I slutet av förra året skrev jag en krönika i Sjöfartstidningen (nr 10/2015) om hur min då nyfödda son helt tagit kommandot i familjen. Jag jämförde honom med en skeppare fast utan utbildning och konsekvenstänk. Han styrde med järnhand utan att ta något ansvar för sina handlingar.

Nu tio månader senare kan jag meddela att det inte hänt värst mycket vad gäller hans ansvarstagande. Han är fortfarande lika oduglig som kapten och bryr sig fortfarande lika lite om vad andra vill, bara han får som han själv vill. Men så ska de få vara.

Min fru har varit hemma sedan han föddes, nu är det min tur att ta över. De kommande cirka nio månaderna kommer jag och Frans försöka skapa en vardag tillsammans och försöka få dagarna att gå utan att vi går varann på nerverna.

Jag går hem idag, på dagen två år sedan jag började på Sjöfartstidningen. Det har varit två mycket händelserika år både personligt och professionellt. Men mer sentimental och nostalgisk än så kommer jag inte bli!

Jag kommer fortsatt följa utvecklingen av alla olika frågor som drivs i branschen från soffan där hemma. Det är en typ av yrkesskada att vilja hålla sig uppdaterad. Men vill ni mig något är det stor chans att hittar mig ute på Donsö, ön där jag är uppväxt, promenerandes med en barnvagn!

Allt gott och hej så länge,

Adam