Rikard Engström,
ordförande Sjöfartsportföljen
När jag tillträdde som infrastrukturminister 2017 kunde jag inte låta bli att reflektera över vilken tillbakadragen roll sjöfarten hade inom svensk transportpolitik. En näring som skeppar ut 90 procent av vår export och som är helt avgörande för utvecklingen av ett hållbart godstransportsystem borde rimligtvis få ett helt annat utrymme, inte bara i samhällsdebatten utan även i regeringens prioriteringar. Därför blev satsningarna på sjöfarten en viktig del i den transportpolitik som utformades under mina år som statsråd – med stöd av både departement och myndigheter, men inte minst också tillsammans med näringen. Sjöfarten har betydande potential, men också tuffa utmaningar. Så åtgärdslistan och även önskelistan var lång, och även om mycket återstår så betade jag av en hel del under åren som följde. Och min förhoppning är att min efterträdare också prioriterar sjöfarten – det råder ju numera rätt bred enighet om vikten av att satsa på sjöfarten.
Förenklat skulle man kunna säga att vi dubblerade forskningsanslagen som Trafikverkets sjöfartsportfölj hanterar och flerdubblade de statliga investeringarna i sjöfarten – med djupare och bredare farleder i Göteborg, Luleå och slussarna i Trollhättan. Dessa avgörande investeringar tillsammans med beslutet att investera i nya isbrytare blev kanske de mest uppmärksammade besluten. Det var viktiga besked, och innebar att investeringarna i sjöfarten fick en större del i den nationella infrastrukturplanen än någonsin tidigare. Och forskningsprioriteringen har bidragit till att svensk sjöfart nu går i täten för hållbara transporter – med elektrifiering, biodrivmedel och segelsatsningar tar vi både ansvar för vår egen sjöfart, men visar också att omställningen både är möjlig och kan skapa nya jobb inom sjöfarten.
Samtidigt tror jag att det strategiska arbetet med att lyfta in sjöfarten i godstransportpolitiken har varit viktigast på sikt – att systematiskt stärka möjligheterna till överflyttning av gods till sjöfarten, både med ökad kunskap men också genom olika former av ekonomiska incitament, exempelvis ekobonussystemet. Och jag är särskilt nöjd med inrättandet av en nationell samordnare för inrikes sjöfart och närsjöfart – där en mängd processer påbörjades som fick hamnägare, rederier, transportköpare och andra aktörer att utveckla sitt samarbete. Sverige är ett litet exportberoende industriland och våra framgångar bygger på att vi utvecklar smarta produktionssystem, har kortare beslutsvägar och kompenserar långa avstånd med effektivare transportsystem – därför blir samverkan och gemensamma logistiklösningar mellan alla trafikslag helt avgörande. I godstransportrådet som jag instiftade arbetade vi med att öka intermodaliteten – förmågan att arbeta med alla trafikslag – och jag är övertygad om att det arbetssättet har bidragit till att synliggöra och stärka sjöfarten.
Men jag blev förvånad när jag som statsråd bjöd in alla Sveriges 54 hamnar till ett nationellt hamnmöte och fick konstatera att det var första gången det hade skett. Ska vi utveckla och utnyttja sjöfartens potential har ju hamnarna en central roll, de måste i ökad utsträckning bli noder och aktörer i transportsystemet, snarare än enbart platser för av- och pålastning. Och jag tycker det är glädjande att se hur samverkan nu ökar mellan hamnarna, och hur bra ledare inom både sjöfarten och i våra hamnar tar initiativ som bryter ny mark.
Svensk sjöfart hämtar sig nu efter pandemin – den slog hårt mot framför allt passagerartrafiken, men fick indirekta konsekvenser för all sjöfart på många sätt. Stödet vi gav i form av ökat sjöfartsstöd, nya regler och kreditmöjligheter var viktiga för att upprätthålla verksamheten – men när nu pandemin klingat av krävs både nya investeringar och nya initiativ för att utveckla sjöfarten vidare. Nya drivlinor för att skapa hållbar sjöfart, förbättrade arbetsvillkor för att locka killar och tjejer till sjöfarten och klara kompetensförsörjningen, förbättrat avgiftssystem för att stärka inrikes sjöfart och därmed avlasta övriga transportsystemet – min lista är lång, för även om jag tyckte vi gjorde mycket, så finns det alltid mer att göra och nya utmaningar. Det jag tar med mig är alla fantastiska besök, det varma mottagandet, alla stimulerande samtal och inte minst inspirerande att se det otroliga ansvarstagandet som finns inom sjöfarten – hos redare och hamnarbetare, hos besättningar och sjöfartens organisationer och många mer. Ni är så mycket viktigare för Sverige än ni tror.
Tack för roliga år – vi ses på barrikaderna!
Tomas Eneroth,
riksdagsledamot och tidigare infrastrukturminister (S)
Kommentarer
rolf b bertilson
Well, Tomas Eneroth gjorde mycketför svensk sjöfart men någon översyn av tonnageskatten kom inte till. Och, inte för att ministern skall göra allt men nog borde han intresserat sig mer för den containerpendel som ett tysk rederi startade mellan Norvik och Västerås men som bara höll en resa! Nog kunde departementet intresserat sig lite mer för detta så viktiga försök och där Sjöfartsverket ställde upp på ett enastående sätt och såg till att den nödvändiga inlandsfarled innanför Landsort kom till för att trafiken skulle kunna bedrivas med den typ av fartyg som körde den första – och enda resan. Sorgligt att den inte fick växa. Det är nu upp till den nye samordnaren at ta tag i frågan och se till så att det blir ett andra försök med permanenta resor som följd. Det behövs en mindre statlig insats för att få igång det hela. Borde kunna ske under 2023!
Artikeln är stängd för fler kommentarer