Spanien tillhör mina absoluta favoritländer, inte enbart av det skälet att min dotter och mina barnbarn bor på Mallorca. Det har även med naturen samt kulturella företeelser som språket, musiken och Spaniens läckra bidrag till medelhavskosten att göra. Jag trivs helt enkelt alldeles utmärkt i landet.
Detta innebär inte att jag instämmer i den spanska historierevisionism vars nyckelord är la leyenda negra (”den svarta legenden”). Denna påstådda legend går ut på att Spaniens koloniala historia har svartmålats av britter och andra historiska fiender.
Senast aktualiserades detta av arméofficeren och historikern Esteban Vicente Boisseau, som nyligen gav ut en bok vars spanska titel betyder ”Bilden av Spaniens närvaro i Amerika (1492-1898) i brittisk och amerikansk film”. Jag har inte tagit del av själva boken utan läst om den i den spanska dagstidningen El País’ engelskspråkiga nätupplaga.
Exempelvis pekar författaren på filmsviten Pirates of the Caribbean, samt 1492 – den stora upptäckten (en film som emellertid har betecknats som fransk-spansk). 1492 – den stora upptäckten hade premiär exakt 500 år efter Christofer Columbus’ ankomst till Amerika.
Säkerligen har antispanska överdrifter och rent förtal förekommit, samtidigt som britter och amerikaner säkerligen har förskönat den egna sidan. Men det behövs knappast några överdrifter. Väl belagda historiska fakta är illa nog. Låt mig peka på ett exempel, hämtat från den västindiska ö som kom att kallas Hispaniola. Ön består i dag av Haiti samt Dominikanska Republiken, som är det enda latinamerikanska land jag har haft tillfälle att besöka.
När Christofer Columbus gick iland på ön trodde han sig ha funnit det jordiska paradiset. I brev till den spanske kungen berättade han om öns lokalbefolkning taínos: ”De bedrev handel med oss och gav oss allt de hade. De är mycket vänliga och vet inte vad ont är; ej heller mördar eller stjäl de. I hela världen kan det inte finnas ett bättre folk. De älskar sin nästa såsom sig själva…”
Otack är världens lön. 1503 utsågs Nicolás de Ovando till ny guvernör. Han bestämde sig för att ta itu med taínos en gång för alla. Den vackra och begåvade kvinnliga taínohövdingen Anacoana lurades till att ställa upp på ett fredsmöte. Hon lät samla ett åttiotal lokala hövdingar i sitt halmtäckta residens. När alla hade mött upp omringade spanjorerna huset och tände på. De som försökte rädda sig undan lågorna höggs ihjäl.
Det som följde var en svåröverträffad orgie i svek, girighet, bedrägeri och grymhet, även om termer som etnisk rensning och folkmord skulle myntas först ett halvt millennium senare. Inom ett halvsekel från europeernas ankomst 1492 hade öns taínobefolkning utplånats. De som inte dukade under för svält, slavarbete i guldgruvorna eller conquistadorernas övervåld föll offer för smittkoppor och andra europeiska sjukdomar.
Sant är att en betydande del av taínofolket föll offer för sjukdomar, men det förringar inte de grymheter som också krävde myriader taínoliv.
Om dessa grymheter har den spanske 1500-talsprästen Bartolomé de Las Casas lämnat utförliga vittnesbörd i en bok, vars spanska titel betyder ʺEn kort redogörelse för förstörelsen av Amerikaʺ.
I själva verket var nog spanjorer och britter lika goda kålsupare i branschen hemfridsbrott på andra folks territorier. Men spanjorerna har lämnat mer bestående spår efter sig. Sett till alla dem som har spanska som modersmål är språket näst störst i världen; hästlängder efter ettan standardkinesiska men före storheter som engelska, hindi/urdu, malajiska/indonesiska och arabiska. Uppemot en halv miljard människor i fem världsdelar har spanska som förstaspråk!
Bilden, som jag tog 2009, visar Columbus som staty i Dominikanska Republikens huvudstad Santo Domingo.