B. Traven och Dödsskeppet

Den gåtfullt gäckande författaren B. Travens förstlingsverk, Das Totenschiff, gavs ut på tyska redan 1926. The Death Ship, den engelska upplagan, kallas originalutgåva men kom först 1934 – en av många mystifikationer kring författaren och hans verk. Dödsskeppet gavs för övrigt ut på svenska så sent som 1951. Få romaner har med sådan frenesi skildrat hur sjömän kan behandlas av kallhamrade byråkrater. Boken är en av sjölitteraturens verkliga klassiker.

Den amerikanske sjömannen Gerard Gales råkar bli akterseglad i Antwerpen. Där står han utan identitetspapper och pengar. Allt han äger finns ombord i det avseglade fartyget, s/s Tuscaloosa av New Orleans. Myndigheterna driver honom från land till land, utan någon pardon. Eftersom han inte har vare sig pass eller sjöfartsbok existerar han helt enkelt inte. Så småningom hamnar han som eldare på ett dödsskepp, vars tid är utmätt…

Under resan filosoferar han om sjölivet:

All sjöromantik som man läser om i veckotidningarna tog slut för länge sen. Ni skulle förgäves leta efter den i Fjärran Österns hav eller Söderhavet. Jag tror inte den existerat annat än i författarnas livliga fantasi, aldrig har den funnits på sjön eller ombord på sjögående fartyg. Det finns många bra ynglingar som trott på dessa historier och gett sig iväg till ett liv som förstörde dem både till kropp och själ. Bara därför att allting var annorlunda mot vad de läst i de lockande berättelserna. Livet var inte alls vad de trott och har aldrig varit det. Det är kanske en chans på hundra att romantik och äventyr någon gång finns till för kaptener, styrmän och maskinister. Ni kan ännu se och höra dem sjunga om det i operor och i filmer. Ni kan också finna dem i bestsellers och gamla sjömansvisor. I alla fall är det ett faktum att sången om den verklige hjälten på sjön ännu inte blivit skriven och sjungen. Varför? Därför att en sann sång skulle bli för grym och motbjudande för folk som tycker om ballader…

En bit in i boken fortsätter bokens sjöman på samma tema:

…Men om vi tittar lite närmare på dessa intressanta sjöhistorier, kommer vi att märka att de berättar om sjömän, som är förklädda operasångare, som manikurerar sina naglar och som inte har nåra andra bekymmer än sina förbannat dumma kärleksaffärer. Till och med alla tiders gudomlige, högst berömde och störste författare av sjöhistorier kan bara skriva om tappra skeppare, vanärade lorder, sjöns överjordiska gentlemän och om hamnar, öar och havskuster, men besättningen är alltid feg, alltid nära myteri, lat, usel, illaluktande utan högre ideal och äregirighet…

Det vore fel att säga att kollegan Joseph Conrad därmed fick så han teg, det gjorde han redan. Han hade seglat in i den sista hamnen redan 1924, två år innan bokens tyska upplaga trycktes och tio år innan den kom ut på engelska.

B. Traven tros ha fötts 1890. Kanske i Chicago, kanske i västra Polen på dagens omstuvade karta. ”B” står ibland för Bernhard, ibland för Bruno. Desto säkrare vet vi att han dog 1969 i sitt nya hemland Mexiko, där han ibland tycks ha använt namnet Hal Croves. Hans aska spreds i floden Río Jataté i Chiapas. Men vilket var hans ursprungliga land? Själv har han slagit fast att ”Jag är amerikansk medborgare sedan födseln”, men det kan inte uteslutas att han ljuger som en häst travar.

Till alla sjövilda teorier om honom hör att han skulle vara den amerikanske sjömansförfattaren Jack London (1876-1916) i ny gestalt, eller oäkta son till den siste tyske kejsaren Wilhelm II.

Ett av huvudspåren är att han verkligen föddes i Chicago 1890, som son till det norsk-skotska paret Burton Torsvan och Dorothy Croves. Hans verkliga namn skulle i så fall ha varit Berick Traven Torsvan.

Kanske flyttade familjen till Europa och slog sig ned i Tyskland, där ynglingen växte upp under och efter första världskriget. För detta talar att hans originalmanuskript på tyska sägs innehålla tydliga ordvändningar från amerikansk engelska, medan de på engelska lär vara späckade med tyska så kallade germanismer.

Under pseudonymen Ret Marut skall han ha verkat som radikal skribent i den antimilitaristiska tidskriften Der Ziegelbrenner (”Tegelbrännaren”). Maruterna är stormens och slagregnets andar och Indras följeslagare i hinduisk mytologi; således en värdig symbol för den unge radikalen. Bland annat var han engagerad i den kortlivade Bayerska rådsrepubliken 1918-19, i de turbulenta svallvågorna efter kriget. 1922 försvann han spårlöst, men hans vapenbroder Erich Mühsam fick ett postkort från Antwerpen (eller Amsterdam): ”Käre Erich, om några timmar går jag ombord i ett fartyg som för mig över Atlanten, och därmed har jag upphört att existera. R.M.”

Många har övertygats om att Ret Marut var identisk med B. Traven, som livet igenom var samma andas barn; en radikal humanist med dragning åt den syndikalistiska idériktningen. Därför låg det nära till hands för Traven att slå sig ned i bondeledaren Emiliano Zapatas land. Troligen vistades han illegalt i Mexiko redan 1922. Året därpå dyker han upp i Londonpolisens protokoll för försummelsen att ej anmäla sig hos Immigration. Enligt noteringen är han den amerikanske medborgaren Ret Marut.

Vintern 1923-24 tillbringade han i Brixtonfängelset, varpå han påstås ha mönstrat ut i norska s/s Hegre, som var destinerad till Kanarieöarna – eller till Norge, där han skiftade till en Afrikafarare, varpå han så småningom via nederländsk hamn tog sig till den mexikanska hamnen Tampico. Ret Maruts eller B. Travens sjötörnar är omhöljda med dimridåer.

Dimridåerna täcker således även hans person. Enligt uppgift erkände han inför brittisk polis att hans verkliga namn var Hermann Otto Albert Maximilian Feige, och att han var född 1882 i orten Schwiebus, som på dagens karta ligger i västra Polen. I efterkrigstidens Tyskland skall rentav syskon från familjen Feige ha påträffats och identifierat sin bror på bilder från Mexiko, föreställande B. Traven alias Ret Marut alias Hal Croves alias Traven Torsvan.

Den skygge författaren var besatt av sin privata sfär, som ingen tilläts klampa in i. Själv slog han fast:

– Jag uppfyller min plikt mot mänskligheten som jag alltid har gjort; som arbetare, som sjöman, som forskningsresande, som lärare och nu som författare. Mina verk är viktiga, min person oviktig.

Kanske får vi finna oss i att fullständig klarhet aldrig kommer att skapas kring B. Travens bakgrund. Vilket bidrar till mystiken kring honom och hans verk, som även omfattar klassiker som Sierra Madres skatt.

Fotnot: Citaten ur boken är från A. Forsströms reviderade översättning i nyutgivning på Bokförlaget Atlantis 1978.

Kommentarer

  • Henrik+Karlsson

    Tack för påminnelsen Torbjörn! Dags att läsa den igen. Mönstrar av nästa vecka så det blir förhoppningsvis lämplig läsning över julhelgerna.

  • Helena

    Detta att uppgifterna om B. Travens förnamn och platsen för hans födelse har förblivit så diffusa genom alla år kan väl anses lite charmigt, jämfört med hur samhället i dag med bara något hundratal meters felmarginal håller stenkoll på var nånstans i världen vi befinner oss och vem vi råkar växla några repliker med.

  • Alice Radomska

    Jaså, B. Traven skrev ”Sierra Madres skatt” också. Tack för upplysningen. Det är intressant hur misstänksamhet uppstår mellan kamrater och mindre goda karaktärer blottläggs. Jag har ju i efterhand sett filmen med Humphrey Bogart (från 1948) men ska söka boken på bibliotek.

Artikeln är stängd för fler kommentarer