Nu är det allvar! Frakterna upplever sina värsta siffror någonsin och bortskalat för bunkerkostnad per teu – uppskattad till ca USD 300/teu – så får vi fraktköpare tillbaka ca USD 56/teu som tack för att man får skeppa lasten. Så kan det inte fortsätta, men ingen tycks ha lösningen på detta ’chicken-race’.
Läget är ytterst allvarligt och redan i mars kunde jag skönja i min kristallkula att problemen hopade sig. Man måste få bukt med överkapaciteten och det gör man i detta läge bara på två sätt – antingen kommer man överens om en uppläggnings plan och/eller lämnar man tillbaka så snart certepartierna tillåter (och i vissa fall kanske innan) charterfartyg som tillsammans kan utgöra bortåt 50% av disponibel totalkapacitet.
Men kan man komma överens? Mitt i alla mega-ships som nu varven levererar i en stilla eller något fallande marknad, går Maersk och beställer 11+ 6 något förstorade Triple-E:s! Av många uppfattad som en ren provokation.
År 2018 förväntas 2M (Maersk/MSC) ha 51 mega-stora fartyg som alla skall gå i asien-farten då inga andra områden kan komma ifråga inom överskådlig tid. Den totala marknaden Asien-Nordeuropa har i god marknad ca 15 miljoner teu. Dessa fartyg behöver 70 dygns rundresa och då klarar man 5 rundresor per år eller 2,5 enkelresor till nordeuropa. Den nominella teu-kapaciteten för dessa 51 fartyg är 970.000 teu (ca en månadsvolym i traden). De 51 fartygen sopar således med sig 2,5 miljoner teu (om fulla, vilket de aldrig blir) utan vi laborerar med 75% intag eller 1,8 miljoner. 2M lämnar således 13 miljoner teu åt de övriga 16/17 aktörerna att slåss om – ca 790.000 teu per linje. Lågt räknat betyder det ca 150 fartyg som på 2,5 enkelresor till nordeuropa ger dem 60 fartyg (150 ./. 2,5 ) med ca 5.300 teu last.
Vem är nöjd med ett sådant utfall – max 50% intag per fartyg, de flesta nu över 14.000 teu. Nej, någon vänskaplig överenskommelse ligger långt borta och det blir huggsexa på marknaden med låga frakter och det kommer att kosta existensen i traden för några av dem. Jag återupprepar, det blir stora omkastningar i allianser och nya konstellationer. Japanerna går sin väg, APL/OOCL blir kanske ett bolag. Nymornade araber med stora beställningar (UASC) och CMA-CGM finner varandra och drar med sig CSCL och någon ’runner-up’ till. Hanjin får stora problem och är nog den som får ge upp först. Detta kan ske redan i år! Israelerna har redan insett läget och går nu enbart Asien/USA. Tyskarna som var ämnade för varandra har skaffat sig var sin chilenare och ser kanske ett samarbete där evtl CMA-CGM får plats med UASC och CSCL – megastort!
Och på parkett sitter Maersk – som nog snart blir stand-alone’ igen för att serviceskillnaden gör 2M omöjlig – och räknar miljarder som kanske inte finns 😛 – utan skyfflas inom gruppen där det bäst behövs – och gör resten gröna i ’facet’ av avund och har drivit alla i fördärvet (med sin hårda fokus på bränslebesparing 18.000 contra 13.000 teu) som ingen ännu sett redovisad på grund av att inget fartyg gått fullastat vilket var en förutsättning.
Time will tell – men läget är än en gång mycket allvarligt.