Det ordnades en välbesökt maskinistdag i Ålands sjöfartsmuseum senaste lördag. Ett hundratal skruvare och pulare med diesel i blodet kom för att prata och minnas de tider som flytt. När det gäller sjöfart är det annars ett faktum att efter själva redarna är det däcksarna och deras befäl som syns mest i det offentliga. Det kan jag tycka är djupt orättvist för utan alla dessa maskinister skulle sjöfarten inte gå en enda kabellängd. Det var därför fascinerande att sitta och lyssna på alla dessa berättelser från verklighetens maskinrum.

I panelen satt under moderatorn Heidi Viktorssons ledning pensionerade maskincheferna Lars-Erik Eriksson (Cinderella med mera), Ole Ginman (Gustaf Erikson och många andra) samt Bo Torstensson (Viking Line etc). Bara de tre representerar hundra års erfarenhet. I bänkarna i det fyllda auditoriet satt några tusen år till.

Det kom att handla om maskiner, linjesköna fartyg, kolvhalningar, Burmeister & Wain, Doxford (som fanns på nybyggda tankern Bonny och ”gick tyst, nästan som en ångmaskin”), kylfartyg och mycket mer. Det var en högtidsstund för den shippingintresserade.

Bland annat fick vi höra om det första nybyggda kylfartyget Fiskö (Gustaf Erikson) som senare skulle köra hela jorden runt med sina 650 hästkrafter, så gott som helt utan allvarligare missöden.

Vi fick också höra maskinchefen Ole Ginman berätta om bygget av Finland första rorofartyg, Granö som lämnade Nystad i oktober år 1972.

– Första gången jag såg henne var vintern 1971. Då bestod hon av plåtar som låg i snön på varvsområdet…

Från det var Ginman med hela vägen tills Granö låg där i all sin prakt och började sin trafik mellan Finland och kontinenten.Ole Ginman skulle komma att tillbringa tolv år som chief på Granö och kunde fartyget och dess dubbla Pielstick på 9.000 hästar som sin egen ficka. Hon lär än i denna dag vara i trafik, i Indonesien.

– Och ja, det skulle vara roligt att se henne igen, avslutar Ginman.

Historierna löste av varandra. Lasse Eriksson berättade om när han åkte buss en hel natt i Turkiet för att komma fram till det upphuggningsvarv som blev första Marellas slutliga förtöjningsplats.

– Tyvärr kom jag fram lite för sent. Allt som fanns var var de kännspaka gröna pumparna som fanns i maskin.

Tore Johansson berättade om färden över Atlanten när man tvingades gå med en brusten vevaxel och många skrattade åt minnet av sjösättningen av Viking Sally som byggdes på rekordtiden nio månader och sjösattes sidledes.

– Folk som bodde i området stod på andra sidan kanalen och fångade fisken som sköljdes upp på stränderna!

Viking Sally blev sedermera Estonia och fick ett i alla avseenden tragiskt slut.

Maskinistdagen lär ordnas på nytt. Sjöfarten är som alla andra branscher i ständig förvandling men då gäller att alltid ha ett öga mot historien för att i vart fall undvika de misstag som man (eventuellt) gjorde förr.

En av de bilder som Lasse Eriksson visade för en intresserad publik.

Ålands sjöfartsmuseum har en specialutställning om maskiner ombord. Fram till den 5 mars finns det tid att hälsa på.

Ms Granö på väg genom Kielkanalen. (Foto: Kari Koskinen)

Granö vid kaj. (Foto: Kari Koskinen)

I sjöfartsmuseets auditorium fanns i runda slängar tusen års erfarenhet av fartyg och dess maskiner. (Foto: Jörgen Pettersson)

Till höger på bilden ses panelen bestående av Heidi Viktorsson, Lasse Eriksson (med mikrofonen), Ole Ginman och Bo Torstensson. (Foto: Jörgen Pettersson)

Avslutningsvis berättade Viking Lines tekniske direktör Ulf Hagström om hur Viking ser på framtiden och möjligheterna. (Foto: Jörgen Pettersson)