I år har vi publicerat två större reportage om bil- och passagerarfärjor. De är fartyg som representerar varsin era inom färjetrafiken på norra Östersjön, men ändå har mycket gemensamt. Framför allt har de kommit med någonting helt nytt.
Det ena fartyget är ultramoderna Viking Grace, som levererades av STX Finland i Åbo i januari i år. Jag vågar påstår att hon är det första färjenybygget på 23 år på norra Östersjön där det finns ett verkligt nytänkande bakom hela designen. Detta reportage publicerades i Sjöfartstidningen i vintras, kort efter leveransen.
Det andra fartyget är Silja Serenade – och förstås den identiska tvillingsystern Silja Symphony – de mest speciella och nyskapande färjor som någonsin byggts för traden Sverige–Finland. Silja Serenade och Silja Symphony levererades 1990 respektive 1991 av samma varv som Viking Grace, men på den tiden hette varvet Masa-Yards. Reportaget om Silja-systrarna publiceras i det kommande novembernumret av Sjöfartstidningen.
Varför skriva om fartyg som är 23 respektive 22 år gamla?
Därför att jag tycker att de fortfarande är intressanta och aktuella. När jag i höstas efter många år återupplivade min bekantskap med Silja Serenade och Silja Symphony var det fantastiskt att se hur bra ett väl planerat och väl byggt fartyg fortfarande fungerar. De är dessutom arbetsplatser som personalen verkar trivas på. Det finns fortfarande folk kvar som har varit med ända från början.
Det är nu 23 år sedan leveransen av Silja Serenade. Sedan dess och ända fram till leveransen av Viking Grace har det egentligen inte kommit något verkligt revolutionerande färjenybygge på Ålands hav.
Annat var det på 1980-talet, taxfree-färjesjöfartens guldålder på norra Östersjön. Den skattefria försäljningen blomstrade, vinstmarginalen av den var nästan sagolik och nya färjor introducerades nästan årligen. En del av ekvationen var att sälja bort äldre tonnage till ett bra pris. Färjorna hade ofta inte varit i trafik mer än cirka tio år. Det fanns en betydande andrahandsmarknad för de väl planerade kvalitetsbyggena.
Silja Serenade och Kalypso under byggnad sida vid sida i nybyggnadsdockan i Åbo. Bilden är tagen den 27 augusti 1989 då den sjösättningsklara Kalypso döptes.
De färjor som introducerades i mitten av 1980-talet hade väldigt mycket nytt att erbjuda. Jämfört med 1970-talets skapelser hade de betydligt högre komfort. Bland annat gjordes enorma framsteg i ljudisoleringen i hytterna tack vare modultillverkning. Vidare fanns ett större utbud av aktiviteter och nöjen ombord. Färjorna blev större och större samtidigt som rekreationsbaserat resande svarade för en allt större andel av det totala resandet. Det var då som begreppet ”kryssningsfärja” började breda ut sig.
På den tiden var det färjorna på Ålands hav som inspirerade kryssningsrederier runt om i världen. Många innovationer och inredningslösningar från färjetrafiken anpassades till den internationella kryssningstrafiken. Finland, Åland och Sverige var en knutpunkt för detta kunnande. Här fanns rederierna, här fanns underleverantörerna, här fanns konstruktörerna och här fanns varven.
Minst lika viktigt var att här fanns – och finns fortfarande – ett otroligt starkt operativt kunnande. Det gällde att upprätthålla en volymdriven och storskalig färjeindustri i ett område med ett litet befolkningsunderlag och ett eländigt klimat. Nyckelordet var förstås den skattefria försäljningen ombord. Hög beskattning och monopoliserad försäljning av alkohol i både Sverige och Finland spelade färjerederierna i händerna. Ute till havs gällde andra regler – rederierna kallade dem ”förmånliga sjöpriser” i sin marknadsföring.
Silja Serenade anländer för första gången till Stockholm den 17 november 1990.
Höjdpunkten för 1980-talets färjekunnande presenterades 1990 med den fulländade kryssningsfärjan Silja Serenade. Tillsammans med systern Silja Symphony från 1991 tog de nog hela marknaden med storm. Det nya med fartygen var mångfalden av olika valmöjligheter ombord och så förstås promenaden – den 140 meter långa gågatan mitt inne i fartyget.
Med 1990-talet kom en ekonomisk nedgång, som drabbade Finland och Sverige hårt. Samtidigt blev ett EU-medlemskap aktuellt. Snart gick det upp för rederierna att taxfree-försäljningen var utrotningshotad. Det fanns inte längre samma obegränsade tro på tillväxtpotentialen inom färjetrafiken över Ålands hav. Det blev minst sagt glest mellan nybyggnadsprojekten i Finlandstrafiken.
När man började planera Viking Grace utgick man från ett tomt papper och brainstormade förutsättningslöst. Givetvis har miljöbiten, och i synnerhet då maskineriet med LNG-drift, stulit en stor del av showen vad gäller Viking Grace, men fartyget är också arkitektoniskt intressant och nyskapande. Det är modernt och saknar de utpräglade maritima attributen i inredningen som kännetecknat de flesta färjor hittills.
Intressant är att det team som började planera Silja Serenade i mitten av 1980-talet anlitade arkitekter som inte hade någon som helst fartygserfarenhet från tidigare för att skapa något nytt. Det var då promenaden kom in i bilden, inspirerad av det som var på gång inom landbaserad arkitektur.
Historien upprepades i Viking Grace. Den arkitektbyrå som fick uppdraget att inreda fartyget hade heller ingen tidigare erfarenhet av fartyg och tänkande var just så fördomsfritt som det kan bli när inga stolta maritima traditioner pressar på.
Silja Serenade och Silja Symphony kommer under 2014 att uppgraderas för sammanlagt över EUR 20 miljoner. Det betyder att dessa kvalitetsbyggen sannolikt finns kvar på sin ursprungliga linje flera år till.
Ett kvalitetsbygge av högsta klass är också Viking Grace, så det är inte alls osannolikt att hon kommer att vara fortsättningsvis populär och ha en trogen kundkrets år 2036, när hon är lika gammal som Silja Serenade är idag. Vi har givetvis ingen aning om hur världen ser ut om drygt 20 år, men fartyget är i alla fall planerat och byggt för att hålla länge.