Läste idag Sydsvenskan som i dagarna intervjuat vår nya infrastrukturminister, Anna Johansson (S). Man talade om tunnel via H/H-leden (Helsingborg/Helsingör), Västlänken i Göteborg, vägslitageavgifter, Förbifart Stockholm, spårvagnar i Lund, Bromma flygplats och mycket annat – men inte ett ord om trafikslaget sjöfart. Och detta beror klart på att den svenska dagspressen av idag inte har en susning om sjöfart och inget intresse av den och då ställs det heller inga frågor i ämnet.

För Sydsvenskans del upphörde sjöfarten när passagerartrafiken mellan Malmö och Köpenhamn lades ned på grund av Öresundsbron.

Och jag tror inte att Sydsvenskan i det avseendet avviker från övrig dagspress, så från det hållet får vi ingen draghjälp!

”Face facts”: alla vi som värnar om svensk sjöfart blir ideligen lurade. Här tänds hopp varje gång politikerna deltager i något ”event” sjöfartsnäringen anordnat, men det förbleknar snabbt när ingenting händer.

Jag tror dessvärre att vi inte heller under denna mandatperioden får se någon tonnageskatt och det är kanske dags att byta fot!

Behöver vi egentligen svenskflaggat tonnage? Man talar om vikten av en handelsflotta i ofärdstider och drömmer sig tillbaka till andra världskriget då vi hade en betydande flotta av bland annat styckegodsfartyg i trafik över hela världen.  Vad gör vi idag med 60-70% av flottan bestående av tanktonnage och därtill ett antal roro- och andra specialfartyg – i största utsträckning sysselsatt i short-sea trafik. En tonnageskatt ändrar troligen inte på det förhållandet. Svensk sjöfart och svensk sjöfartsnäring är två skilda saker.

Svensk sjöfart är svenskflaggad sjöfart med svenskt sjöfolk medan svensk sjöfartsnäring är ägande/kontrollerande/managerande av tonnage med annan flagga än svensk i aktern. Den näringen skall vi vara väldigt rädda om. Däri ligger stor kunskap om fartygsdrift – tekniskt såväl som kommersiellt – och innovativt tänkande och omfattar ett stort antal fartyg av oilka fartygstyper i ”world wide”-fart.

Nu trampar jag säkerligen på mångas tår: glöm tonnageskatten och lägg i stället ansträngningar på att möjliggöra anställning av svenskt sjöfolk på de utlandsflaggade fartygen – ett slags omvänt TAP-avtal. Det kanske är en mera lättförståelig väg för våra politiker, som möjligen har svårt att se hur slutnotan på tonnageskatten ser ut och därför ideligen tycks gömma frågan.