Fotograf: Pär-Henrik Sjöström

Andra generationen

Om Finland tillät samma minimibemanning som på holländska fartyg tror Patrik Lundström de små rederierna snabbt skulle börja investera i nya fartyg.

[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

Prenumerera

Se alla erbjudanden.


[/flowy_non_subscriber]
[flowy_subscriber_only] investera i nya fartyg.

Patrik Lundström, redare från Västanfjärd i Kimitoöns kommun, har arbetat till sjöss i snart tjugo år. Med undantag för en vinter har han verkat inom familjerederiet Helmer Lundström Ab Oy, som har en typisk historia för ett finländskt enbåtsrederi. Hans far Helmer Lundström köpte sin första skuta, motorseglaren Greta 1965. Hon byttes ut mot torrlastfartyget Nora om 350 dödviktton 1966. Båda sysselsattes främst i kusttrafik. Därefter har man successivt bytt upp sig.

Patrik Lundström växte upp med den speciella livsstil som driften av ett enbåtsrederi innebär. Han har så länge han kan minnas följt med på familjens fartyg. Redan som liten visste han att han skulle bli sjöman när han blev stor.

– När jag var sju år gammal stod jag till rors på vår Nora och tänkte köra upp på land när vi kom in i ett smalt sund där det blev kraftigt sug. Jag förstod inte att jag behövde ge mer och mer roder ju mer det började suga. Min mamma som var med på bryggan såg vad som höll på att hända och tog ned farten, berättar Patrik Lundström.

Redare vid 25

I tonåren såg det emellertid ut som om det inte skulle bli någon sjömansbana för Patrik. Hans syn hade försämrats så mycket att han var tvungen att börja använda glasögon. Därmed fanns det ingen möjlighet för honom att välja en bana som däcksbefäl.

– Efter avslutad skolgång utbildade jag mig därför till byggnadsingenjör. Det var så dåliga tider 1992 när jag blev färdig att jag inte såg någon framtid inom den branschen. Om det hade varit bättre tider då hade jag antagligen stannat iland, men nu började jag i stället som däcksare på Pronto, som vi ägde då.

År 1994 köptes torrlastaren Prima från Prima Shipping. Hon var på 618 dwt och fick namnet Erika. Detta fartyg var det första som även Patrik Lundström var delägare i. Att bli redare som 25-åring var helt naturligt för honom.

– Det var egentligen inte ett så stort beslut för mig att bli redare eftersom jag hade varit med i verksamheten så länge jag kan minnas.

En ögonoperation öppnade möjligheten för Patrik att utbilda sig till sjöbefäl i alla fall.

– Först gick jag en kurs och blev Östersjöskeppare och efter ett år av jobb ombord började jag utbilda mig till vaktstyrman.

Vid sidan av studierna arbetade han vidare på familjerederiets fartyg. Efter att ha utbildat sig till vaktstyrman 2001 fortsatte han 2003 studierna till sjökapten. När han i mars 2006 tog sin sjökaptensexamen ägde han tillsammans med sin far ett torrlastfartyg som hette Sabina.

– Pappa gick i pension när jag blev sjökapten. Samtidigt började vi leta efter ett nytt fartyg, eftersom min examen gjorde det möjligt för mig att föra befäl även på ett större fartyg. Vi tänkte att det är lika så gott att byta ut den gamla Sabina eftersom hon ändå började uppnå full ålder. Dessutom blev det allt svårare att få trafiken att löna sig med mindre båtar.

Ett ersättande fartyg köptes i april 2006 och hon fick ta över namnet Sabina. Den nya Sabina har en dödvikt om 2723 ton och är därmed dubbelt större än gamla Sabina. Fartyget är byggt i Tyskland 1986 och är fortfarande i rederiets ägo.

Heltidssysselsättning

Patrik Lundström har sedan Sabina köptes seglat som befälhavare på fartyget, Meriaura sköter befraktning medan han själv tar hand om driften ombord. Arbetet tar aldrig slut för en redare, trots det blir det inte längre lika mycket tid ute som tidigare.

– Det brukade årligen bli åtminstone sju eller åtta månader ombord. Numera är jag ungefär halva året ute och resten iland. Även för en redare och befälhavare är det skönt att få vara hemma emellanåt och vara helt och hållet ledig.

Helt frikopplad från sitt fartyg är Patrik givetvis inte när han är på ledighet. Rederiet har ingen landorganisation och dagligen ägnar Patrik någon timme eller mer åt att sköta rederiets löpande verksamhet.

– Nästan alla dagar är det något som ska åtgärdas. Vi har ingen anställd iland, men min mamma hjälper till med pappersarbete. Bokföring och löneräkning har vi lagt ut till en bokföringsbyrå.

Högre minimibemanning

Besättningen på Sabina uppgår till sammanlagt sex eller sju personer, beroende på om fartyget seglar på Östersjön eller på Nordsjön. Det som bekymrar Patrik mest inom finländsk sjöfart är skillnaderna i minimibemanningen under olika EU-flaggor. Finländsk flagg kräver en betydligt större besättning än t ex holländsk flagg. Detta innebär en avsevärd konkurrensnackdel.

– På sina nya fartyg får holländarna gå i all fart med en minimibesättning på fem personer. Vi ska vara två fler när vi kör i samma område som de. Det är nog till stor del förklaringen till att finländska småredare kör med gamla fartyg medan holländarna har splitter nya båtar, säger Patrik Lundström som medger att varje gång han har köpt ett nytt fartyg har han övervägt att flagga utländskt. Slutligen har han i alla fall alltid valt att flagga blå-vitt.

– Om inte annat så är det bra när man kan prata samma språk med de som sköter besiktningar. Det blir lättare.

Samtidigt kommer en reparatör från land upp på bryggan. Patrik förklarar vad som behöver åtgärdas i maskinrummet innan vi fortsätter vårt samtal.

– Om man kör under en främmande flagg krävs nog att en person på heltid tar hand om all rapportering. Så här är det i alla fall lite lättare med all byråkrati.

Nyinvestering behövs

På denna resa lossar Sabina kamstål från Klaipeda i Åbo. Därefter lastar hon granit för Stettin och glas för Grangemouth.

– Vi har haft relativt gott om laster trots att det blivit ganska långa tomresor emellanåt. Det är ju förstås ingen lysande affär att köra med halv last från Stettin till Skottland, säger Patrik Lundström som inte ställer sig helt främmande till att i framtiden förnya tonnaget. 

– Om man ska fortsätta måste man förnya tonnaget, annars blir det att sluta. Nog skulle man förstås vara intresserad men just nu är det svårt att sälja. Alla som vill sälja hoppas på att priserna ska komma tillbaka till vad de var för två år sedan. Förstås är det mellanskillnaden som räknas när man byter upp sig, men det är ju alltid någon som måste vara den som börjar med att sälja billigt.

[/flowy_subscriber_only]

Vidare till Sjöfartstidningen.se »

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.

[mc4wp_form]