Båtkyrkogården på Tjurkö i Karlskrona skärgård.

Fotograf: Christopher Kullenberg Rothvall

Ett okänt fartygsöde är löst

Det är något speciellt med att jaga efter ett fartygs historia, framförallt när det handlar om öden som få andra tycks känna till. I det senaste numret av Sjöfartstidningen (nummer 9/2021) har vi ett reportage från båtkyrkogården på Tjurkö i Karlskrona, en plats där tiden stannat. Här ligger bland annat de båda ångsluparna Trossö och Carl, fartyg som förfallit på platsen sedan 1970-talet och som båda har en spännande historia. 

Precis i vattenbrynet ligger ytterligare två fartyg som rostat sönder mer eller mindre helt. Det ena fartyget liknar ett fiskefartyg med okänd historia och det andra är en militärbåt, även det fartyget med en okänd historia. Efter mitt besök på platsen började jag gräva lite för att försöka få reda på mer om de båda fartygen. Jag misslyckades i fallet med fiskebåten, men hade bättre tur i fallet med militärbåten.

Efter kontakt med Varvshistoriska föreningen i Karlskrona framkom att det hela handlade om en av Kustartilleriets så kallade TpbS-båtar, vilket står för Transportbåt Större, med nummer 229. Det var en fartygstyp som populärt kallades för 200-båt och som användes för att transportera trupp och materiel i kustnära uppdrag. Båten kan bära 40 stridsutrustade soldater och har stävportar för landstigning. Hastigheten kan uppgå till 20 knop. Under 1990-talet ersättes 200-båten av Stridsbåt 90H och Stridsbåt 90E.

När det kommer till båt 229 fick jag i mitt sökande kontakt med Johan Melin som gjorde sin värnplikt vid Karlskrona kustartilleriregemente i slutet av 1980-talet. I ett mail till mig berättade han hela historien om fartygets öde, en berättelse som är värd att återge med hans egna ord nedan:

TbbS 229 ligger till höger. Mer än halva vraket ligger under vatten. Foto: Christopher Kullenberg Rothvall

TpbS 229, som i grunden tillhört SK/KA1, utrangerades i mitten på 1980-talet då den gjort god tjänst i närmare 30 år. 229 kom sedan att användas som skjutmål för Kustartilleriets rörliga KA-bataljon. Undertecknad gjorde min värnplikt på KA 2 Muldivision 1987-88 och under GKÖ augusti 1988 så genomfördes en skjutning med KA-batteriet med skarp sjömålsgranat mot 229 som låg uppankrad utanför skjutfältet på Ravlunda utanför Kivik. Efter två fullträffar gick hon till botten. Då kom order till den likaledes slutövande muldivisionen (14:e) att bärga vraket av 229. Det blev en styv uppgift för divisionens mindykare att med skotthålspluggar plugga igen de många splitterhål av varierande storlek, som skrovet försetts med efter träffarna. Efter det pågick ett omfattande arbete med få ombord lyftsäckar som kunde fyllas med luft från Minutläggaren Öresund (Mul18). Undertecknad som då var båtchef på Minarbetsbåt 509 körde skytteltrafik mellan Kivik och bärgningsplatsen med lyftsäckar som hämtades från olika mobförråd i Skåne. Det krävdes lyftsäckar med motsvarande nära 30 tons flytkraft för att få 229 att lämna botten, jag minns särskilt att i sluttampen av lyftet även ett antal kulfendrar från minutläggaren fick användas för att hjälpa till de sista metrarna från det bottenläge på dryga 15 meter som hon låg på.

Efter det att hon kommit till ytan gjordes hon fast på minutläggarens babordssida och länsning påbörjades med ett antal DEL och TVE samtidigt som en långsam färd mot Åhus hamn påbörjades. Väl framme i Åhus lyftes 229 upp på kajen med hjälp av hamnens kranar.

Under det påföljande året låg 229 i Åhus och alla splitterhål lagades så att hon blev tät. Sent på hösten 1989 fick jag som flaggkadett uppgift att hämta 229 från Åhus och bogsera/puffa henne till Garnisonsverkstaden på Rosenholm i Karlskrona. Den resan tog nära ett dygn, då vi tvingades köra henne fastknuten i sidan på en annan 200-båt (274) då det svårt sargade skrovet av 229 inte var särskilt följsamt som bogserat.

Efter ytterligare dryga året fick jag ånyo uppgift att flytta 229 från Rosenholm till hennes nuvarande plats på båtkyrkogården på Tjurkö. Jag minns tyvärr inte turerna kring försäljningen men att hon fortfarande ligger, om än svårt sönderrostad, på samma plats, där jag en gång la henne hösten 1990.

/Johan Melin

Kommentarer

  • Bo Hansson

    Jag lag pa MUL divisionen 1962-63. Fartygs numeret var 207 om jag mins ratt. Vi korde runt kusten i Blekinge bade dag ock natt ock vi (2 man) bodde onbord i akter cabinen. Jag var tillsammans med en Krister Kullenberg fran Malmo. Fick lift i hans Volvo Amason nar vi akte hem till Mamlo.
    Goda minnen.

  • KJS 83-84

    Att det är en 200-båt syns tydligt på de två luckorna i fören. Bakom dessa stod hela kustjägarplutonen beredd att hoppa iland vid våldsam landstigning. Det hela gick till så att fartyget körde i full fart mot land. Vid ungefär en till en halv båtlängd kvar slog båtchefen back. När fören träffade stranden, klippan eller vad som det kunde vara öppnades luckorna och den 40 man starka kustjägarplutonen sprang ut. Det tog normalt 7-8 sekunder innan alla var ute. Retardationen var en stark bidragande orsak till den snabba avlastningen. Plutonen spreds sedan i en solfjäder för att säkra närområdet. Hade båtchefen tajmat det hela rätt så var han på väg bakåt när sista gubben satte foten på backen, förhoppningsvis torrskodd.
    När en båt var avlastad så kom nästa in. Alternativt så åkte tre båtar i bredd med tre kustjägarplutoner. Den fjärde plutonen, granatkastarplutonen, befann sig då på en annan ö några kilometer iväg och lobbade in granater. Om allt gick perfekt till så landsteg man från 200-båtarna någon sekund efter att sista granatlaget träffat landstigningsytan. Det har tyvärr inträffat att någon båt gjort landstigning innan sista granaten landat, med personskador som följd.
    Våldsam landstigning var bland det häftigaste vi gjorde. En riktig adrenalinkick. Gissar att fallskärmsjägarna hade samma känsla i luften.

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.