Att det finns jobb i massor och möjligheterna är oändliga pratades det om när jag började studera. Problemen började dock redan under utbildningen, det fanns dåligt med praktikplatser. Detta löstes genom att sänka kraven på vad en godkänd praktikplats var. Efter examen började jag jobba som matros på tidigare praktikplats, under tiden sökte jag styrmansjobb högt och lågt(dock inte kryssningsrederier eftersom jag inte är särskilt stark på kundbemötande) till sist erbjöds vikariat hos ett annat rederi. Vikariaten kom och gick, men någon fast tjänst kom aldrig. Att leva med studieskulder och inte veta hur det blir med jobb och sitta och vänta på att bli inkallad gjorde att livet inte riktigt kunde starta. Efter två år erbjöds jag fast tjänst iland. Den tog jag och tryggheten gjorde att man kunde börja ordna livet. Att man matas med att det alltid finns jobb och man är eftertraktad för att sedan möta en verklighet av osäkerhet och ständig stress över arbete var inget jag räknat med. Jag höll ut i två år och levde i illusionen att jag nog skulle få göra min karriär till sjöss, men verkligheten kom emot och drömmen fick dö. Idag är vi tre från samma klass och sammanlagt 6 st som jobbat på samma ställe. Vi har alla kommit dit av samma anledning och att gå ut till sjöss igen är ingen intresserad av(tre av dessa är tjejer, som anger att osäkerheten kring jobb och att vara borta längre perioder gör att de inte tycker sjölivet är attraktivt) Sen kommer den andra aspekten in. Många av de jag känner som är ute och seglar har stora svårigheter att skapa ett ”vanligt” liv. Många av dem verkar vara deprimerade när de är hemma. Depressionen verkar vara kollad till att det är väldigt få som är i stabila förhållanden. Att de inte får livet på hemmaplan att bli som ”alla andra”. De partners de träffar har svårt med frånvaron och att förhållandena aldrig hinner sätta sig innan det är dags att åka igen. Den moderna människan har inte samma tålamod som det var förr? Självmedicinering med alkohol är vanligt. Jag har försökt ta upp det med några närmare vänner, men det blir snabbt en försvarsdiskussion och ett försvarande av att det inte är att ett problem med att dricka ett par öl varje kväll. Hur blir stämningen då ute på fartygen när dessa människor sedan hamnar på jobb? Psykiska ohälsan bland sjömän är hög, och med denna kommer problemen med stämningen ombord. De sjömanshistorier som väckte mitt intresse för yrket är borta sedan länge. Samhället i stort har förändrats. Att locka människor till ett yrke där det är svårt att göra karriär, svårigheter att träffa en stabil partner, psykisk ohälsa, fartyg som inreds billigt är nog svårt. Lönen ska väl täcka de uppoffringar man gör, men gör den verkligen det? När människor frågar mig om att utbilda sig till sjöbefäl pga att de har hört om jobbtillfällen och äventyr avråder jag dem starkt. Om man är redo att slåss för att få jobb, vikariera mycket, vara borta mycket, jobba hårt, möta svårigheterna med att skapa ett ”vanligt” liv hemma till en lön som inte kommer göra dem rika någonstans så visst. De som pratar om resa och äventyr brukar jag hänvisa till att åka på semester. Det är sorgligt och jag är kanske hård och bitter, men jag ser faktiskt inte meningen med att man ska sätta sig i skolbänken i 4,5 år och dra på sig stora studieskulder. Jag tycker även sjöfartsnäringen ska sluta säga att det är brist och behövs fler. Det är helt enkelt inte sant. Om behovet vore så stort borde man som sagt undersöka var de med examen befinner sig ett par år efter avslutad utbildningen, utifrån mina erfarenheter finns majoriteten iland. Då borde sjönäringen försöka motivera oss att få tillbaka våra papper och söka oss tillbaka ut, men det gör man inte. Varför gör man inte det? Det vore väl bättre, billigare och snabbare? Antagligen för att vi som gått iland tröttnat på sjölivet och vi vet att näringen ljuger så det står ut genom öronen. Man vill ha massa utbildade människor till platser som inte existerar så lönen kan vara så låg som möjligt. Näringen söker seniorbefäl, men hur ska man bli seniorbefäl nära alla juniorbefäl är TAP? Ska man då söka sig till andra för att få ut sina papper och sen i ren plikt söka sig till svenskflaggade fartyg?
Förlåt om det blev bittert och hårt. Men jag är nog besviken över studieskulder och att jobben aldrig fanns, att näringslivet lägger ansvaret för en avbruten sjökarriär läggs på enskilda personer och att man från näringslivet bara skriker på saker utan att göra minsta lilla för att ta hand om och vårda de som utbildats. Slutligen tycker jag att svenska utbildningar bör minska. det kostar samhället pengar, privatpersoner pengar och rederierna kan flagga sina fartyg med annan flagg. Ekonomin är främsta vapnet för redarna och då ska man inte anställa dyra svenskar. En besättning från valfritt land kostar mycket mindre och gör arbetet lika bra. När de inte funkar lika bra har redarna ändå gjort en ekonomisk vinst så kvartalsrapporterna ser ändå bättre ut.

Började jobba som maskinist efter fullföljda studier 2003. Fick två vikariat på ett svenskt tankersrederi. Sedan var det stopp. Fick söka mig till cruising båtar. Det var absolut enda vägen för att få seglingstid. När jag fick ut mina 1:e maskinist certifikat så började jag snegla på jobb inom offshore. Tog steget från cruising till offshore 2008.Har jobbat inom offshore sedan dess. Lön och villkor är acceptabla inom den norska sjöfarten. Dessvärre så pågår en hetsjakt från skattemyndigheten på svenska sjömän som jobbar inom offshore. Vi som jobbar inom offshore jobbar där pga att det finns inte så mycket annat att välja på. Sedan är offshore på Nordsjön en tuff utmaning för dess sjömän. Senaste fyra veckorna jag var ombord så var det allt mellan kuling till full storm. Jag har ”sjöben” och aldrig varit sjösjuk men får problem med störd sömn vilken går ut över hälsan. Behandlas just nu för magsår.
Att försöka locka över ungdomar till en utbildning som inte ger några jobb anser jag vara bortkastade pengar både för studenter och svenska staten.
Till syvende och sist så ligger ansvaret på rederierna och fackförbunden. Dessa har valt att ”släppa in” TAP’-personal som tagit över eftertraktade juniorställningar som är ett absolut måste för nyutbildade svenska sjömän. Det måste kännas som ett slag i ansiktet för färska maskinister och styrmän att erbjudas jobb som motorman respektive matros. Dessa jobb kan inte räknas in som giltig fartstid. Därför för dessa aldrig chansen att avancera till 1:e maskinister och sedan vidare till Teknisk Chef.
Så det är mycket som måste förändras och det är rederierna som har det absolut största ansvaret: De måste garantera och säkerställa att nyutbildade/tidigare utbildade garanteras jobb till ställningar de är utbildade till. Dessutom måste lönerna höjas så de ligger i nivå med de som betalas av norska rederier. Jag läste årets tarrifavtal för svenska Tekniska Chefer. Blev chockad över de låga lönerna. En Teknisk Chef har med 18 års erfarenhet 52000 SEK brutto. På norska rederier så har en 1:e maskinist en ingångslön som ligger på denna nivån.
Även fackförbund borde ta sitt ansvar med uppföljning av TAP-personal och prioritera att prioritera svenska sjömän.
Om en ungdom ger mig frågan om jag rekommenderar en satsning på sjöfartsutbildning så bli svaret dessvärre NEJ!!