8a-1

2015 gjordes en upptäckt som bekräftade den trafiken. På en silverring från 800-talet, som hade påträffats på Birka i slutet av 1800-talet, sitter en sten med för ögat knappt synliga tecken inristade. Med modern teknik lyckades man tyda tecknen till ”Allah” i arabisk skrift.

Sveavikingen Rurik anses rentav vara den som grundade Kievriket Rus, det blivande Ryssland, vars namn har antagits syfta på Roslagen. Men den historieskrivningen vore nog alltför svårsmält för dagens ryska nationalister.

Kring 1040, då vikingatiden höll på att ebba ut, drog Ingvar Vittfarne ut på ett sista tåg. Ett trettiotal skepp med några hundra vikingar for ner till Svarta havet. Endast ett av skeppen tog sig tillbaka hem till Svithiod, där Mälardalens runstenar vittnar om Ingvarståget: ”De for manligen…dog söderut i Särkland.”

På närliggande hav började medeltidens koggar lösa av vikingarnas drakskepp. Den sjöburna handeln rullade vidare, så även sjökrigen.

Europeernas upptäcktsfärder och kolonialprojekt ledde till att 1600-talets färska stormakt Sverige också började etablera kolonier på främmande kontinenter: Nya Sverige längs Delawareflodens stränder 1638-55 och Cabo Corso på Guldkusten, det nuvarande Ghana, 1650-63. Vid denna tid förekom sjöburen slavhandel i svensk regi, men den hann aldrig få någon större omfattning. Vilket var en klen tröst för dem som ändå drabbades.

Sommaren 1731 inleddes en maritim guldålder av annat slag. Då avseglade den första svenska ostindiefararen Fredericus Rex Sveciæ från hemmahamnen Göteborg, med det hägrande Kanton som destination.

Svenska Ostindiska Kompaniets framgångssaga sammanföll med manchukejsaren Qianlongs långa regenttid fram till 1796. Det var en stabil och glansfull period i Kina, och svenskarna kom omvittnat väl överens med sina kinesiska värdar; en relation som byggde på respekt och ömsesidigt förtroende.

Hemmavid hade stormaktstiden ersatts av frihets- och upplysningstid. Carl von Linné sände ut en lång rad av sina lärjungar på svenska ostindiefarare ‒ och även på utländska fartyg ‒ till fjärran kontinenter, i syfte att vidga vetandet och föra hem naturalier. Ofta var dessa kvalificerade vetenskapsmän påmönstrade som skeppsläkare eller skeppspredikanter. Forsskål, Kalm, Osbeck, Solander, Sparrman, Thunberg och Torén är exempel på odödliga namn i den sjöfarande botanikens glansfulla annaler från denna tid.

1733 anlöpte  Ulrica Eleonora hamnen Porto Novo, dagens Parangipettai, på den indiska ostkusten. Ett svenskt fotfäste började anläggas. Men grannhamnarnas britter och fransmän kastade resolut ut svenskarna. Kolonialprojektet varade endast en månad, varefter Ulrica Eleonora fick göra en snöplig reträtt hem till Göteborg.

Desto mer långlivad blev den västindiska kolonin Saint Barthélemy, som Frankrike överlät till Sverige 1784 i utbyte mot handelsrättigheter i Göteborg. Även där ägnade sig Sverige åt slavhandel, ända till 1847. Efter nästan ett sekel, 1878, återgick ön i fransk ägo.

Under en kortare period 1813-14 var även Guadeloupe formellt en svensk koloni.

Då var Ostindiska Kompaniet ett minne blott. Den sista ostindiefararen Maria Carolina hade återvänt till Göteborg den 1 mars 1806. Totalt omfattade äventyret 37 skepp som under 75 år avverkade 132 resor till Ostindien. Åtta av dem förliste.

Sjöfarten revolutionerades. Ånga löste av vind och segel som framdriftmedel. Kanaler anlades och farlederna kantades av kolbunkerstationer. Även Sverige satsade på linjesjöfart över världshaven, vid sidan av den kringflackande trampsjöfarten. Snart tog ännu modernare framdriftsteknik vid.

Världskrigen krävde sin tribut, även av det neutrala Sverige. De svenska sjömän som omkom till följd av krigshandlingar kunde räknas i tusenden. Hundratals svenska handelsfartyg krigsförliste.

Sedan dess har den svenska sjöfarten fluktuerat enligt sinuskurvans vågrörelser: Upp, ner, upp, åter ner…

På senare år har den svenskflaggade handelsflottan i utrikes fart decimerats till färre än 100 fartyg. Men kanske kan en ljusning så sakteliga skönjas i kristallkulan.

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.

[mc4wp_form]