80 år med Sjöhistoriska museet

Ett av mina verkliga favoritrum är Sjöhistoriska museets bibliotek: En mysig miljö med väggarna täckta av mycket höga bokhyllor, till brädden fyllda med spännande maritima böcker. Bibliotekets Hans Orstadius hjälper mer än gärna till att navigera i mångfalden.

Studier där har för min del lett till artiklar och blogginlägg, inte minst på områden som sjömansspråket och maritim folklore. Tycke uppstod vid första mötet med lokalen, som har ett lite undanskymt läge i ena ändan av arkitekten Ragnar Östbergs bågformade museibyggnad.

Ett välfyllt bibliotek är oumbärligt för ett museum som har till uppgift att ”främja kunskapen om det svenska sjöförsvaret, den svenska handelssjöfarten och det svenska skeppsbyggeriet genom tiderna”. Så lyder instruktionen.

Sjöhistoriska museet i Stockholm invigdes av kung Gustav V den 28 maj 1938 och är sedan dess den främsta maritima kultplatsen i vårt land. Inledande initiativ togs redan 1913, på ett möte med Ångfartygs-Befälhavare-Sällskapet. Samma år bildades på ÅB:s initiativ Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm, som alltsedan dess har varit en stödjande klippa för museet. Dock skulle det dröja ytterligare ett kvartssekel innan museet fick permanenta lokaler i Ragnar Östbergs skapelse på Ladugårdsgärde.

Högeligen inblandade i museets tillkomsthistoria var även sjöofficerarna och marinmålarna Jacob Hägg och Herman af Sillén. Båda hedrades med en konstutställning som invigdes 2003, under det för en göteborgare underbart vitsiga namnet Mellan Hägg och Sillén.

Vitsigt i min göteborgska anda var även det tidigare namnet på museets restauranghörna: Kafé i lä. Numera heter den Bistro Östberg.

Sedan länge ingår Sjöhistoriska i Statens Maritima Museer (SMM), tillsammans med Vasamuseet samt Marinmuseum i Karlskrona – förstklassiga klenoder även de! På sistone har även ett par icke-maritima museer inom transportområdet hamnat inom SMM:s hank och stör.

Sjöhistoriska museets många kreativa krafter verkar mest bakom kulisserna. Det är synd – konstnärliga insatser på andra områden ger konstnären själv berättigad credit. Att forma en utställning är i högsta potens konstnärlig verksamhet, men sorgligt nog har brukar museernas konstverk ha ett slutdatum. Om inte en avslutad utställning turnerar vidare till andra museer, vilket är relativt vanligt, rivs den – varpå föremålen skingras för vinden , det vill säga återgår till museets gömmor eller till dem som lånat ut föremålen.

En just nu pågående utställning som är en verklig fullträff är Resenärerna, som skildrar äventyret Svenska Ostindiska Companiet. I mina ögon är det nog den allra främsta av dem jag beskådat på museet under fyra decennier!

En annan av Sjöhistoriska museets många fantastiska utställningar var Johnson Line 100 år. Den är ett minne blott, liksom rederiet självt.

Ytterligare en utställning som gjorde bestående intryck på mig var En dunkel historia, som skildrar den europeiska slavhandeln. Den turnerar nu mellan skolor runt om i landet.

Just det temat råkar vara en bidragande orsak till mitt senaste besök på museet och dess bibliotek, i slutet av mars 2018. Härom året gav finlandssvensken Holger Weiss ut boken Slavhandel och slaveri under svensk flagg, som väckte min nyfikenhet. Boken såldes snabbt ut och gick inte att få tag på, men den finns på Sjöhistoriska museets bibliotek.

Sjöhistoriska museet har en lång tradition av egen högt kvalificerad bokutgivning, med stöd av vänföreningens ekonomiska muskler. Många av de utgivna böckerna har 1900-talets sjömansliv som tema. Till den kategorin hör Färjefolk av Jonas Engman, Pia Frände och Anna-Clara Hellstadius, Bitumenjagare av Klara Ramberg och Johan Jonson, Sundsvall-Tilbury T.O.R. av Simen Lunøe Pihl och Gunnel Ilonen, samt Isolde av Singapore av Peter du Rietz och Maria Ljunggren.

Dessutom har Ingrid Kaijser gjort en banbrytande insats med den av museet utgivna boken Kvinnliga sjömän – finns dom?. För den och andra skrivarinsatser blev hon belönad med Stiftelsen Sveriges Sjömanshus litteraturpris 2008.

Kanske törs jag i all blygsamhet även nämna min egen Gränslös sjöfart, som gavs ut som museets årsbok 2009.

De och många andra maritima verk finns i museets lilla bokhandel i anslutning till receptionen – och självfallet på museets bibliotek.

Dessvärre hittar nog det stora flertalet besökare aldrig till biblioteket, eftersom det finns så mycket annat att beskåda och uppleva på museet. Men biblioteket är öppet för besökare tisdagar och onsdagar kl 12:00–16:00.

Själva museet är öppet tisdag–söndag 10:00–17:00. Buss 69 från Centralen/Klarabergsviadukten gör det bekvämt att ta sig ända fram.

Kommentarer

  • Hans-L Ohlsson

    ”Sjöhistoriska museets byggnad har i sin eleganta fasadbåge något av en havsörn med utbredda vingar, på en gång en symbol för en institution beredd till flykt för nya utblickar och erövringar och ett monument över svensk sjömannagärning och idog kamp på vågorna.”
    Så skrev Sigurd Erixon i förordet till Sjöhistorisk årsbok 1944.
    Skönt att telegrafist/redaktör Dalnäs uppskattar vårt arbete och berättar om det!
    Och årsboken Gränslös sjöfart finns att köpa i museibutiken fortfarande för den som inte redan har den.
    Hans-Lennart Ohlsson
    Museichef

  • Roland Fredriksson

    Trevlig text och tack för tipset om biblioteket!

  • Rolf B Bertilson

    Sjöhistoriska museet är en klenod i museisverige! Alltid lika intressant att gå dit och särskilt när man kör en temautställning som nu den om ostasiatiska kompaniet. Biblioteket är fantastiskt! Det här är inte bara en plats för oss som är sjömän men för alla att förstå vad sjöfart handlar om. Vi har ett sjöfartsmuseum även i Kalmar. Inte av Sjöhistoriskas storlek men litet men naggade gott. Du som läser detta och aldrig besökt något av dessa: välkommen att besöka båda ställena! Du kommer att veta mycket mer om sjöfart när du går därifrån än innan du kom dit!

Artikeln är stängd för fler kommentarer

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.

[mc4wp_form]