Det är ett drama av osannolika mått som utspelas i Norge just nu, fjärran från den åländska horisont som vanligen är ämnet i denna blogg. Efter att ha tillbringat några dagar i Trondheim och diskuterat bland annat hållbar sjöfart inom ramen för ett brett Östersjösamarbete är det omöjligt att inte ha en åsikt om fregatten och tankfartyget som fyller i stort sett all nyhetsrapportering hos vår nordiska granne just nu.

Alldeles i korthet hände följande: fregatten KNM Helge Ingstad kom norrifrån efter att ha deltagit i en av NATOs allra största övningar på lång tid, Trident Juncture. Samtidigt gick tankfartyget M/T Sola TS ut från Stureterminalen norr om Bergen för att styra mot Immingham med full last oljeprodukter. Sedan kolliderade de två fartygen med förödande konsekvenser för fregatten som först skadades svårt och sedan gick till botten och uppges vara konstruktiv totalförlust. Det är hårda bud. En ny kostar närmare 400 miljoner euro. Här kan man läsa mer om själva olyckan.

Detta är som det är och olyckskorparna, lustigkurrarna och vi-vet-väst-klubbar över hela världen håller extra årsmöten för att hantera eländet. Detta känns fel på oändligt många plan. Det som har hänt är en tragedi på många sätt och i synnerhet borde världens alla navigatörer och sjöfolk tänka efter innan anklagelserna haglar. För vem vet när detta händer en själv? Själva definitionen av en olycka är att den inträffar oförutsett och ofta oförklarligt och nästan alltid som en följd av den mänskliga faktorn.

Olyckor och tragedier tar på många sätt fram både det bästa och det sämsta ur oss människor. I fallet med den norska fregatten och vad som hände eller inte hände kan det vara skäl att istället sända vårt varma medlidande till alla de sjömän som på olika sätt deltog i att det osannolika blev verklighet. Och knäppa våra händer ända upp till armbågarna av tacksamhet för att ingen människa skadades i kollisionen.