Högintressant om ångare

”Gustaf Eriksons ångare” är titeln på en pinfärsk bok om en epok i sjöfartshistorien som inte dokumenterats särskilt noga förrän nu. Det är tur det, för om fler hade skrivit om de ångdrivna fartygen kanske inte Bo Limnell och Ralph E. Sjöholm hade dykt ner i arkiven och gjort denna gedigna och välformulerade berättelse om Gustaf Eriksons sammanlagt tjugotvå ångdrivna fartyg. Jodå, den legendariske segelfartygsredaren insåg tidigt att framtiden låg i ångan som framdrivningsmedel och var inte rädd för den nya tekniken.

Boken som omfattar 282 skickligt layoutade sidor (förlaget heter PQR) är såklart årets julklapp för dem med ens det minsta intresse av sjöfart. Den duger självklart lika bra efter jul om man nu inte råkar vara julgris…

Jag har läst mycket om sjöfart och ofta tyckt att beskrivningarna blir ganska tekniska och inte så mänskliga. ”Gustaf Eriksons ångare” är ett strålande undantag. Här finns alla fakta man behöver, helt visst, men här finns också människorna som gjorde det möjligt. Genom att dyka ner i arkiven har herrar Limnell och Sjöholm hittat sanningarna som i sin enkelhet är hyperdramatiska, ytterst sorgliga, överraskande och väldigt humoristiska – allt på samma gång. De två kompisarna har också det gemensamt att de på riktigt vet vad de skriver om; de har själva ägnat sina yrkesliv åt Rederi Ab Gustaf Erikson och är två levande exempel på det åländska sjöfartsklustret.

Det bär för långt att berätta allt om boken och dess innehåll här. Vi har att göra med krigsminnen, lastningar och lossningar, kärlek och ond bråd död, stuvare och ubåtskaptener och affärer i en omfattning få i dag kan begripa. Bo Limnell och Ralph E. Sjöholm har med sitt arbete öppnat en dörr till en tid som hittills varit stängd och så mycket finare än så blir nästan ingenting. Historien som skapat den åländska shippingkulturen började med segelfartygen men den förädlades med hjälp av ånga, mod och, på ren svenska, ett stort mått av jävlaranamma och många lass kol. Precis på samma sätt som den här boken är skriven!

Detaljerna finns överallt och kopplingarna genom historien många. Man får till exempel reda på en lång rad tillfälligheter som spelar roll för fortsättningen av rederibygget. Som att tre av vinscharna från havererade Herzogin Cecilie kommer väl till pass ombord på ångaren Gottfrid.

Boken tecknar även ett inkännande porträtt av redaren Gustaf Erikson. Han var av den gamla sorten och hade inte befraktare, operatörer, bokförare, tekniskt management med mera mellan sig och sina fartyg.

Så här kunde en instruktion från redaren till befälhavaren lyda:

”Att vinscharna arbeta ojämnt borde du och ännu bättre dina maskinister förstå, och att det endast gäller att öppna slidluckan och reglera slidena och prova in deras rätta läge, som endast kan göras med ångan upp. Om ej detta kan göras av maskinisterna, hela tre stycken, så är de ej värda att behålla sina maskinistcertifikat.”

Bland de mer skakande fartygsporträtten i boken måste ångaren Argos öde särskilt nämnas. Den torpederades av Sovjetunionens ubåt SC 317 när Bogskärs fyr mitt i sommaren år 1942. Tjugotre man fanns ombord, nio av dem dog, en av dem redaren Gustaf Eriksons yngste son, 21-årige Gustaf-Adolf Erikson.

Några andra, spridda, citat från boken:

”Här börjar en eldare och en maskinist att supa med slagsmål som följd. Eldaren får näsbrott, flera köttsår i huvudet och eventuellt skallbrott. Tillhygget är en taburett och man får ordna polisförhör i närvaro av finsk konsul.” (Hände på Kirsta i Odense, Danmark.)

”Se till att rummet är välstuvat, smörja med holländsk genever eller finskt brännvin för att båten skall få större däckslaster härefter.” (Redaren Gustaf Erikson instruerar sin befälhavare Ivar Hägerstrand hur slipstenar ska dras.)

Sammanfattningsvis. Skaffa boken, njut av historien och bli stärkt inför framtiden. Ha framför allt en fantastisk julhelg och en fin nyårsafton så ses vi nästa år igen. Tack för att du följt mina spaningar från den åländska shippingvärlden!

IMG_3621

Så här ser en nöjd förläggare Ben Johans ut när kön till boken om Gustaf Eriksons ångare ringlar lång bakom honom i Ålands sjöfartsmuseum.

IMG_3629

Ralph E Sjöholm, till vänster, och Bo Limnell signerade böcker i ett rasande tempo men passade också på att byta några ord med intresserade. På bilden är det Marianne Johnsson från Mariehamn som passar på.

IMG_3616

Jepp, usel bildkvalitet men jag ville bara visa att det var fullsatt överallt i sjöfartsmuseet föreläsningssal när det var dags för lansering. Stående Gun Erikson-Hjerling, sondotter till Gustaf Erikson, och en av dem som deltagit i finansieringen av bokprojektet.

IMG_3617

Ytterligare några intresserade bokköpare…

IMG_3618

…och fler.

 

Bloggförfattaren Jörgen Pettersson med ett färskt exemplar av ”Gustaf Eriksons ångare” i famnen. 

Kommentarer

  • Anonymous

    God jul och tack för intressant läsning! Tack också till hedersmännen Sjöholm och Limnell för allt arbete de lagt ner på detta.

  • Göran Sjöström

    Jag känner både Bo och Ralph. S/S KIRSTA var min första båt jag mönstrade på som sextonåring, och stannade ombord i sexton månader från 1951 till 1952. Det var en bra skola för en skoltrött Mariehamnspojke. Boken har förgyllt min jul 2014, många minnen av fartyg och hamnar och kända människor har passerat. Bra jobbat av alla berörda och vilken tur att detta enorma arkiv fortfarande existerar,

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.