Det infernaliska Klam

Den 21 september förmedlade jag ett återfunnet resebrev från Medelhavet, som jag hade publicerat i Nautisk Tidskrift på 1970-talet. Här är ytterligare ett, denna gång från den inre vattenvägen Donau.

Det infernaliska Klam

Helvetets förgård?

Eller bara en gudsförgäten håla, som inte ens bevärdigas en liten prick på Österrikes karta?

Inte långt från Linz i Oberösterreich ligger den lilla orten Klam, där August Strindbergs Inferno kom till. Den finns där ‒ i verkligheten men inte på kartan.

Utprickad är däremot Mauthausen vid Donaus norra strand. Där om någonstans fanns helvetets förgård. Nazisterna hade ett av sina koncentrationsläger just där.

Men det hade Strindberg knappast någon föraning om när han dokumenterade sin fantasi i verken Inferno och Till Damaskus, båda starkt präglade av trakten. Eller hade han det?

Vid Mauthausen börjar ett flackt och bördigt Donaulandskap som sträcker sig till Dornach i öster. Eller ”Törnernas fält”, som Strindberg kallar den lilla by vid floden där han och hustrun Frida Uhl vistades från november 1893 till hösten 1894. Där föddes deras dotter Kerstin.

Dornach markerar början på Strudengau, en skogsbeklädd dalkjusa som släpper fram Donau. Den sträckan kallades förr ”Dödens härbärge” av flodskepparna. Med sina klipprev och malströmsvirvlar var det den allra farligaste farleden längs Donau; ända tills floden reglerades och klippreven sprängdes i luften.

Andra gången Strindberg tog sig till Strudengau var på hösten 1896. Författaren genomled kulmen på sin så kallade infernokris. Han låg i skilsmässa med Frida Uhl, som efter en kort vistelse i Paris hade tröttnat på honom och återvänt hem till Dornach. Strindberg stannade kvar i Paris, där han sysselsatte sig med fåfängt guldmakeri och religiöst grubbel. Somrarna brukade han tillbringa hos en bekant i Lund, och det var efter en sådan sommarvistelse han tog sig till Österrike för att återse sin dotter.

Han kom med tåg genom Böhmerwald och ned till Donau. Där fanns den europeiska kontinentens allra första järnväg. De första hästdrivna tågsätten började rulla längs den urgamla saltvägen redan 1832.

Den återstående vägsträckan fram till Dornach forcerade han med häst och vagn.

Vid Dornach gör floden en krök åt norr, där Strudengaus huvudort, den lilla staden Grein, ligger inbäddad i ett hav av gulnad höstprakt. Vägen drar fram bara någon meter från stranden, där flodångarna brukade lägga till. Kanske i väntan på att fortsätta medströms ända ned till Svarta havet.

det-infernaliska-klam

Att Grein vårdar den svenske författarens minne bevisas av en gatuskylt: Strindbergweg. Strax intill börjar vägen som leder till Klam. Bebyggelsen tar slut och en skylt varskor att det är sex kilometer kvar. Vägen kantas av flera madonnabilder. Plötsligt rusar en hel hjord rådjur över vägen. Uppenbarligen är de ovana vid bilburna inkräktare.

I hålan Klam är det tyst som i graven. Ty en håla är det, inte bara på grund av sin litenhet. Det är en kitteldal som omgärdas av kullar och berg, av vilka borgklippan framhäver sig tydligast. Längst ned ligger sockenkyrkan och de omkring 600 invånarnas bostäder. Inte en människa syns till.

Intill kyrkan ligger det obligatoriska värdshuset, som på söndagsförmiddagarna brukar konkurrera om de lokala själarna. Där liksom i kyrkan pryds väggarna av fresker. En visar hur ölhävning kunde gå till på 1300-talet. En annan skildrar husiternas framfart på 1400-talet, då de bland annat brände ned marknadsplatsen Klam. Därmed ville de utkräva hämnd för att deras ledare, den tjeckiske reformatorn och nationalhjälten Jan Hus, hade bränts på bål som en eländig kättare.

Kanske fanns den rosenröda kammaren, där Strindberg tillbringade sin första tid i Klam, under samma tak. Orsaken till att författaren hamnade där var egentligen att han hade förvisats både från Dornach och från närbelägna Saxen, där hans svärmor bodde. Och svärmodern hade en syster i Klam som förbarmade sig över honom. Kanske hade Inferno och Till Damaskus aldrig kommit till om så inte hade skett. Klams särprägel gav honom många motiv, i det senare verket exempelvis scenbilderna ”På landsvägen”, ”Rosenkammaren” och ”Vid hålvägen”.

Ute på bygatan lunkar en svartklädd gumma sakta fram. Uppenbarligen är hon på väg till kyrkogården för att se till familjegraven.

‒ Strindberg, funderar hon högt. Jodå, det var där halvvägs upp mot borgen han bodde.

Och hon pekar mot en oansenlig liten gul stenbyggnad, halvt skymd bakom ekar, som till skillnad från bokarna och lönnträden ännu inte har fällt sina löv. ”Klam 35” står det på huset. Gardinerna är fördragna, men känslan av att vara iakttagen av ogästvänliga ögon tränger sig på. På gaveln sitter en ärgad koppartavla, vars text knappt går att tyda. Men i fri översättning, rad för rad, står det:

I detta hus bodde

August Strindberg

den store svenske diktaren

under tiden för sin vistelse

i Strudengau 1893-1897. Härifrån

vandrade diktaren ofta genom

Klamklyftan. Upplevelsen av land-

skapets vidunderliga naturprakt

kom till poetiskt uttryck

i de världsberömda verken

Inferno och Till Damaskus

Men tavlan ljuger när det gäller vistelsens längd. Strindberg var i Klam enbart under hösten 1896, varken förr eller senare. När han inte sysselsatte sig med att vandra runt i naturen, ensam eller tillsammans med dottern, studerade han Swedenborgs snårskog av religiösa teorier på dagarna och lät sig ridas av maran och pinas av alla helvetiska kval på nätterna.

Klamklyftan, hålvägen som nu är vandringsled ned mot Saxen och kallas Strindbergweg, är inte så lätt att finna. Den nyfikne löper i stället risk att hamna vid infarten till Burg Clam.

Där finns resterna av den tusenåriga eken, som Strindberg kanske lutade sig emot, försjunken i tankar. Den klarade sig igenom alla krig, brandskattningar och ockupationer, men bröts snöpligt itu under ett fruktansvärt oväder 1972. Allt som återstår är en ett par meter högstam, som har urholkats och försetts med ingång och konformig hatt, så att den ser ut som en fågelholk i jätteformat. Numera tjänstgör den som bönekapell. På ängen bredvid reser sig ett tjogtal jätteekar, som också närmar sig Metusalems ålder.

Halvvägs tillbaka till det lilla gula huset börjar Klams egen Strindbergweg. Den följer Klambäcken ned genom en ravin. Bokkronorna är kala som TV-antennerna borta i byn. Bäcken, vars kristallklara vatten rinner ganska sävligt genom byn, blir till en strid fors där den drar fram genom klyftan.

Men skovelhjulet, som på Strindbergs tid drev mjölnarens kvarn, har länge varit ur bruk. Det enda som bryter mot tystnaden är forsens brus och kornas avlägsna råmande. De rytmiska slagen från hammarsmedjan vid hålvägen hörs inte längre.

Bland de fallna löven som stinker i sin förruttnelse och kiselstenarna ligger en ihjältrampad huggorm, och från barrskogen på vänstra sidan hörs berguven, som efter sitt läte kallas Uhu. Nog var det väl ungefär så läromästaren Swedenborg hade tänkt sig helvetet!

Vid hålvägens högra sida reser sig borgklippan. Uppifrån tinnarna är det under klara dagar en vidunderlig utsikt. I öster det sagoomspunna Nibelungengau och i norr det mäktiga Böhmerwald.

I sydväst breder Salzkammergut med dess mångfald av höga fjäll och bråddjupa sjöar ut sig. Namn som Helvetesberget, Sovande grekinnan, Eldstoppen. Drakväggen speglar sig i Månsjön, och ett stycke därifrån ligger den lilla Dårsjön.

Alp, heter maran på tyska. Och där, längst bort vid synranden syns de när himlen är klar: Alperna, maran och hennes systrar som red grensle på Strindbergs bröst!

Men egentligen har Alperna ingenting med maran att göra. Namnet kommer av ett keltiskt ord som helt enkelt betyder berg.

Dags att kliva ned på jorden igen och anträda återfärden. Först genom Grein, som har det tyska språkområdets äldsta, oavbrutet aktiva teaterscen.

Måhända har Till Damaskus uppförts där någon gång?

Fotnot: Min dåvarande dam bodde i Wien, där jag vistades mellan sjötörnar, studieperioder och landjobb under 1970-talet. Hennes föräldrahem låg i Oberösterreich. Därav en djupvattensjömans deviation till Donausträckan Strudengau.

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.

[mc4wp_form]