De transportpolitiska målen har legat fast sedan 2009. Mål brukar förknippas med målgång eller i alla fall kraftfulla åtgärder för att försöka nå målet. Det övergripande målet är att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgarna och näringslivet i hela landet. Därtill finns det funktions- och hänsynsmål rörande tillgänglighet, säkerhet, miljö och hälsa.
Överflyttning till sjöfart lyfts ofta fram som centralt för att nå målen. I januari gjorde statsminister Stefan Löfven det i regeringsförklaringen. Regeringens godstransportstrategi och de regeringsuppdrag som nu ligger på trafikmyndigheterna har överflyttning som tema. Det är förstås bra. Det är en dellösning på en av samhällets stora utmaningar – flödena av gods och passagerare kommer att öka betydligt de närmaste decennierna. Trängsel, olyckor och kostnader för ny och underhåll av befintlig infrastruktur kommer att flerfaldigas från dagens nivåer. Business as usual avseende trafikslagsanvändningen kommer att leda käpprätt åt … Transportsystemet måste helt enkelt ställas om. Politiken måste omgående vidta åtgärder så att tillkommande volymer i så stor utsträckning som möjligt direkt hamnar på sjöfart och inte först på land för att sedan, förhoppningsvis, flyttas över.
Men om politiken så gärna vill – varför sker då inte överflyttning där så är möjligt? Det är dessvärre enkelt. Transportköpare lever precis som du och jag i en ekonomiskt styrd verklighet. När kostnaderna för att använda sjöfart är för höga väljer man alternativen.
Om politiken vill, jag menar faktiskt VILL, och inte bara säger vad man förväntas säga så måste man tänka om i åtminstone två avseenden och gå från ord till handling: Sjöfartsverkets avgiftshöjningar må vara nödvändiga för verkets ekonomi men de motverkar de facto de transportpolitiska målen och utvecklingen mot det hållbara samhället. Min uppmaning till politiken är att, inom ramen för den Nationella infrastrukturplanen, lägga in en delfinansiering av Sjöfartsverket. Planen uppgår till ca 60 miljarder per år för åren 2018–2029. Av dessa läggs i dag 0,8 procent till sjöfartens infrastruktur. Mitt förslag är att framgent öronmärka 1 procent av planens medel till finansiering av isbrytning och farledsavgifter!
Sätt ökat fokus på hamnarna så att dessa, vid överskott, inte blir en allmän finansieringskälla för kommunal verksamhet. Genom att inte bara ta betalt för det som kommer vattenvägen till hamnen utan också det som kommer i t ex lastbilar kan den ekonomiska basen stärkas. Ge därtill hamnarna goda förutsättningar från statens sida och använd det faktum att de av EU utpekade så kallade core- och comprehensive-hamnarna kan ges en särställning som motsvaras av särkrav. Ökad effektivitet och minskade kostnader är nödvändiga.
Med dessa förändringar skulle inrikes och närsjöfarten kunna öka dramatiskt på kort tid. Kapaciteten finns där!
Denna text publicerades först i Sjöfartstidningen nr 02/2019