Sverige – snart en sjöfartsnation utan egen handelsflotta?

Vi i Sverige gillar ju att gå i bräschen internationellt och inom inte alltför många år kan vi ha uppnått en ny unik – och närmast ohotad – position som ett av världens mest utrikeshandels- och sjöfartsberoende länder som samtidigt är utan en egen handelsflotta.

Vilka konsekvenser det får för vårt kompetens- och försörjningsbehov, Sveriges inflytande internationellt och vår nations beroende av andras välvilja kan diskuteras, men konsekvenser får det även om det åtminstone med mandatperioder som mått mätt kan ta en stund.

Färre fartyg än någonsin

Ny statistik visar det som vi alla vetat: den svenskflaggade handelsflottan kommer om inte allt för länge att vara ett minne blott om inte krafttag tas för att vända trenden. Enligt statistik från Trafikanalys – den myndighet som håller koll på siffror, tabeller och diagram när det gäller den svenska transportinfrastrukturen – har den svenskflaggade handelsflottan aldrig varit mindre sedan den moderna statistiken började föras 1970. Även om det inte går att visa med torra, vetenskapligt beprövade och strikt jämförbara siffror så är det sannolikt så att det sedan handelssjöfarten tog fart på 1800-talet i den form vi känner idag, så har det aldrig funnits färre fartyg under svensk flagg i internationell trafik än nu.

Helt obegripligt

Vad det betyder för Sverige som en nation som gärna vill se sig som politiskt ledande internationellt när man inte kan se sin egen handelsflotta som en egen framgångsfaktor är helt obergripligt, framförallt när våra närmaste grannländer verkligen, och det konkret, vidtagit åtgärder för att behålla sina handelsflottor och skapa en plattform för nya generationer medborgare att välja och utveckla verksamheter också till sjöss.

Enligt Trafikanalys består den svenskflaggade handelsflottan idag av 314 fartyg med ett brutto om 2,8 miljoner. Bruttomässigt innebär det en minskning med 28 procent på ett år.

Mer rättvisande

Nu skall man ha klart för sig att i det underlag som Trafikanalys använder finns en hel del fartyg som inte går i internationell trafik. Skall vi se på våra nationella våta förbindelser med omvärlden så är det mer rättvisande att se på hur många fartyg som är berättigade till stöd enligt den rådande sjöfartspolitiken i Sverige. Då minskar antalet fartyg dramatiskt. Just nu har vi 107 svenskflaggade fartyg i fjärr- och närfart som uppbär stöd. Det är en minskning med fem sedan årsskiftet och med 30 sedan årsskiftet 2011/2012. Sett till antal innebär det en minskning med 18 procent under 2012. Håller denna trend i sig är den svenskflaggade handelsflottan i princip bortsopad om 10 år.

Osynliga sjömän

Det kan naturligtvis ta längre tid. För färjesektorn är situationen inte lika allvarlig som för lastfartygsflottan, vilket på ett sätt är synd. Färjesjöfarten är den mest personalintensiva delen av sjöfarten och de som arbetar ombord lever ofta i de samhällen där trafiken bedrivs. Det ger genomslag i arbetsmarknadsstatistiken lokalt och regionalt och väcker därmed politiskt intresse. De som arbetar inom handelssjöfarten är betydligt mer flyttbara, många framförallt erfarna befäl får dessutom jobb utomlands, och är spridda över landet. Om 25 sjömän bosatta mellan Treriksröset och Smygehuk förlorar sina jobb så märks det knappast ens lokalt.

Det var skillnaden när den svenska sjöfartspolitiken senast förändrades i grunden med nettolöner och TAP-avtal som följd. Då var det färjesjöfarten som hotades av initiativ i våra grannländer. Idag, när det är lastsjöfarten som flyttar nästgårds, så kan man eventuellt med litet tur höra ett beklagande mummel från maktens korridorer. Möjligen med ett undantag som jag återkommer till.

Det kan också gå ännu fortare. För 10 år sedan hade vi 252 stödberättigade fartyg under svensk flagg. Idag är de alltså 107, en minskning med över 57 procent.

Ministern vilse i statistiken

Samtidigt som uthyrningen av svenskflaggade fartyg minskar ökar inchartringen av utländska. Vår infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd säger till TT att hon är oroad över utvecklingen, men hon hittar detta som en ljuspunkt:

– Då kan man se att det sammanlagda tonnaget som svenska rederier använder har ökat. I all bedrövelse har vi här en ny trend, säger infrastrukturministern i intervjun.

Det bygger hon på uppgiften från Trafikanalys att det svenskdisponerade tonnaget (svenskflaggat + inchartrat – utchartrat) ökade med 23 procent till 3,6 miljoner bruttodräktighetsdagar under förra året. 

Förutom att detta statistiska glädjeämne inte på något sätt bidrar till varken Sveriges inflytande internationellt eller vårt oberoende som nation kan det ju låta positivt, men sjöfarten är mer komplex än så och orsakerna till denna ”statistiska höjdpunkt” är flera, som till exempel:

– Svenska rederier flaggar ut sina fartyg och chartrar tillbaka de fartyg man tidigare haft under svensk flagg

– Det finns färre svenskflaggade fartyg att chartra ut

– Den sjöburna handeln ökar

– Fartygen i världshandelsflottan blir fler och allt större

Det handlar med stor sannolikhet inte om att svenska rederier återtar marknadsandelar, det innebär bara att man blir ännu mer beroende av utlandsflaggade fartyg för att klara sin verksamhet. 

Det är ju självfallet så att Catharina Elmsäter-Svärd som ansvarig minister måste hitta något som åtminstone på avstånd kan likna ett guldkorn, men hur just detta skulle kunna vara positivt för Sverige som sjöfartsberoende nation är, åtminstone för mig, en gåta.

Trots allt bästa ministern på länge

Den svenska sjöfarten har under lång tid varit styvmoderligt behandlad av samhället, inte minst beroende på kunskapsbrist om vad sjöfarten betyder för Sverige och vår handel. Det finns dock indikationer om att något är på väg att hända, även om klockan nu snarast är fem över 12.

Skall man hitta något positivt i bedrövelsen så är det ändå infrastrukturministern. Catharina Elmsäter-Svärd har visat mer intresse för, och aktivt jobbat för, den här sektorn än hennes föregångare på posten gjort under många år. När Wista Sweden har årsmöte så är hon där, när sjöfartens framtida entreprenörer skall belönas så är det hon som delar ut priset, när Donsö skall ha sitt Shipping Meet i september så är det hon som öppningstalar. Hon har drivit igenom den första handlingsplanen för svensk sjöfart från en svensk regering med en breddning av sjöfartsstödet, en delegering av inspektionsverksamheten och en öppning för utökat utnyttjande av våra inre vattenvägar. 

Att det inte räcker visar den nu presenterade statistiken med all tydlighet, men det är ett steg – och i perspektiv av den närmast igenvuxna sjöfartspolitiska stig som trampats åtminstone de senaste tio åren ett stort sådant – på rätt väg. 

Kommentarer

  • Charly Sailor

    Ett lik är ett lik

  • Egon Svensson , the sailor.

    Very good article.
    Look at Norway and Denmark with its flurishing mercant navy.
    Do not tell me it can not be done.
    Forget about what the government can do and not do.
    What’s missing is competense and investments.

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.