Fotograf: Adolf Bock

5 000 människor gick till botten

Marinmålaren Adolf Bock var en av dem som räddades när passagerarfartyget Wilhelm Gustloff sänktes i andra världskrigets slutskede. Här är hans berättelse, som ursprungligen publicerades i Svensk Sjöfarts Tidning år 1958.

[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

Prenumerera

Se alla erbjudanden.


[/flowy_non_subscriber]
[flowy_subscriber_only]�farts Tidning år 1958.

Titanics undergång 1912, varvid närmare 1500 människor omkom, brukar betecknas som den största sjöolyckan man känner, men den ställes långt i skuggan av den katastrof, som utspelades natten efter den 30 januari 1945 i Östersjöns iskalla vatten – Wilhelm Gustloffs undergång. 

Andra världskriget slukade miljontals människoliv vid fronterna och i de bombade städerna, men dessa skador och förluster blev kände, de kunde inte hemlighållas. Förlusterna till sjöss på grund av minor, torpeder och flygbomber blev däremot av militära orsaker så mycket som möjligt nedtystade. Sålunda blev Wilhelm Gustloff-katastrofen i varje fall utanför Tyskland föga bekant. Jag var med om den och upplevde de fasansfulla timmarna.

Jag befann mig 1942–45 som marinmålare i Gotenhafen (Gdingen), där jag på bostadsfartyget Wilhelm Gustloff hade anvisats en nytt på bryggdäcket. Wilhelm Gustloff var det 25 000 ton stora motorfartyg som föreningen ”Kraft durch Freude” (styrka genom glädje, reds anm) använde för sina sommarresor till Norge och Medelhavet. Nu låg det som bostadsfartyg i Gotenhafen-Oxhöft. I januari 1945, då de ryska arméerna hastigt närmade sig den tyska ostgränsen, började befolkningen från de tyska östprovinserna hals över huvud fly västerut. Samtliga disponibla transport- och krigsfartyg sattes in för att i hamnarna Königsberg, Pillau, Elbin, Danzig och Gotenhafen taga ombord strömmen av flyktingar. Platsen framför fartyget liknade snart ett jättestort läger. Tusentals människor, mest äldre män, kvinnor och barn hade anlänt med sina få tillhörigheter, som de i en hast hunnit rafsa till sig och satt nu hålögda, ängsliga, hungriga, bleka och försagda hopkrupna på sina lådor och bylten och väntade på inskeppningen. Ombord var allt förberett för massinkvartering. Besättningen hade ställt sina hytter och kojplatser till förfogande åt kvinnor och barn. De stora vackra matsals- och sällskapsrummen såväl som musik- och biografsalong hade förvandlats till jättestora sovrum, där flyktingarna nu efter en lång strapatsrik resa och fotvandring kunde taga igen sig. På fartygslasarettet hade läkare och sköterskor händerna fulla för att hjälpa en del unga kvinnor i deras svåra stund och att sköta om dem såväl som deras skrikande nyfödda. På mellandäck låg oräkneliga simbälten uppstaplade, och till alla överlämnades ett sådant med det stränga direktivet att sätta det på sig omedelbart vid resans begynnelse och behålla det på till dess slut, sålunda även på natten i kojerna och på sovsäckarna.

Sedna flera dagar tillbaka hade det snöat, därefter hade det blivit stark frost, och nu blåste i isande vind då Wilhelm Gustloff äntligen den 30 januari klockan 12 på middagen lade ut från Gotenhafen med över 6 000 människor ombord. Som ubåtsskydd hade endast den lilla torpedbåten Löve utkommenderats. Lugnande stampade maskinerna, när vi i den inbrytande skymningen passerade spetsen av Hela.

Klockan var något över 21. Jag satt och läste i min lilla ”kammare”, då plötsligt en kraftig stöt kom fartyget att darra, så att jag flög av stolen och slungades mot min koj. Med korta mellanrum följde ytterligare två stötar. Så slocknade ljuset, och fartyget började långsamt luta över mot babord. Genomträngande och hemskt ljöd alarmklockorna genom alla rum och korridorer. Strax hördes rop och skrik och trampet av oräkneliga fötter från den upprusande människomassan. I nödbelysningens svaga sken, vilken ännu fungerade, grep jag i största hast efter min rock, mössa och handskar och skyndade till däcket. En isande vind blåste emot mig. I det svaga månskenet såg jag hur en människoström välde fram på trappuppgångarna mot däck och skyndade till den högre liggande styrbordssidan för att nå livbåtarna. Skrikande, knuffande och slående vilt omkring sig började man kampen om båtarna. Till vår fasa visade det sig emellertid, att hela mekanismen var fullständigt överisad. Med uppbjudande av våra yttersta krafter försökte vi med handkraft svänga ut dävertarna, men även detta var förgäves. Delvis var inte heller fartygsbesättningen tillstädes. Enligt vad jag senare fick höra hade det på grund av vattenmassornas inströmmande inte varit möjligt för dem att ta sig ut i det fria från sina kojplatser.

Från bryggan avsköts oavbrutet raketer för att tillkalla hjälp. Vi befann oss i höjd med Stolp, cirka 20 sjömil från kusten. Det röda skenet från raketerna upplyste vid varje avskjutning för någon sekund kvinnornas och barnens skräckslagna och ångestfyllda ansikten. Den till en början rådande paniken gav dock vika för en mera lugn och besinningsfull stämning, när vi märkte att fartygets slagsida ännu så länge inte ökade. Alla fattade åter mod och hoppades på räddning.

Men då gick plötsligt en stöt genom fartygsskrovet, och mer och mer började det kränga åt babord. Ångest grep de nyss besinningsfulla människorna. Fruktansvärda scener utspelades vid en del båtar, som man äntligen hade lyckats frigöra. Rasande knuffades och slogs man om plats. Kvinnor släpades i båtarna och barn kastades efter dem. I villervallan blev några båtar felhanterade och störtade i havet. Jämmer och nödrop skallade mot oss ur de mörka vattenmassorna. Från fartygets innandömen hörde vi det dova bruset av inströmmande vatten, som hade genombrutit skotten och ”gurglande” och skummande rusade genom de undre däcken.

Det som utspelade sig där nere, var så fasansfullt, att man inte kan göra sig en föreställning om det. I de stora rummen och gångarna, som nu låg så snett att man snart kunde springa uppför väggarna, slog och trampades de innestängda, vilka till följd av det ständigt tilltagande sneda läget inte längre kunde nå trapporna och nu i vansinnig ångest obarmhärtigt slog runt omkring sig för att finna en utväg ur detta helvete. I den fruktansvärda villervallan rutschade de olyckliga varelserna mot de allt djupare sjunkande sidoväggarna, slog igenom de höga glasfönstren, som ledde till promenaddäcket och blev liggande där som en blödande, söndertrampad massa. Även på däck utspelade sig fruktansvärda scener. Slagsidan hade ökat så mycket att ingen mer kunde stå fritt på det hala, nedisade däcket. De i lovart sammanträngda människorna vid de livbåtar som man inte lyckats få i vattnet, och vid relingen klättrade nu sökande efter en sista tillflyktsort, upp för dävertarna och båtarna eller hängde fastklamrade vid relingen. Jag såg emellertid många glida iväg över det väl 20 meter breda soldäcket och rutscha ned mot babordssidan och hörde kropparna slå mot relingen.

Jag försökte taga mig ur trängseln för att, om vi måste i vattnet, kunna simma fritt. Jag trevade mig längs de sneda överbyggnaderna akteröver, där ett antal stora flottar låg uppstaplade. Då upptäckte jag i det bleka månskenet, till hälften dolda av de skrymmande flottarna, flera för örlogsfartyg avsedda livbåtar, och nu erinrade jag mig att dessa i Gotenhafen hade förts ombord medelst lyftkran. De låg som mörka skuggor som på avstånd kunde tagas för däcksöverbyggnader, fullständigt överisade och igensnöade. Där fanns till och mer årorna och båtarna var alltså fullt brukbara. Snabbt kastade jag min dokumentväska, som innehåll mina papper och värdesaker, i en av båtarna. Jag ämnade just ropa att man skulle komma dit då nerifrån de undre fartygsregionerna hördes dån och brak. Maskinerna eller pannorna hade väl slitits ur sina lägen.

Nu gavs det inget andrum mer, och allt gick sekundsnabbt. I ryckningar krängde däcket snabbare och snabbare över åt babord. De nyss funna båtarna susade under oväsen mot babord, slog igenom relingen och försvann i mörkret. Ett fasansfullt skrik hördes, och i hundratal rutschade kroppar, som hade förlorat fotfästet, efter båtarna i djupet. Jag hade kunnat hålla mig fast vid överbyggnaden och det undret inträffade att även två av båtarna klämt sig fast här. I den ena såg jag min dokumentväska ligga i snön. Alla som hade kunnat hålla sig fast i överbyggnaderna, klättrade upp i de båda båtarna. Jag var just i färd med att hjälpa en dam och hennes son i båten, då 25 000-tonnaren gick över på sidan med förskeppet först, kantrade och sjönk långsamt under oss.

Samtidigt hade emellertid en hög sjö slagit över den sjunkande bryggan, och i samma ögonblick som fartygsskrovet slog över, hade det virvlande vattnet ryckt oss i höjden. Mäktigt flödade havsvattnet in över soldäcket och ryckte med sig alla, som hade klamrat sig fast vid överbyggnader, dävertar och reling. Aldrig skall jag glömma de i dödsångest utstötta, hjärtskärande skriken, då de många människorna i strömvirvlarna och bränningarna vanmäktigt spolades bort.

Vår båt lyftes högt upp av det virvlande vattnet och slungades med ett brak mot den sjunkande skorstenen. En annan våg kastade oss mot de ännu ovan vattnet synliga dävertarna, så att den lilla båten knakade i sina fogar. Med fasa såg vi hur hela akterspegeln på den andra båten slogs sönder och människorna av vågorna spolades ur den och ut i vattnet.

Så blev, såvitt jag vet, vår båt den enda som klarade sig. Vi drev hastigt bort över det sjunkande fartyget och såg hur den snedställda aktern på Wilhelm Gustloff på något avstånd långsamt sänkte sig i djupet. Klockan var bortemot 21.30.

Vi drev nu omkring i ett virrvarr av vrakdelar, flottar och skrikande människor. Sjöhävningen hade tilltagit, en isande vind svepte snabbt kring öronen på oss. Vår båt hade snabbt blivit fylld med människor som hoppade över från flottarna och utsatte oss för risken att kantra. Snön i båten smälte fort, och snart satt vi i isvatten. Men sinnesrörelsen hade gjort mig okänslig mot kylan, dessutom blev jag nu åter varm genom att ro.

Många av de i vattnet kringflytande klamrade sig fast vid årorna och bad att vi skulle rädda dem. Vi drog ännu några kvinnor upp i båten, ehuru vi själva var nära att ramla i sjön, då vågorna spolade över relingen allt som oftast. Flera av dem som dragits upp ur vattnet var redan så svaga och stela, att de i båten åkte in under tofterna och drunknade vid våra fötter. Vi kunde väl ha rott omkring en timme i den häftiga sjöhävningen, då vi i mörkret igenkände konturerna av ett fartyg. Det var den tyska torpedbåten ”T 36”, vilken var på väg med en massa flyktingar från en ostlig hamn och hade iakttagit nödsignalerna från Wilhelm Gustloff.

Vi nådde torpedbåten på dess läsida och skrek genom mörkret, att de skulle kasta ut några tågändar till oss. Sjön gick så hög, att vår båt lyftes upp till däckshöjd och sedan på nytt sjönk ner i en vågdal eller slungades mot fartygssidan. Att komma ombord var för oss utmattade människor nästan en omöjlighet, men med hjälp av besättningen lyckades till slut alla taga sig upp. Jag kände inte längre av mina ben eller min kropp, men dock genomströmmade mig en varm känsla av tacksamhet över att ha återbördats till livet.

Vi fick hett kaffe att dricka. Därefter fördes kvinnorna till de ännu lediga kojplatserna, och männen till däcksutrymmet. Även här var kojerna upptagna av kvinnor, vilkas åsyn var hjärtskärande. Nakna, med drypande hår, ofta blödande låg de fullständigt apatiska eller gråtande under sina ylletäcken och skrek efter sina män och barn. Vi män satt utpumpade och likgiltiga om varandra, ur stånd att tänka en klar tanke. 

Då började plötsligt propellrarna att arbeta med hög fart, och på den kraftiga krängningen hos båten märkte jag, att vi gjorde en stark gir. Strax därpå skakades fartyget av explosioner. Alla sprang upp, i deras ansikten målades ännu en gång skräck och ångest. Då visade sig en officer och meddelade, att en fientlig ubåt hade avlossat en torped mot ”T 36”. På torpedens vattenbana hade man från bryggan sett, att den gått förbi tätt bakom aktern. ”T 36” hade genast satt hög fart i riktning mot ubåten och kastat sjunkbomber. Så hade vi för andra gången denna natt kommit undan med livet i behåll. 

I sicksack-kurvor ångade ”T 36” västerut och landsatte oss nästa dags middag i Sassnitz på Rügen, Av de 6 000 människorna på Wilhelm Gustloff räddades endast omkring 800. Mer än 5 200 människor fann sin död i vågorna. 

[/flowy_subscriber_only]

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.

[mc4wp_form]