CES-mässan som precis startat i Las Vegas är alltid vansinnigt spännande och det som visas där påverkar oss oftast, vare sig vi vill eller inte. Kanske mest som privatpersoner men även inom yrket. För sjöfartens del är det långa eftersläpningar men förr eller senare händer det.

Nu blir trenden, som hållit på ett tag, extra tydlig när tech- och bilföretagen går ihop i fusioner, som tidigare bedömts osannolika och ibland kanske aningen meningslösa.

På bilmässan förra hösten syntes stora elektronikföretag och nu på CES tar bilindustrin upp 25 % av ytan! Vad betyder det och vilken utveckling för det med sig? Ingen vet exakt hur det här kommer att utveckla sig, men att kommande bilgenerationer inte blir som förr kan vi nog lugnt räkna med. Det var inte många år sedan de stora bildrakarna skrattade åt Elon Musk och Tesla men de leendena har numera stelnat.

Minns tillbaka hur mobiltelefonin såg ut strax efter millennieskiftet, sisådär 2003-2004. Nallen ringde vi med och kanske lite SMS, Nokia hade 50 % av världsmarknaden. Jag tror inte ens Steve Jobs insåg hur fort hela spelplanen skulle ritas om 2007, till där vi är idag. Behoven har ändrat skepnad och dagens generation ”the Millennials” tänker annorlunda än gårdagens. För dem har till exempel Kurt Cobain alltid varit död…

Bilen ser vi fortfarande med metallic, coola fälgar, 0-100 på några sekunder och läderklädsel som viktiga attribut, men kommer iPad-kidsen att ha de värderingarna? Tror inte det. Se filmen ”En man som heter Ove” så fattar ni! De har andra behov och det har de listiga företagen Apple, Microsoft och Google fattat. De satsar nu stort på bilmarknaden och siktar bland annat på att smälta ihop uppkopplingen och internet of things med mobiliteten som bilen erbjuder. Samtidigt tränger sig delnings- och den cirkulära ekonomin in i samhället, läs Uber och Air BnB.

Som om inte det räcker för att skaka om oss så har vi Volvos breda satsning i Göteborg på självkörande bilar, och de är näppeligen allena utan fler söker de spåren. Mina gamla kaptensceller mäktar inte bända huvudet runt framtiden men kartan kommer att ritas om och det rejält. Jag skrev lite om autonoma skepp för ett tag sedan vilket fick många att kasta sig in i debatten. Fastän jag själv kanske är en smula betänksam mot en sådan utveckling så vill jag inte hålla det för otroligt att innan jag lämnar in benhögen och tackar för lånet, så är det en vanlig syn väster om Vinga.

Det skulle förvåna mig storligen om inte tekniskt ansvariga på ledande rederier redan har börjat fundera i dessa banor. Det går inte att undvika att reflektera över när Google kommer med open sea maps med körinstruktioner för fartyg på samma sätt som man idag med sin bil hittar fram till hotell, flygplatser med mera genom att bara skriva in adressen i sök-fönstret. I bilen räknar manicken ut och pratar med en när det är dags att svänga. Kanske inte alltid den smartaste vägen men det funkar ju. Och steget till att låta rösten tala om för mig när det är dags att svänga till att man kopplar rösten till ratten kan ju inte vara så långt borta?

Om man lägger in fartygets alla statiska och dynamiska värden, GPS har ”läget” under kontroll, och knappar in nästa Port of Call, borde det då inte vara tämligen basic att med digitala sjömätningar kunna få en hyfsad dator med listiga algoritmer att lägga ut rutten. Som är säker dessutom. Eller som kollega Fredrik brukar säga ”Hur svårt kan det va!!”  

Kollega Fredrik

 

Ja varför inte? Om flygplan, tåg och bilar kan manövreras utan omedelbar mänsklig hand så varför skulle inte fartyg under vissa förutsättningar och fartområden kunna hanteras på annat sätt än som plägas idag? 

Det pratas, inte helt sällan aggressivt, om den navigerande nautikern versus den övervakande nautikern. Men när autopiloten blev hyggligt pålitlig, GPS och ECDIS kom ombord, så har karaktären på bryggtjänsten ändrats rejält sen vi gubbar måst ha HO 249 under armen för att ta ner stjärnorna. I princip är väl nautikern idag mer systemövervakande än handfast navigatör? Att flytta över de uppgifterna till remota platser ligger väl då nära till hands.

Förr var navigeringen huvudämnet för styrmans- och kaptensklasserna men idag vet jag inte om just det lockar särskilt mycket. Hur skall man då få ungdomen att längta till sjöss? Jag nämnde i en tidigare blogg hur man skulle göra jobbet mer attraktivt ombord. Men frågan kanske är felställd. Varför skall vi locka unga duktiga människor till sjöss? Om de kan sköta samma jobb från en uppkopplad dator iland kan de hantera multipla enheter och ha dubbelt så roligt! Samtidigt som de kan hämta ungarna på dagis, se Makrillarna få stryk av Bajen och ta en öl med polarna efteråt.

Utvecklingen går framåt och det är bara att hacka i sig och hänga på. Klamra sig fast vid hur det var förr lönar sig illa, då blir man rökt likt Facits räknemaskiner. Känner mig väldigt priviligierad som hann uppleva att tvingas förlita sig på stjärnfixen i gryningen och att ibland få ligga flera dagar i hamn. Stuveriet gick hem över helgen, vindarna var ljumma och landgångsskjortan nyvaskad. Vågar inte lägga till det sista, för idag är det inte helt pk…

En bild från tiden då fartygen låg i hamn (men vilken hamn?)